Skulle jag klara att vara bland folk?

Gnällkäringen gillar inte detta väder. Sol värme och livet leker för oss pensionärer. Men jag är inte riktige med på den glädjen. 

Har blivit inviterad att få följa med på väninnans torsdagsträffar. Jag har ärligt talat varit smått avundsjuk på dessa träffar. Att åka till Danmark, äta en god lunch och få slappa resten av dagen. Utan några förebråelser att det är fult att ”fira” mitt på dagen, mitt i veckan. 

För två veckor sedan, då jag skulle göra min jungfrutur med gänget, låg jag ”däckad” i influensa. Jag minns bara att jag ringde återbud då jag kände symptomen kom krypande. Maken låg i hög feber redan. Så den veckan blev en besvikelse i dubbel bemärkelse. Ingen Tura, bara flunsan. Veckan efter var det folknykterhetens dag. Och tur för mig som den rättrogna kvinna jag är var där ingen tura som lockade, det var helgdag och därmed ingen torsdagsträff. Tur för mej. Jag hade nog inte levt upp till nykterheten.

Sedan blir det vecka ut och vecka in ett väder som knappt Sahara kan tävla med. Hetta…. solsteka…. och vindstilla så man inte kan andas. Hela veckan efter Kristi himmelfärdsdag blir bara sådan som jag helst vill ligga kvar i sängen….inte röra ett finger…. känner paniken och svetten komma krypande…. onsdagen, dagen före torsdagsturan slog jag en signal till väninnan. Berättade att jag troligen inte skulle klara dagen som var i antågande. Bad helt enkelt att få skjuta på min premiär i gänget. Ville inte följa med då jag vet att jag bara mår dåligt och letar skugga….OCH GNÄLLER….

Det var inget överraskande samtal för min väninna, hon hade tänkt många tankar om min förestående tur och min aversion till vädret som bara plågar mig. Så hon förstod varje liten bokstav jag sa, lät heller inte så besviken. Hon vet sedan många år hur jag har det i värmen. 

Sent på kvällen samma dag ringde väninnan upp mig, menade på att jag skulle väl inte se det som definitivt att stanna hemma. Jag borde invänta morgondagen, kolla om det var lite svalare, och ta det slutgiltiga beslutet då. 

Blev väl lite förvånad över samtalet men tolkade det som att hon gärna såg att jag gjorde ett försök. Lite gnäll skulle hon nog orka med menade hon. Samtidigt som det var en bekräftelse på att jag var välkommen på deras torsdagsturor… dem som jag varit lite ”avis” på. 

Torsdagsmorgon, vaknade…. alldeles ensam i huset…. maken var iväg för service på bilen. Samtidigt som jag passerade hallen hörde jag ett lätt dunsande och prasslande i hallen. Och in i köket kommer maken traskandes med en påse nybakat frasiga ”frallor”. Mmmmmm….. en perfekt start på dagen…. njuter mitt morgonkaffe, läser dagens tidning. Inget världskrig på gång…. ännu. Och så det där vädret. Så tidigt på dagen var det fortfarande hyfsat, jag ska inte säga svalt, men det gick att andas. Beslöt mig för att göra ett försök. Jag kan ju alltid vända med samma båt och ta mig hem igen, om jag inte klarade det. En form av egenstyrd kognitiv terapi. Jag bör … jag ska …jag klarar det…

Tog en sval dusch och klädde mig i svala kläder. Maken lovade att se till att jag kom ner till tåget i tid. Även han var lite involverad i min torsdagsträff. Hade kollat hur vi hade det med danska pengar, sagt att mer än så skulle jag ”nog” inte behöva… Jaså? Hade han satt ett tak för vad jag fick slösa bort? Ah nä, där gick gränsen. 

Mina protester hade fått honom att ta ut lite cash money ur automaten då han var ute med bilservicen. Fick en tusenlapp av honom och jag sa lite snipigt, att det räcker att starta med. Och att jag inte var utan möjligheter att betala om jag ”svommade” mer. 

När vi nästan var på stationen sa maken att han skulle se till att jag kom med tåget! Jag blev lite förvånad, trodde att han ville förvissa sig om att jag inte bangade och backade ur i sista stund. Så jag sa, aha, du ska klappa loket som ser till att du slipper käringen för några timmar. Givetvis blev det syrliga svaret att; nej men han ville kolla att jag hann in till sta’n och båten som jag skulle med. 

Detta berodde på att han följt tidningarna bättre än jag de senaste dagarna. Visste att det var ett virrvarr med förseningar och inställda tåg överallt i Skåne. Och jodå även vårt lilla pågatåg var försenat såpass att jag näppeligen skulle hinna ta mig från station till färjeläget. 

Så in i bilen igen, med vidare befordran in till stora staden. 

Väl inne på färjeterminalen var där ett gäng positiva människor som tydligen var förvarnade att det skulle dyka upp en till i gänget. Goddag goddag, hej på dej och det kändes bekant. Vi var JU i samma ålder allihop. Alltså ett gäng som njuter av att vi fortfarande hittar aktiviteter som lockar. Och vädret var nådeligt hela dagen. Jag såg lite hönsaskinn på några armar då vi satt i skuggan på uteserveringen, men ingen sa att det var kallt. Och jag fick smaka en variant av den danska specialiteten Stjerneskud. Den som bröderna Olsen vann hela ESC med 2000. En sorts smörgås med flera sorters friterad fisk, räkor och kaviar. Mums.   

Jag fick några frågor med jämna mellanrum om hur jag mådde och om jag klarade solen. 

Lyckades bli kissenödig där det bara var betaltoaletter inom räckhåll, fick en slant av servitrisen så jag slapp pinka på mig. Söp bort min biljett för hemfärden så det blev antingen att ”svömme hjem” som mannen sa som sålde en enkelresa hem… eller handla av honom. 

Torget med sin stekande sol var inte så hett som den kan vara, jag tyckte det var helt acceptabelt. Skön musik som passar mina öron. Någon/några såg till att jag hela tiden slapp sitta törstig, snällt av dem att ta hand om mig så. 

Båten hem satt vi uppe på soldäck, med den svala sköna havsbrisen som är ute på sjön. Vi tog en dubbeltur så att de kvarlämnade del av sällskapet kom med hem. Att jag slutat se klart för länge sedan, mina ögon och det starka ljuset trivs inte tillsammans…. och sen hade jag nog inmundigat något mer alkoholhaltigt dryckjom än normalt vid den tiden på dygnet. Brukar inte starta så tidigt på dagen, Luther nyper mig i örat där han sitter på min axel…..jäkla gubbe… men jag klarade det!!! Och jag tror inte jag gnällde så jättemycket