Fiskafänget

Vet ni att det låter olika då man har stavarna som stöd i snön och man kan höra på ljudet om det är fem eller tio minusgrader? Jag hör det klart och tydligt. Det låter gniiiiirp när det är kallt. Medan vid pass fem minus det låter mer som ett dovt knorr. Jag hörde det där gnirpet tydligt, då jag var en runda ut på dass i morse. Ha ha jag höll på att säga tidigt i morse, men då hade jag väl fått en och annan kommentar om att ….tidigt…det vet jag inte vad det är…
Vid frukosten sa maken att, idag kan vi väl köra en runda till fjälls efter att vi stökat över morgonsysslorna. Jag tänkte där jag satt, att det kunde han frågat igår. Då var det ljuvligt väder runt middagstid. Men idag när det gnirpade mer än vanligt, – 13 grader på termometern. Inbjöd inte till några jubelrop från min sida. ”Hurvedes” istället där jag satt och slurpade på min påtår och läste dagstidningen. Det blir mildare menade han, då solen stiger på himmelen.
Okej, sa jag, då sticker vi väl en runda. Scootern var inte hemma, var kvar hos grannarna då vi tog apostlahästarna hem igårkväll. Så maken fick ge sig iväg och hämta den. Packa fireboxen, vedträn och fiskeväskan. Maggoten hade inte kommit tillbaka från en som lånat den av oss så han fick svänga förbi där och hämta agnet. Det blev en rejäl runda för maken medan jag avnjöt tretåren och läste färdigt tidningen. Sedan fram med kaffekvarnen och kaffebönorna. Malningen av bönorna spred en underbar doft i stugan. Tunnbröd ur frysen att linda grillade wienerkorven ini tillsammans med senap och rostad lök. Smarrigt. Några av mina berömda mandel- och kardemummabullar slank också med. Ner i säcken med godsakerna och på med kläderna. Många lager. Termometern visade envist tvåsiffrigt fortfarande. Kände kylan nöp i nästippen då jag var ut en extra runda på dass. Man klär sig inte helt färdigt med alla lager förrän man kissat sista rundan.
Nu bar det iväg över sjön. Jag tyckte det gick lite långsamt, men maken menade att det var så ojämnt att om han drog på fortare blev det obehaglig åktur. Han växlade ner då vi skulle den branta backen upp från sjön på södersidan, sörsi’an, som de säger häruppe. Det satt en A4-lapp uppspikad på ett träd om att någon saknade sin väska. Det var där backen är som brantast, så det bara svischade förbi. Jag hann inte läsa alla raderna. Men onekligen lite lustigt ett anslag sådär mitt i vildmarken. Undrar om väskan ligger någonstans översnöad, eller den har hittat hem.
Väl uppe på fiskesjön kände jag att solen hade gjort sitt. Det var varmare i solgasset. Hittade ett uppborrat hål så det var bara att agna och ner med kroken. Några minuter senare kände jag hur det var hugg på min krok. Fick upp en hygglig firre. Och kände mig sådär stöddig som man gör då man är bäst… svågern kom och mötte upp… borrade ett par nya hål. Maken undrade om jag hade provat det hålet närmst kallkällan. Jag nekade och menade på att det var alldeles för nära land…alldeles för grunt. Jag var JU den som visste bäst….jag hade JU fått fisk. Maken pulsade bort till hålet vi diskuterat….doppade kroken några minuter….stod sedan med en jättefisk som han precis halat opp!! Nu var det omvända situationen… Han tyckte helt plötsligt att han fiskat färdigt, fått dagens ranson… okej, underdånigast fick jag ge mig..idag var han storfiskaren…
Han ombads att köra iväg till någon solig plats att fixa fikat…jag stannade gärna och fiskade en stund till medan det görs upp eld och kokas kaffe. Traskade runt och provade några hål, men det var tomt i de flesta. Sneglade bort mot hålet där maken hämtade storfisken. Ska jag? Inte helt lätt att ta sig dit bort…djupsnö och dåligt spårat. Men nja….jag ska försöka…. metspöt i ena näven och bara en skidstav… trampade ner mig och stod på näsan i snön. Det känns som man simmar torrsim…man famlar efter något att ta tag i….ingenting…. man bara far med handen djupt djupt ner i snön. Axeln vit av snö….glasögonen snöiga…. skrattande konstaterade jag att det var bara på högersida jag var snöig!! Vänstersida var helt torr….än så länge… tills jag släppt metspöt och skidstaven och tumlat runt i snön….nu var hela jag snöig.
Äntligen uppe på fötter igen…borsta borsta…sen bort till hålet som givetvis vid detta laget var ett tomhål!!! Tillbaka till det hålet som var upptrampat runt, lite bekvämare. Stod där och lyssnade på tystnaden. Då…..djupt inne bland mina kläder låter min mobbe: väninnan vill tala med mig! Fick fram mobben och svarade….klick ….la hon på…eller? Var det förbindelsen som bröts såhär långt ut i ödemarken? Jag ringde upp….svårt att se displayen i solgasset men jag chansade och tryckte på senaste samtal…nu svarade hon men klick….la hon luren igen?? Men nej, nu ringde hon upp och jag hann höra att det var dålig förbindelse…..och sedan känner jag att det hugger… igen… jag ropade åt henne….jag har napp jag stoppar mobben i fickan… hej då…. hörde hon att det blev akut?
Senare då jag blivit hämtad och satt med fikat slog jag en signal. Tråkigt med förbindelsen hela dagen tydligen, är gärna såhär i värsta turistsäsongen… väl hemkommen i stugan gjorde jag om försöket att få kontakt. Fick då höra hennes oro att jag inte skrivit här på länge och att jag inte svarat i telefonen heller…hon ville veta om vi lever….vilket vi gör… så det så…..