Den som gör en resa har alltid något att berätta

Defenestration….ett nytt ord. Jag tycker det är spännande med ord, i mina öron, nya ord. Men även gamla ord som jag hört men inte hört dess tydliga släktskap med var det kommer ifrån. Många gånger har jag hört danskarnas vindue….likna gotländska dialektala vindauge….och givetvis har jämförelsen gått till engelsmännens window. Men här i Sverige har man kallat det fönster. Denna glugg som görs på hus för att få in ljus. Denna glugg som på latin heter fenestram
Men så hörde jag detta ord defenestration, att man kastade ut någon igenom ett fönster i avsikt att avdagataga en obekväm individ. En medeltida avrättningsmetod. Utan föregående lagsökning eller rättegång. Nu bryr jag mig inte så mycket om att de eventuellt inte blev rättvist behandlade, inget vi kan göra något åt 400 år efter att det gjorts. Men det andas en oerhörd råhet utan pardon….bara tjopp tjopp tjopp. Måtte tjoppat ännu värre än huvudena på franska revolutionen såsom Hasse Alfredson beskrev de ljuden.
Har varit på en liten nyårsresa till Prag. Maken och jag bestämde oss för en sista-minutenresa 3 dagar före nyårsafton. Hade varit på en kortvisit själv för många år sedan till Prag. Upplevde staden fascinerande. Har många gånger önskat att få göra en resa dit igen.
Så vi bestämde oss i all hast. Iväg och fixade lite valuta, ner med några par trosor och kallingar…sen iväg. Vi börjar vara riktigt duktiga på att packa en kappsäck. Maken checkade av hur det var med kontakterna. Resa utan att jag ska ha tillgång till min padda kan han inte tänka sig, gnälliga käringar vet han hur de låter. Undertecknad kollade adressen vi skulle möta upp bussen på. Och såg till att paddan stoppades ner i packningen. Sen bar det av tidigt lördagmorgon, lillenyårsafton.
Buss från Malmö, vi följde gryningsljuset då bussen rullade genom Danmark. Överfarten Gedser-Rostock har vi åkt för länge sedan. Men nu for vi där igen. Tänk vad färjorna har blivit tjusigare och tjusigare under åren som gått. Börjar inse faran med att man inte ska gå på museum längre. De släpper troligen inte ut en igen….tror att det är inventarierna som försöker rymma.
Bussfärden ner genom Europa och gamla Östtyskland visade också att tiden flytt. Sist jag åkte vägen Rostock-Berlin var det en gjuten gammal väldigt trasig betongväg, med de skarvar som var typiska för dessa gamla vägar. Det var något år efter perestrojkan och östblockets fall. Domp-domp, domp-domp lät det då man åkte där. Mil efter mil med detta höga ljud som efterlämnade en lätt huvudvärk och ett ringande i öronen. Nutida vägbeläggning gjorde resan till en bekväm lätt schvischande framfart.
Då vi passerade Berlin fick jag ett SMS från sonen…..VAD GÖR NI DÄR?…..skrev han. Nöjt sa jag till maken att: vi behöver inte berätta var vi far för nära och kära. De har koll på var våra mobiler reser. Och är övertygade om att där våra mobbar är…..där är också vi. Men jag avslöjade att Berlin bara var en mellandestination, var på väg till Tjeckien och Prag.
Resan ner till Prag tog hela dagen. Eftermiddagskaffe fixades av vår reseledare och det var trevligt för det kaffet var gott, fast jag vet att maken hade bett att få det med skjuts… en slags tillsats som gjorde att smaken förhöjdes och koffeinet inte fick samma genomslagskraft. Det är en hel vetenskap att slå en drill utomlands, men nu vet vi hur man tar sig genom de barriärerna. Toan på bussen i all ära, men de längs turiststråken står still då man vill utnyttja dem.
Vi var in på en restaurang och åt middag i Dresden. Mat måste man ha, även om man bara sitter still och blir servad av busspersonalen hela dagen. Vi anlände Prag vid 21.00-tiden. En liten promenad i närmsta kvarteret runt hotellet gjorde gott för fötter och rygg.
Frukosten nyårsafton var god. Det är alltid spännande vad de har för bröd då man far utrikes. Men tjeckerna har gott bröd. Och hela frukostbuffén med vanliga ägg och bacon osv.
En guidad tur i Prag lockade. Jag övertalade maken att vi skulle gå med på den. Jag är visserligen ingen gåare längre, men bad honom: vi anmäler oss, och om jag måste kasta in handduken, så tar jag en taxi hem och du följer med på resten. Vet vid det här laget att en guide som kan berätta historien om staden, dess historia och folk, ger så mycket mer än om man går på egen hand. Det krävs mycket studier i förväg om man ska kunna kompensera vad en duktig guide har att ge. Vår reseledare visade en kunskap som var oerhörd. Att hon var intresserad av både historien och politiken visade hon tydligt. Berättelserna om historiska händelser avlöste varandra. Vissa händelser delgavs oss i två varianter, bland annat berättelsen om Tycho Brahes död. Tänk, nu har jag besökt platsen både för den mannens födelse och död…. namnet Kepler dök upp i samband med en staty. Vem var Kepler, tänkte jag? En svensk deckarförfattare? Men Johannes Kepler, ja ja en annan vetenskapsman, också han astronom och matematiker.
Vi fick höra om Silverbibeln och vissa andra krigsbyten som finns i Sverige, och som nådigast skänkts kopior av till Tjeckoslovakien. Dessa byten har en egen historia, vissa med myter runt.
Vi fick se vaktavlösningen på slottsgården. Vakterna var klädda i uniformer som designats för dem efter Tjeckoslovakiens delning. Jag log där jag stod och såg på dem. Hade jag mött dem var som helst annars, kunde jag gå i god att de var ryska soldater! Så var det med den moderniseringen…. Mina fossingar och ben började kännas möra, men vår guide sa: nu ska vi bara gå en stund till och titta på det och det sen är det paus för fika…. Skrattande sa jag till maken att det har hon sagt nu snart tio gånger. Skickligt av henne att få oss framåt som en skock får. Vi hade ”Whispers” på oss så att vi hörde henne tydligt hela tiden. Och onekligen lyssnade jag till detta löfte om fikapaus mer och mer intensivt. Slutligen….fika! I Tjeckien ska man dricka bier. Hittade en man som sålde grillade korvar. Har lärt att korv kan tjecker och tyskar. De smakade mums. Mannen frågade om vilken korv jag ville ha, och jag blev villrådig. Vad då? Var de olika? Ja det var de. Han sa att smaken var samma, och kostnaden. Men de fanns större och mindre. Förvånat pekade jag på en som jag ansåg att jag fick mest för pengarna. Och förnekade hans uttalande om att det kvittade vilken jag tog… Ah nä min sköna herre! Det är som det alltid varit, det är storleken det beror på… skrattande konstaterade vi båda, att just det skämtet var tydligen världsomspännande. Så underbart att få sitta ner och med en god öl och korv! Jag är ingen stor öldrickare, men vissa saker bör man inte missa. Dricka öl i ölets huvudstad…..
Vi följde vår ciceron och gänget en stund till men då vi strosade ner mot floden Moldau och Karlsbron släppte jag gänget, bad att få gå vidare i min egen takt. Maken var inte intresserad av att överge mig. Vi hade fått en oerhört intressant vandring genom Prags slottshöjd med all dess historia, och även förevisats de platser där detta med defenestration ägt rum, att vi var nöjda med vandringen.
Satte oss en stund, det pulserade i fossingarna. Fram med kartan. Vad göra? Trots allt lockade Karlsbron. Vi bestämde oss för att så sakteliga gå bortåt bron. För att titta lite närmre på den.
Då vi kommit några hundra meter in i gränden som ledde mot bron, kom vi att passera krogen som jag tänkt att vi skulle besöka under vår Pragvistelse. Vi hade dock inte ännu lagt upp planering för att ta oss dit. Men vi borde ju kolla om soldaten Svejk satt kvar på krogen, och jodå han sitter där han lovade. Med sitt ölkrus och väntar, han har ju lovat att vi ska träffas där halv sju after kriget…. vidare mot brofästet med de gamla tornen. Plötligt var vi på bron. Den är mäktig. Med alla sina statyer. Visserligen fick vi inte historien om var och en staty, men att de var stora män ur historien och bibeln. Där var en staty med en kvinna också även om de omnämns som trettio statyer med helgon, biskopar och påvar, jungfru Maria fanns också i lite mindre format och i slutet av bron. Jaha, nu hade vi faktiskt promenerat över Karlsbron också, denna 550 meter långa bro. Jag sa strax innan att….ja vadå, jag försöker. Har man varit i Prag och NÄSTAN på Karlsbron, kan man ta den biten också. Annars kommer man att ångra sig.
Men nu, inte en meter längre…. en taxi hem till hotellet!! En smart taxichaufför som sagt att han skulle köra oss till hotellet för 300 korunas, begärde 400 korunas när vi kom fram. Visserligen hade han sagt att jag såg MYCKET yngre ut när vi småpratade….ha ha ha….så tjänade han sina extramoneysar…..(nu du brorsan, du ser jag har inte glömt dej…).
Att få sträcka ut sig på sängen när vi anlänt hotellet.. oh så skönt. Nyårsafton….eftermiddag. Vi visste att det skulle dröja ytterligare innan vi kröp ner mellan de svala lakanen. Men en liten slummer ovanpå sängen…det kändes som en lisa. En dusch och på med festblåsan, maken kostym. Ner i hotellobbyn. Sedan bjöds vi på buss till hotellet som nyårsfesten avhölls på. Sicken fest! Skåningar är ju glada för ”möen mad, och go mad och mad i rättan tid”. Här var go mad och hela tiden! En buffé med alla möjliga sorters mat.
Kall buffé, varm buffé, sushi, crepe suzettes, tjeckiska korvar, tyska korvar, patéer, marinerade grönsaker, färska grönsaker, och sist men inte minst pannacotta, creme brulée, maränger med frukt och bär och små skålar gjorda av choklad med olika innehåll. Folk som hela tiden såg till att vi hade att dricka. Vin, öl, vatten eller vad vi önskade. Kaffe på maten såg jag några som orkade…

Tack och lov satt vi inte i samma rum som orkestern. Även om de spelade en mysig repertoar av blandad musik från världens alla hörn, så är jag glad att slippa ha dem för nära. Vi kunde trots allt stim runt omkring oss tala med våra bordskamrater. Fast de var många rundor bort till bufféerna för påfyllning. Man vill smaka av allt. Men allt det varma fick stå kvar för min del. Varje gång jag skulle hämta av den varma buffen, hade de fyllt på med nya saker jag inte smakat. Så en tallrik till av alla de små delikatesserna på det kalla bordet hamnade på min tallrik.
Varje gång då jag gick bort till buffén stannade jag och blinkade mot ljuset i de tre kristallkronorna som lyste upp två våningar på samma gång. Solglasögonen kändes behövliga. Att vi var i Böhmen skvallrade dessa ljuskronor för oss. Och böhmiskt kristall har jag sett många gånger. Men inte så majestätiskt som dessa kronor.  Manshöga, lika höga som etaget vi befann oss på. Jag var imponerad, erkännes. Hela salen badade i ett ljus som jag tror hade varit mycket bra för dem som får ljusterapi. Man kände sig som om man hade en strålning varmare än den man har en riktigt solig sommardag.
En TV-skärm på väggen i matsalen räknade ner tiden och då tolvslaget närmade sig samlades alla inne i den salen…fick ett glas bubbel i handen och sedan räknades ner på gammalt vis …tio …nio… åtta … sju… sex… fem… fyra … tre … två.. ett…och NOLL!
Skål och puss, skål, skål och happy new year, štastny novy rok, Frohes neues Jahr. Ja, vi var från många hörn i europa så det blev en kavalkad av olika nyårsönskningar. Min mobbe ringde, ungarna önskade gott nytt och jag slängde iväg en hälsning på mobben till min bridgepartner som jag brukar spela med vid midnatt. Han ligger sex timmar efter oss i tid så han väntade som vanligt, var inte riktigt med på att jag var på fest… fick förklara då han undrade om jag inte dök upp i turneringen, att nykterheten inte var den bästa…men happy new year dear partner.
Fyrverkerierna small lika mycket i Prag som de brukar göra hemma. Och in emellan de höga husen inne i centrum var vissa knallar öronbedövande. Måste erkänna att de känns inte så festligt med dessa detonationer nuförtiden. Och mitt inne i en stor stad full med turister. Nej, festligheten har försvunnit, övergått till en kuslig känsla av terror. Så vi höll oss mest inomhus. Bussen körde hem då 2018 var en timme ungt. Det passade oss då våra kroppar kände av den långa promenaden sedan tidigare på dagen också.
Dagen därpå var seg som alla nyårsdagar jag kan minnas. Kände att frukosten fick lov att avnjutas i en takt som passade vårt humör, segt och slött. Men till slut vaknade vi trots allt. Och nu….nu skulle det åkas spårvagn. Trots våra aversioner mot att handla med kort utomlands tvangs vi till slut att inhandla spårvagnsbiljetter med bankkort. Ja ja, man måste lära sig. Men varje kunskap tar oss ett steg längre ifrån kontanta medel.
Från de moneysar man kan se. Och göra en bedömning om man har råd. Konstigt. En gång i tiden kändes tio öre som en liten förmögenhet i handen. Mor använde ettöringar som strumpknappar och vi skrattade åt henne, sådana rikedomsmanér hon hade lagt sig till med!
Vi tog oss med spårvagn ner mot staden där jag visste precis var vi skulle inta vår lunch. Vi åkte spårvagn….kom för långt…hoppade av…tog en ny åt andra hållet….som svängde åt ”fel” håll…vi hoppade igen ….skrattade och åkte tillbaka. Så småningom hittade vi rätt och kommer till de kvarter vi siktat på. Vi hade frågat många människor om hjälp. Men tjeckiska ungdomar talar bara tjeckiska lite ryska och några ord tyska. Så svårt. Trots det då vi slutligen slog oss ner för att äta lunch, och vi beställde vår mat…på engelska svarade kyparen på knagglig svenska! Visst är det kul med språk.
En bägare bier bars in till maken och ett glas rött till mig. Idag svek jag ölets huvudstad.kände att jag behövde ”ordna upp det i kroppen”, som Sven Melander sa i ”Sällskapsresan”. Satt på en uteservering, årets första dag. De hade gasolvärmare runt om oss så det var visserligen svalt, men exotiskt. Mitt i turiststråket så alla världens nationaliteter strosade runtom oss. Slutligen serverades vi vår lunch, goulaschsoppa i bröd. Smakade precis likadant som Felix goulaschsoppa smakar, och den är jättegod. Nu har vi blivit smått specialister på att smaka sådan soppa. Och den som leder kan vi äta i Helsingborg, restaurang Glada Änkan på Bruksgatan. Den är fortfarande nummer ett för oss. Nyårsdagen avslutades lite lugnare med små sessioner av vila mellan eftermiddagskaffet och kvällsmaten.
Hemfärden var aviserad till klockan fem nästa morgon. Så något hallaballou blev inte inplanerat den kvällen. Vi förberedde med att se till att allt var färdigpackat som kunde göras. Mobilen min behövde laddas insåg jag rätt sent och då jag ville ha den fulladdad blev det ingen godnattsaga från mobben.
Men nu var allt packat sånär som tandborsten och kammen. Bestämde mig för att logga in och spela min midnattsturnering. Jag är ingen storsovare, så jag kunde ändå spela en stund. Mun partner väntade och vi önskade varandra gott nytt år för nu var även han inne på 2018… berättade att jag hade krupit i säng och ville han skulle sköta chef-skapet. Annars är det mitt jobb. Sure, sa han. Och då jag berättade att jag skulle tidigt iväg på morgonen förstod han varför jag nattat mig redan. Ofta åker vi ut efter en eller ett par ronder och då är vi klara runt ett. Men denna natt bara log lyckan mot oss. Vi fick bra kort, vi förstod varandra i budgivningen och vi fick halvtaskiga motståndare….så kvart över två sa vi tack för spel partner….och VI VANN tra la la la la VI VANN…. jag smög iväg paddan och kröp ner…… svårt att somna…adrenalinet fortfarande högt… men till slut slumrade jag till. Några korta timmar. Sen…. Maken stod och sa att: opp och hoppa lilla stumpan…. jaja, inte blev det något hopp direkt. Men upp kom jag och satt snällt i bussen en kvart senare.
Jag har inte sett och hört gubben min skratta så många gånger som han gjorde den dagen. Jag hade drabbats av endagsnarkolepsi sa han. Jag somnade mitt i stickningen. Jag somnade mitt i kaffet. Vi åt frukost vid 7.30-tiden i Tyskland. Jag somnade innan frukost jag somnade efter frukost och mitt i ett samtal. Jag väcktes nästan varje gång av att någon snarkade….det var jag! Men vid varje uppvaknande kände jag mig pigg. Och hade inte någon trötthetskänsla. Bara somnade…direkt. Precis så som de gör som lider av narkolepsi. Men vi vann, vi vann…. spelade ingen roll att jag sov mycket den dagen. Motorvägar ser likadana ut var man far… och nu hemma i egna spjället konstaterar vi ytterligare engång, borta bra men hemma bäst