Han ”gjorde” min dag…nej hela veckan….

Tisdag. Antikrundan. Men vi hade funderingar på att åka in till sta’n för några små-ärenden. Oh nu när solen inte är lika skoningslös som den varit i flera veckor, kändes en liten tripp med buss riktigt trevlig. Jag tycker om att åka buss och tåg, men föregående vecka och med stadens bussar….nej tack. De har ingen luftkonditionering på stadsbussarna i Helsingborg. Blev rådd av väninnan att åka regionbussar istället. De hade mycket svalare inomhusmiljö för sina passagerare. Men inte kan man sitta och åka till Jönköping bara för att det är svalare på den bussen. 

Nu idag var det skyigt. Vi brukar ta bilen och ställa den på parkeringen vid ICA-affären. Sen vidare med buss in till stora staden. Så slipper vi leta parkering inne i stan. Samtidigt som vi slipper snurra runt med bilen inne bland alla dessa ombyggnationer som pågår. 

Vid busshållplatsen la jag märke till en planta sötväppling. Blommar den nu, tänkte jag…och heter den verkligen så? Men jodå, en snabb koll på google och jag fick bekräftat att även detta år kom jag ihåg blomnamnen.

Åkte buss till konserthuset och bestämde oss för att strosa (maken han stråssar) längs våra gågator. Lunchtid  gjorde att massor av folk satt på de olika serveringarna längs både Kullagatan och Bruksgatan. Mariatorget var också belamrat med lunchgäster. Då vi passerade Mariakyrkan insåg vi att det var skolavslutning idag. Folk som var på väg in i kyrkan, barn i fina examenskläder. Och vi noterade att…ja det var JU faktiskt det datum vi själv stått och sjungit: 

I denna ljuva sommartid, 

gå ut min själ och gläd dig vid 

den store Gudens gåvor

En av alla de psalmverser som man borde kunna utantill….och visst, det gör vi JU. Kan dem utantill, fortfarande… Strosade vidare ner mot ”Knutan”, samtidigt som vi beslöt att slinka inom på ”kinesen” och äta en dagens buffé. 

Då vi satt oss till bords la vi märke till familjen vid bordet bredvid. Mamma, pappa och tre barn. Oj så fina barnen var i sina examenskläder. Flickan glittrade det om då hon spatserade förbi vårt bord för att ta mer av buffen. Hon hade sådana där ”paljetter” över hela sin klänning. En riktig ”prinsessklänning”. Efter en stund la jag märke till att det bara var barnen som åt. Inte mamma pappa. Då jag insåg att trots att det var Ramadan så gick familjen ut och hade fest för barnen mitt på dagen, så här på skolavslutnings-dagen. 

Maken och jag satt och småpratade. Maken sa att han inte hade en aning om hans föräldrars skolgång. Hur länge hade de fått undervisning. Kunde min svärfar läsa? Ja men han läste ju tidningen, sa jag. Det förekom tidningsprenumeration i hemmet så länge maken minns. Och jag kunde upplysa maken om att hans mamma hade fått skolundervisning. Detta visste jag eftersom min svärmor beskrivit för mig hur hennes far sytt skor till henne för hon skulle kunna ta sig till skolan. 

Oj vilket tidsspann vi talade om. Men nja, det var trots allt bara hundra år… och vi talade om att, när våra barn föddes var Olof Palme ecklesiastikminister, småskrattande mindes vi namnet på den minister vi aldrig skrev rätt på stavningen på rättstavningtesterna vi hade då vi gick i skolan. 

Plötsligt medan vi fnissar och försöker uttala den där ministern, passerar en man bakom ryggen på maken. Men jag ser som hastigast……det där var Bengt. Jag frågade maken om han såg samma som jag? Just då kunde han inte se mannen då han doldes bakom bordet med mat och skyltar. Men jag satt andlöst och väntade tills han skulle dyka fram så jag kunde titta en gång till. En buffé tar sin lilla runda tid att plocka från. Mycket lockar men man vill också läsa vad det är för läckerheter. Så mannen begrundade länge och rejält. 

Men till sist dök han upp i mitt blickfång igen, och jag sa: Bengt? Han stannade till och ett leende spred sig i ansiktet på honom. 

Jo det var ”min” Bengt. Min kursledare då jag lärde mig blommor. Jag gick flera terminer hos Bengt och jag minns när han skrattande frågade om jag inte kunde vår flora snart, då jag återkom ytterligare en termin. Jag svarade att, så länge du inte lyckas få mig att lära de olika violer vi har i Sverige får du dras med mig som elev. 

Nu stod Bengt framför oss, småskrattande … mindes vi hur mycket trevliga gemensamma minnen vi har. Maten på hans tallrik kallnade. Jag kommenderade honom: gå och sätt dej och är din mat medan den är varm….

Bengt löste problemet med att slå sig ner vid vårt bord…hämtade sin ryggsäck från bordet där han placerat sig tidigare. Klart han hade ryggsäck. Den mannen som cyklat Sverige runt, har alltid ryggan med. Jag är övertygad om att han har Mossbergs tunga florabok i ryggan plus tre-fyra fågelböcker! 

Han fick äta ljummen mat idag. Vi har inte sett honom på trettio år, men det var som i förrgår vi samtalade sist med honom. Min ”Bengt” säger jag för det var jag som var den mest idoga eleven av oss två, maken och jag.  Även om maken varit med på många av de utflykter som företogs då vi skulle söka rariteter bland blommor, eller gamla fina slåtterängar som inte varit konstgödslade. Eller den sena kvällsvandring i naturen då vi fick höra en gräshoppssångare. Nattskärrans spöklika läte är också en av de naturupplevelser Bengt bjudit oss på. 

En sådan nostalgisk tripp det var att få möta ”min” Bengt och få prata med honom. Oj oj oj. Förlåt Bengt om du inte hann uträtta dina ärenden som du hade hoppats hinna med i samband med ditt stadsbesök. Men du ”gjorde” min dag….om du inte gjorde hela veckan.