Jag minns under sent 50-tal och även in på 60-talet kunde man i den kolorerade veckopressen som egentligen var ganska blekfisig, om man jämför med dagens kolorering, hur det fanns människor som upptäckt att de hade radioutsändning som hördes från deras gamla kylskåp. Ofta handlade de om ”gamla” både kylskåp och människor. Fascinerad har jag läst mer än en artikel om detta fenomen, och måste erkänna att jag var lite förtröden.
Visserligen har det passerat några år sedan, men jag var inte mer insatt i möjlig teknik på den tiden. Allt eftersom återkom artiklarna i tidningar men jag såg aldrig något om att det fanns till försäljning, så jag började tvivla på dess existens. Men så plötsligt dök det upp en ny artikel, en gamling boende ”in the middle of nowhere” som stolt berättade om sitt fantastiska kylskåp. Och återigen kände jag avundsjukan komma krypande. Ja ja, man kan inte få allt.
Vår första radio fick vi av brorsan i lysningspresent. En riktigt fin apparat, med hölje i teak och ek. Förmodligen den finaste möbel vi då ägde. Man kunde få in alla stationer som stod på glaset på framsidan. De glas om numera troligen skulle ha benämnas display. Dock hade Radio Syd slutat med sina sändningar och det var mycket prat- och vetenskap i Sveriges Radio…inte mycket underhållning. Varken maken eller jag har varit några stora radioter, men vi njöt av att vara uppdaterade om vad som hände ute i världen.
Visserligen hade televisionen haft en genomslagskraft av sällan skådat slag, men det var inte alla förunnat att ha råd med köp av TV och TV-licens. Och påfundet var så nytt ännu att man inte med säkerhet visste om sändningarna skulle hålla i sig så länge.
Åren gick och det blev fler program man bevakade och lyssnade till i radion. Och då vi bytte lägenhet fick vi boyta som gjorde att radion stod och tronade i rummet, medan vi ofta vistades i köket. ”Ring så spelar vi”, om lördagsmornarna gjorde att man flyttade ut frukosten i vardags-rummet för att få höra på detta program. Det hände att jag la örat mot kylskåpet för att lyssna …..men nej….. ingen radio. Troligen beroende på att jag bodde i en stad. Man sände inte på de frekvenser i en stad som ute i ödemarken. Fick kvarstå på min outtalade önskelista, om en radio till som jag kunde ha i köket. Men det var en lyx som skulle överträffat det mesta.
Jag har inget minne av när det kom en radio till i vårt hushåll men den fanns där senare så man kunde lyssna på Hasse Tellemar om lördagsmornarna till morgonkaffet, vid köksbordet.
Senaste veckan har inte tiden gått som den brukar göra. Den har rusat! Måndag började lite små-kraxande med en begynnande rethosta. Maken däckade med feber och vägrade stiga upp tisdag. Jag fick ta ”Antikrundan” själv denna vecka. Kände att, gör detta kvickt för även jag började känna mig knäsvag. Handlade och hem…..inomhus….bort från världen…
Ringde väninnan och inhiberade torsdagsträffen med henne. Onsdagen vet jag inte vart den tog vägen, de var billig ur matsynpunkt. Lovat bridgegruppen att räkna ut och sända ut resultatet från deras spel, då tävlingsledaren där inte hade en fungerande dator. Han skulle ringa in svaren till mig. Jag minns att jag hade oerhört svårt att hitta tangenterna på datorn. Det blev fel efter fel, men till slut med gemensamma krafter lyckades vi få fram ett resultat som vi kunde skicka ut till medlemmarna. Ner i sänghalmen igen. Min ene bridgepartner skulle på teatern så honom behövde jag inte meddela, men den andre, jag skulle nog ha ”vilat” färdigt till vår turnering. Men jag vaknade 2.30 på natten och insåg att jag varit långt långt in i drömmarnas värld. Upptäckte senare att jag inte tagit insulin eller annan medicin…ingen mat…. billig i drift…
Torsdagen började vi fråga efter mat, vi båda erkände en viss hungerkänsla. Hurra, ett friskhets-tecken vi var lite hungriga! Men vem orkade laga mat??? Ingen! Vi sneglade ut i köket, men nej, ingen personal. Kollade efter pizza-on-line men orken gjorde att koncentrationen inte fanns där. Närmsta pizzeria med denna tjänst var en i Stockholm. Skulle nog vara kall då den nådde oss.
Nu var plan Ö att kolla sonen. Var fanns han? I staden. Inte på resa ute i världen. Ringde honom och frågade om han skulle kunna tänka sig att vara min pizza-on-line-leverantör. Inga problem, han skulle bara möta upp sin dotter och skjuta lite båge….inga problem för mig heller menade jag. Bara vi visste att det skulle gå att lösa på det viset.
Hade tisdagkväll sänt en brask-lapp till mina kursare att någon fröken hade de inte på fredag. Medan vi väntade på pizzan ringde en av dem upp för att kolla läget. Då han hörde hur vi mådde och en kvarstående feber dagen före kurs på över 39, så insåg han att de skulle få ha en lärarlös lektion fredagkväll. Sedan undrade han hur vi klarade oss, och jag berättade historien om min egen pizza-on-line leverantör. Men, erkände jag nu började det vara kritiskt läge. Det hade passerat så många timmar att hungern började slita som ulvar i våra magar. Han beklagade det dystra läget men menade att de var nog bara runt hörnet…. nja jag såg ju att de inte var det…. men sa han, om ni inte fått er pizza vid midnatt så slå mig en signal så skall jag rycka ut och rädda er…. Kändes tryggt, att inte vara övergiven om….
Fredagen började vi återvända till de friskas skara. Men vi hostar fortfarande och det piper och visslar i bronkerna våra. Och vi låter som två hesa Fredrik. En viss täppthet i öronen signalerar att även örontrumpeten är påverkad av viruset som härjat i våra gamla skruttiga kroppar.
Igår eftermiddag då jag stod och slog på vatten i kaffebryggaren hörde jag det tydligt, TYDLIGT! Hur något lät och spelade i vårt kylskåp. Visserligen väldigt dovt så att jag med min dåliga hörsel hade svårt att uppfatta. Men en mjuk melodisk symfoni spelades. Synd att man hör så dåligt. Merde. Men som jag stod där och lyssnade föll saker och ting på plats. Jag förstod att mina bronker fortfarande väste ett ljud när jag andades, och mina lomhörda öron uppfattade detta som musik. Jag avbröt vad jag höll på med, gick in i rummet ställde mig framför maken och starrbligade på honom. Tog en stund innan han reagerade att jag var tyst…dödstyst…. Du sa jag, minns du att det förekom artiklar förr i tiden om människor som lyckades få in radiosändningarna i sina gamla kylskåp? Oh ja svarade han förvånat. De återkom med jämna mellanrum i tidningarna. Jag tillstod att jag väl senaste tiden skulle tvivlat på en sådan artikel, men, sa jag, det är faktiskt så att vårt kylskåp spelar en symfoni…. Är du säker undrade han….är det kylen eller frysen som låter?? Dumskalle kontrade jag, klart det är kylen. Frysen tar inte in de frekvenserna.
Skrattande insåg vi båda att ett gammalt tvivel om fenomenets vara eller inte vara, med kylskåp som frekvensmottagare har vi skippat. Det är våra gamla skruttiga kroppar som spelar oss ett spratt. Med sina svullna bronker, örontrumpeter och samtidigt förslöade hjärnor
Margareta
En gång berättade en svärmor, att det ringde på hennes dörr. Men det var ingen där. Sen berättade min mamma, att samma sak hände henne. Tyckte de var lite knasiga. Men rätt som det var ringde det även på min dörr! Och ingen där! Vad är det för spratt hjärnan spelar?
Ibland vaknar jag av att ”någon” ropar mitt namn! Högt!