Finns det någon som kan gå på händer?

Nu har jag haft glädjen att göra färdigt den där vantens högerkompis som låg på ”vänt”…. samtidigt kände jag att jag behövde fylla på med ett nystan vitt som mönsterinslag. Längtan efter att få sticka lite mönster med olika färger i garnet pockade. Men visste inte riktigt vilket mönster som skulle väljas. Visserligen har jag haft ett par vantar på beställning länge, men de var önskade i svart garn, det garn som enligt mina ögon är det svåraste… jag tog en tur i stan, tänkte söka efter någon form av inspiration i något häfte eller bok om yllevantar. Halkade inom Akademibokhandeln för att kolla deras sortiment på handarbetsböcker. Jodå två stycken böcker med trevliga mönster och idéer, dock många moneysar. Jag ville ju ha båda böckerna…. lät dem stå kvar i hyllan. Jag vet var de finns, tänkte jag. Traskade vidare bort till min garnleverantör och skärskådade hennes utval av vant-mönster. Fort gjort….var inte så många, och jag är kräsen. Men där på hennes skyltdocka satt en mössa, en mössa med samma mönster som mina fina vantar. De med marguriten, prästkragen.
Oh, så fin…. Måste, måste… det slutade med att jag gick hem, färdigställde mitt eget vantpar, avslutade dem med den där fyrflätan som jag hinner glömma hur man gör början till….varje gång. Men nu, den där och mössan som gjordes i ett huj. Det var så oerhört roligt att jobba med mönster-stickning igen. Skickade iväg den till damen som fått ett par vantar med det mönster som är på mössan. De vantar hon ifrågasatte om man kunde använda, de var för vackra… det var mer än jag som förälskat sig i det mönstret tydligen. När mössan anlänt erkände hon att vantarna kommit till användning. Och uppskattats. När man skrapar is på bilrutan tidiga mornar är ett par go’a yllevantar inte fel, sa hon. Ok, nu räckte inspirationen till att ta tag i de där svarta som legat och morrat i bakhuvudet på mig. Och de blev faktiskt jättefina. Fick bli både vantar och mössa, jag tycker det är ett set, eller som det heter nuförtiden ett kit….
Började dagen idag med att inventera mitt förråd av vantmönster. De där två böckerna står kvar i bokhandeln. Ska kanske göra en raid på bibblan först också. Kan vara en bra ide. Så vad har jag att sticka emellan med? Såg ni det vitsiga? Plötsligt står min lagvigda bredvid mig med ett par strumpor som, när han sticker handen in i dem avslöjar en ventilationslucka. För stor att ignorera. Med en suck går jag igenom mina restgarner för att reparera dem. När jag sitter med sömnaden tänker på brorsans dikt som han skrev i mitt poesialbum då jag gick i småskolan…. den dikt jag tyckte var så tramsig…

Vill du i livet
Dansa på rosor
Så älska din man
Och stoppa hans hosor

Trots allt är det den dikt jag minns bäst och en av dem som blev mest sannspådd.
Bestämde i all hast att kolla över makens förråd med strumpor, visade sig vara krympande. Fler och fler par som började närma sig bäst före datum. Så nu när ändå garnkorgen var framme kunde jag lika väl ta och ”sno ihop” något eller rent av några par till honom. Han sliter strumpor som en varg. Jag som vistas mycket i Norrland vet trots det inte hur mycket en varg sliter strumpor, men uttrycket slitvarg är ju vida känt. Mitt förslag om att vara barfota inomhus tycks han inte bry sig med…. och jag stickar på. Tänk om han byter ut käringen mot en som är mer produktiv vad gäller strump-stickning…vojne vojne…
Så här jag nu sitter med ett par centimeter av den nyss påbörjade strumpan och funderar, om han i alla fall gått på händerna och slitit lite på vantar istället för…. finns det någon i min bekantskapskrets som kan gå på händer så hör av er till mig…jag kan sticka varma go’a vantar….