Annandagjul

Tolvochfemton….dunkelt….blir det inget dagsljus idag? Annandag-jul. Jag frågar maken…vad har vi annandagen till? I samma ögonblick som jag uttalat frågan skäms jag. Nej, jag har inte glömt min tid som förvärvsarbetande, och hur vi uppskattade dessa extra lediga dagar. Så visst, jag borde skämmas över mitt ”tänk på dig själv-attitydliga”.
Trådde precis in i köket, tillbaka till min jul-brunch. Vi har verkligen töjt på dagen i dag. Samtidigt som jag glider ner på min stol för en tredje kopp av denna ljuvliga syndigt svarta dekokt, berättar jag för maken att: nu har jag sopat på torra land! Efter några sekunder lyfter han huvudet, tittar på mig. Det är som om hans hörapparater har en fördröjd uppfattningsförmåga. Aha, menar han, tack så mycket. Nästan som om jag stulit hans arbete ifrån honom. Men nog är det väl så att bädda sängarna faller på bådas våra axlar, eller? Jag är inte så fisförnäm att det jobbet faller på enbart honom. Men jag tyckte att vid dagens höjdpunkt, som tolvslaget väl är, bör sängarna vara uppbäddade. Så jag tog det tunga arbetet på mig och gjorde det, drog upp persiennerna. I samma stund som jag drog upp dem så hörde jag min fars röst: har du inte bäddat upp förrän nu? Va? – Nu går skam på torra land!!!
Mina föräldrar som varit avlidna i drygt trettiofem år hänger med fortfarande och ger sina synpunkter om vad som sig bör och inte…. jag har ofta svarat, då jag får frågan av andra människor, om det inte är rätt sent för mig att vara uppe….jag brukar kontra att: min mor är död, så numera bestämmer jag själv hur länge jag får vara uppe. Flertal gånger har jag bemötts med kondoleanser och beklaganden då jag sagt så. Brukar kolla hur jag skrivit och i texten har det inte stått något om att det hänt nyligen. Men känner ändå som om det vore tabu att nämna sina föräldrar då de är döda. Är det fel? Trots allt är det ju dem man har att skylla för allt! Alltihopa! Utan dem hade jag inte kunnat göra dessa misstag och tokigheter…
TV:n har varit påslagen för de vanligaste (läs mest traditionella) sakerna som vi ser dem. Men numer kände jag att TVn har en underordnad betydelse för mig. Jag hade en ny vante på gång med ett JÄTTEKUL mönster. Satt uppkrupen i min soffhörna med sticket. Klockan närmade sig tre, julafton. Jag hade ljudet så pass högt på att jag inte behövde hjälp med texten. Möjligtvis att mössen var lite otydliga med sina sopraner. Och Piff och Puff är heller inte riktigt tydliga. Men vad gör det? Det visade sig att jag kan texten utantill. Och tomteverkstaden….ändrar de något i ordningen i den faller hela julen på det.
Så det blev som vanligt…. men jag kom till att tänka på ett inslag jag sett, eller slö-överhört. Jag tror det var i Rapport man sade detta! Hade jag bara kvittot borde jag kunna byta ut min julklapp om jag inte var nöjd med den. Sneglade bort under den obefintliga julgranen, bredvid Springsteen, min fina julbock. Och där låg min julklapp. Väl inslagen. Jag hade haft den i en hel vecka. Kunnat skaka och klämma på den hur mycket jag orkade. Hade fått den av barnbarnet föregående helg då vi varit på födelsedagsuppvaktning hos sonen.
Så när de dök upp igår hos oss, frågade jag henne om hon hade pengabörsen med? Hennes ögon svarade med en glittrig min att: jodå den var med… bra svarade jag, jag vill ha kvittot till min julklapp…. hennes glitter slocknade omedelbart…. jaha, sa hon…vad ska du ha kvittot till… ? … jag tror att jag vill byta, svarade jag…. men…. du har ju inte ens öppnat den, menade hon. Och den är helt enligt din önskan…
Ja men, om jag vill ut i den allmänna mellandagsruschen och byta julklappen kan väl jag också få det? undrade jag. Barnbarnet erkände att något kvitto hade hon inte. Jaså, jaha. Köpt av en andfådd man på gatan? frågade jag. Nja…andra orsaker…menade hon…vintage? Återanvänt? Nja… till slut tog jag klappen, och började så sakteliga öppna den. Maken dök upp vid min sida….jisses vad han är nyfiken den mannen. Han blev erbjuden att få en extra klämrunda på klappen innan jag öppnade den. Såg hans skämsblick skymtade till för ett kort ögonblick men sen svarade han nej, nej…öppna du. Men visst trampade han uppfordrande att: skynda dej innan jag sliter paketet ifrån dig och forcerar öppnandet. När jag låååångt om länge öppnade kartongen och den innehöll ett silkespapper som varit omslag till det par skor som en gång bott i den nu totalt tomma kartongen, blev alla runtomkring lite förvånade. Men min skak- och kläm-teknik hade gjort att jag blivit en mästare på att räkna ut pakets innehåll. Tillsammans med min intervjuteknik om hur köparen fått kännedom om mina önskningar. Så jag hade inte haft bråttom att öppna min julklapp. Visste innehållet, nästan före givaren. Men nu ville jag byta julklapp. Enligt TVn behövde det inte vara så att storleken var fel. Enbart att man inte var nöjd med klappen var själ nog att få byta, bara kvittot var med…..
Men ungen hade rätt, jag hade sagt att jag önskade mig ingenting…och det var gratis så det blev ett kvittolöst julklappsinköp… och tack så mycket glyttaglytten att du ändå såg till att jag fick en julklapp att öppna.
Får väl hitta någon annan anledning till om jag vill ut och trängas i den rusch som brukar bildas mellandagarna. För fransmannen är på jaktstigen, skjuter fasaner så här i juletid…så ingen bridge med gossen jul, som han heter, han som hade födelsedag igår. Vi hade hans foie gras, gåslever, som han sänt mig som julklapp, ett utländskt inslag på vårt julbord igår. Också en upplevelse.

Ja kära väninna, du som säger att man alltid kan skriva nånting…..även om man inte har något att säga…. detta var väl verkligen ”kokasoppapåenspik-berättelsen”.

P.S. Jag tog inget foto på tomkartongenD.S.