Ord, ord, ord…..

Nu klagar hon igen, min läsekrets. Jag säger ”hon” för långa tider är det endast hennes kommentarer som visar att jag har läsare. Känns som jag lika gärna kunde skriva det jag blabbar om i ett e-postbrev. Men samtidigt vill hon, min läsekrets, ha det så här. Som en ”blogg”. Blir som ett kvitto på det vi sagt har blivit dokumenterat riktigt.
Dagens samtal till henne var för att gratulera på födelsedagen. HURRA!!! Min läsekrets fyller år idag. Jag hade skickat ett digitalt gratulationskort till henne. Jag visste inte riktigt om hon ville ha ett samtal också. Ett vanligt gammaldags telefonsamtal… så jag pinglade för att höra mig för. Om det enbart skulle vara digitala hälsningar numera, eller om ett gratulationsamtal även var okay.

Jag tillhör den generation som behöver en mänsklig röst som en bekräftelse på mitt tjafs. Och födelsedagsbarnet (eller födelsedagstanten) ansåg att: Ah nä du, samtalet slipper du inte ifrån, menade hon. Känns skönt, då var det inte bara jag som vill ha den sortens kontakt. Och är det för hennes skull som alla bullar blir så trinda och goda idag, så var vi två som uppmärksammade detta, i alla fall. Och så var hon lite nyfiken på hur min uteafton med lillasyster hade avlöpt. Den som hon försökte slinka med på. Den som jag sa: att nu skulle BARA lillasyster och jag träffas, så hon var inte välkommen.
Lillasyster dök upp med sin äldsta unge i släptåg! Va!!! Baaahhh!!! Jag sa att, hade vi nu bestämt att vi skulle vara två så: schas schas hem med dej unge…. ett leende från öra till öra på ungen visade att han inte förväntade sig att han skulle vara välkommen. Han hade bara skjutsat morsan sin.

Vi startade med ett glas svalt vitt medan vi smidde planer för kvällen. Steg ett: hur mycket hade vi i pengabörsen? Steg två: hur mycket hade vi att ”svomma” för? Steg tre: vart tar vi vägen? Steg ett och två sade att vi båda bestämt oss för en helkväll. Två gamla tanter…. blev det gamla trygga alternativet för oss helsingborgare, en färjetur eller som det heter kort och gott en TURA. Visserligen har lillasyster ”känningar” i många branscher så både hamburgare och pubmat borde vi kunna få till rabatterade priser. Men vi hade inga intentioner att gå billigt ….. så en Tura blev det, sch sch inte berätta för brorsan…han blir förtröden…..

Lite ängsligt sa lillasyster, behöver vi beställa bord? Nej det trodde jag inte. Och nej, det var lugnt. Till och med glest med folket ombord. Synd för färjeanställda men vi hade inget emot en behaglig miljö.

– Vi har precis dukat fram buffen, berättade serveringspersonalen då vi blev anvisade ett bord. Nja, vi hade sneglat på månadens trerätters…

– Något att dricka, fråga de oss.

Jag har inte riktigt förstått vad det är de frågar om? Menar de en apéritif? Jamen, skriv det då i menyn så man får lite inspiration…. jag vet inte vad som anses som ”comme il faut”. En dry martini? Jag såg att även lillasyster verkade lite frågande då vi fick frågan. Vi drog lite på svaret. Ville inte verka gnidna…men visste inte hur vi skulle hantera situationen. Jäkla serveringspersonal, som utsätter oss för sådana svåra val.

Om de i stället pekar i menyn och säger att det där, är månadens rekommenderade val av aperitifs, så kan man i alla fall rynka på näsan, sådär lite världsvant och säga: det är inget som faller mig i smaken…..!!!!
Men vi beslöt oss för att ta in en flaska vitt, genomgående –  till den mat vi inte riktigt hade bestämt ännu. Det blev perfekt till våra gommar. Ett krispigt vitt, något för kyligt, men det ”jonkade” till sig allt eftersom båten seglade sina vändor.

Så ja, där fick jag med ordet ”jonkit”, ett ord som mina syskon och jag inte ser eller hör som främmande…inte förrän man ska skriva det och dagen ordbehandlare skriker högljutt!! Det ordet finns inte!!! Säger den….jodå, gör det visst det… kolla bara!! Jag skrev det…visserligen fick jag flirta vilt med ”putern” men till slut så…. puter är en förkortning i mina kretsar. Där jag spelar bridge. Jag kan inte säga paddan till dem, de vet inte vad det är…..
Ja vad pratade vi om….allt och inget…. men jag råkade höra lillasyster också lagt sig till med ordet – JU. Hjälp. Jag har kommit på mig själv med att ha adapterat ordet i mitt vardagsspråk… att innehålla detta ord – JU -.
Men när andra säger det börjar jag genast att fundera. Har de berättat detta för mig tidigare? Har jag börjat glömma vad folk pratat om? Eller är det nyheter i mina öron? Men varför säger de – ju – precis som: vet du väl? Jag har lagt märke till att det har smugit sig in i språket hos många människor. Ungefär som uttrycket ”ELLER HUR” har blivit som ett erkännande. En bekräftelse på medhåll. För mig är ”eller hur” en fråga som kräver ett svar. Inte ”streck i debatten”.

Onekligen passar väl detta med en Tura för mig…. Tura eller Bro, kan väl gå på ett ut? För om jag läser vad jag skrivit, så låter jag som Saga i TV-serien Bron… i hennes språk finns det inga otydligheter. Försök inte prata med Saga med dubbla budskap…
Fast på Bron kan man inte Tura…. ha ha, fick jag med den gamla sloganen också