Spektakulärt, detta ord är väl inte det allra vanligaste använda ord i mitt vokabulär. Men varje gång vi lämnat stugan efter vår påskvistelse däruppe, och kör ner genom vårt vackra land, tänker jag detta: spektakulärt!! Precis som i filmen ”Notting Hill” passerar årstiderna revy.
Då vi måndagmorgon stänger värmen i stugan, låser vedbod och dass, trampar vi runt på ett en meter tjockt snötäcke. Visserligen ser vi tydliga spår efter vårsolen. Nytt fenomen för året var, att det tinade fram en båt! Vår båt! Men vägen till dass smög vi på som tomtenissarna smyger vid midnatt….tippetippe-tipp-tapp. Försiktigt så att vi inte väger mer än ett fjun. Trampar man för hårt eller bastant, far man djupt ner i snön…ligger där som en överkörd groda och paddlar runt efter något att ta tag i. Omgivning bjuder inte ett enda handtag till hjälp att komma upp…
Men nu är det farliga hotet överstökat för i år. Juli och augusti är det bli’a då vi förhoppningsvis kommer tillbaka.
Jag fick färdtjänst upp till vägen, maken körde mig upp på scotern och vände sedan ner och körde in scotern i ladan. Svägerskan kom och småpratade lite medan jag bytte från vinterkängorna till mina lågskor. Lustigt, det första jag gör då vi anländer inför påskvistelsen är: att sko’ om. Och det sista jag gör är: att sko’ om. Liksom för att både inleda och sätta punkt på påsken.
Vägen in mot byn var fortfarande vinterväg, vitt, vitt med höga plogkanter. De var visserligen både kantskurna och vägen var snödikad för våren. Med avbrott för sliriga kletiga avsnitt. Bilen kör nästan fast i denna lervälling. Sen någon kilometer med vitt snöigt igen. Då vi kommer ut till asfaltsvägen är det en gissning vilken färg bilen har. Så nedstänkta av lera som vi är.
Klockan börjar närma sig lunchtid och vi gör ett avskedsbesök hos bagarn. Han har så goda baguetter. Och kaffet!! Det är klart godkänt av oss som har krav på hur kaffet ska smaka. På andra stället serveras en brun sörja som smakar – varmvatten, till ett pris som är hutlöst. Alltså fråga mej var man får go’fika och var man får fika som är dyr, det är allt man kan säga om den andra….
Solen skiner denna hemresedag. Lustigt att vi alltid har fint resväder. Vi har noterat att trots att vi beslutar oss för resdag utan att ha en aning om vad väder vi har att vänta, lyckas vi få finväder. Det gör att vi inte blir så griniga av trötthet lika fort. Visserligen blir våra samtalsämnen inte lika ymniga som om vi hade haft regn och slask att svära över. Istället söker vi små glädjebesked att förära varandra. 150 mil med en tjurig reskamrat är inget att längta efter.
Etappen Tärnaby-Storuman är dryg. Men vi har som sport att försöka minnas i vilken ordning byarna kommer, och om de olika byarna har något skimmer av berömmelse omkring sig. En by som vi minns med den gamla damen som inte fick gifta sig med sitt livs kärlek, hon blev av sin fader bortlämnad till en ungkarl i den byn som vi just passerat. Våra hjärtan blöder då hennes minne återupprepas av oss. För vilken gång i ordningen har vi ingen aning om. Kvinnan genomled hela sitt vuxna liv hos denne man. De var barnlösa så det var som tjänstehjon och hushållerska hon levde där. Längtandes efter honom hon aldrig fick. Vilket människoöde.
Nästa by är byn som har ryktet om sig att de alltid sov…. jag tror ryktet uppstod då en busschaufför skulle beskriva sin färdrutt. Och varje gång han passerade denna lilla by var på tider då normala människor sov som djupast. Därmed myntades uttrycket att i den byn där bara sov de….alltid…
När vi passerat Storuman känns vägen inte lika händelselös. Annars är den biten Tärna-Storuman nästan lika tråkig som vägen Markaryd-Jönköping, med de ändlösa granskogarna. Nu efter Storuman ser man hus och bebyggelse lite tätare. Men snötäcket ligger fortfarande djupt. Väl komna till Lycksele for vi direkt till bensinmacken som har en hyfsad biltvätt. Maken lovade att han kör in den om jag betalar…..vad han nu menade med det…. han vet att jag aldrig skulle våga sitta kvar i bilen i en sådan där biltvätt. Men jag undrar om hans löfte passerar censuren…
In for han på ena sidan med denna onämnbara färg på lerhögen till bil….och ut på andra sidan….yes….vår röda trevliga bil. Nu kan man gå i och ur bilen utan att bli grå av lera överallt på kläderna. Svägerskan som är vår värdinna då vi huserar i denna stad väntade på oss… och då vi upplever det som ”tillbaka till civilisationen” brukar vi fira med pizza.
En varm dusch inget vi varit bortskämda med sista månaden… inte behöva ta på ytterkläder då man ska på toa. Därför känns det lyxens lyx att vara i civilisationen. Ah….och frukost serverad med kaffe och mackor med ost och marmelad som man är van vid.
Lätt att fortsätta resan after denna övernattning. Vi slår på våran Laura då vi startar, vår GPS som vi har namngivit Laura. Uttrycket yr höna blir så påtagligt bara vi avviker från vår färdrutt för att tanka. Genast börjar GPSen att säga att vi kört fel…att vi kommit in på en återvändsgata och den tjatar att vi ska köra si eller så… låter nästan desperat. Som om den är övertygad om att vi aldrig kommer att reda ut det här som inträffat. Så namnet Laura tyckte vi var passande. Och vi gillar hennes ängsliga arbete då han plötsligt säger : Observera hastigheten….då vet vi att vi har en fartkamera inom närmsta kilometern. Det är inte många gånger vi har hållit för hög hastighet, men det har hänt. Om man kör 150 mil på tre dagar händer det att man missar någon skylt. Då får vi lite hjälp av Laura att inte åka på fortkörningsböter. De pengarna kan vi ha till något roligare.
Jag har hört maken kommentera att han har missat en skylt, och han är ensam om det hela Sverige, att ha missat skylten: HASTIGHETSBEGRÄNSNING UPPHÖR!
Alla andra tycks ha sett den skylten…. säger han frustrerat där han sitter bakom ratten och blir omkörd och omkörd…. trots att han ligger och balanserar på 110 km/h-strecket, fullt ös alltså….
Vägen kantas fortfarande av höga plogkanter men asfalten är torr och fin. Så vi lägger mil efter mil bakom oss. Vi kör en lite annorlunda väg än vi brukar. Och får en jämförelse mellan de olika alternativen. Lauras förslag är minst fem mil längre än den vi brukar ta. Undrar varför Laura föreslår den vägen? Jag har hört förklaringen att vägen är snabbast, eller bäst ur körsynpunkt. Men fem mil längre, det krävs verkligen bättre väg. Hamburgaren i Valbo blir ett attribut ytterligare angående: tillbaks till civilisationen. Jag tänker på Martin Ljungs uttalande om att han var så långt ut i vildmarken att han slutat höra Coca Cola-bilarna skramla.
På hotellet i Falun slutar inte resan för dagen. Efter två dagar i bilen känns det tydligt ett svagt gungande. Som om stolen man sitter på är lite svajig. Balansnerven i örat är påverkad. Och en lite envis tinnitus ringer hela kvällen. Man somnar ovaggad då man kryper till kojs. Vaknar av makens stök i duschen. Och kikar på klockan. Snabba ryck om man vill njuta frukosten i lugn och ro.
Och det vill man. Skulle vilja ha bättre kapacitet för denna dagens viktigaste måltid. Bordet bredvid oss sitter ett gäng som upptäckt våffeljärnet på buffébordet. De gräddar våffla efter våffla som toppas med sylt och vispgrädde… stönande förklarar maken att där har han passerat gränsen för vad han orkar…. vi hade som vanligt scrambled eggs och bacon, gott bröd, gott kaffe och då…. som grädde på moset….våfflor med vispgrädde och sylt…..nej där ansåg vi oss båda besegrade….fick vara för vår del. Men vi njöt vår hotellfrukost med påtår och lite frukt som avslutning.
Då vi traskade ut på parkeringen noterade vi att det fortfarande var snötäckta åkrar och ängar runt hotellet. Först då vi nådde Lindesberg ansåg vi att vi hade riktig barmark runt om oss. Men med den temperatur vi hade sista resdagen var vi medvetna om att den gränsen snabbt skulle dra norrut, barmarksgränsen. Runt Örebro mitt på Närkeslätten fanns det svarta drivor i dikena. Rester efter vinterns plogvallar. Men längs vägen vid Hammarsundet och den nya vägen från Motala till E4:an lyste dikena alldeles gula. Tussilagon hälsades välkomna till södern. Gamla vägen förbi Vadstena brukar ståta med blåsippor men numera kommer vi inte där, så om sipporna är utslagna vet vi inte. Bör de vara vid denna tiden. Färden gick vidare och vid sjutiden nådde vi Gantofta.
Med Lauras vägval har vi tillryggalagt 157 mil. Jämfört med vårt eget vägval är vårt 7 mil kortare. Jag vet inte vad det innebär för vår del….troligen blir det som sondottern sa då hon fyllde sjutton….det var bättre förr…. så den gamla vanliga kommer nog till heders igen
Margareta
Våren är en härlig tid att färdas längs vägarna! Snart kan man skönja de nya bladen på träden! Då är det kul att färdas norrut, för att se var de kala grenarna tar vid. Lika intressant är det att färdas söderut, för att lägga märke till när knopparna har brustit.