Vintertid igen

Det har blivit några gånger sedan jag började berätta om mina tankar här på nätet, som vi har ändrat klockorna hit eller dit. Lustigt nog är vi lika förvirrade varje gång. Kanske andra människor har lärt sig detta fenomen, men vi lyckas alltid virra till det. Beroende på när omställningarna görs, lördagkväll eller söndagmorgon… Egentligen är det helt klart lättast att göra söndag. Men vissa ur ställer om sig själv så förvirringen är oftast total då vi stiger upp söndagmorgon. Vi har 13 (olycksaliga?) tidgivare i huset. Varav sju av dessa ska justera tiden själv, dock kräver några av dem viss hjälp från oss. För tillfället ser jag aktern på maken där han ligger på knä och ställer om timern i hallen. Först kolla alla klockor sedan justering av alla timers så de inte lyser halva natten. I går aftes satt jag och såg hur det slocknade lampor runt mig, de brukar inte nattas så tidigt. Men de var omställda redan. Medan vissa lyste extra länge, de var också omställda ”redan” men ni vet det där med ….ska jag skruva åt det eller detta hållet? Ha ha. Det blev fel. Men jag skrev aldrig upp vilka som var fel och vilka som var rätt, så idag då det är dagsljus kan vi inte ändra tillbaka. Blir förmodligen de som var rätt ställda som vi fingrar på. Så är vi där igen! Hjälp vad göra? Finns det någon fixar-Sixten som kommer och fixar klockor till oss om vi inte reder ut det?
Jag jublade i veckan över strumpstickningens sista paret ut. Men nu sitter jag där med ytterligare ett par. Som jag berättade har jag sett att vissa människor blir glada över ett par fina vantar, en del uppskattar mina strumpor. Killar gillar strumpor före rosenvantar…. Jag har under årens lopp mottagit både små dukar och massor massor med grytlappar som gåva från mina patienter. Oh ja det har jag uppskattat, men som jag sa sistlidna skröna, bruksföremål är helt klart mest uppskattat. Så mina alster fortsätter jag att producera. Har beställning på något som jag inte har så bråttom med. Räknar med en livslängd som räcker till det också. Men jag skulle ta fram min vant-stickning igen. Jag gillar dessa små mästerverk, och jag upptäcker att jag behöver ett par själv! Det är som skomakarbarn, de går ofta barfota… men men, ett par strumpor får jag smita emellan med.
Satt och skrev brev häromdagen, hade två bridge-givar skärmdumpade från kvällen före. Hade spelat med fransmannen. Och han ville ha min mening om budgivningen på dessa givar. Samtidigt satt jag och berättade om dessa bekymmer de hade i Frankrike allt enligt våra nyhetskanaler. Om hur fransmännen var förtvivlade över smörprisets stegring sista halvåret och hur det påverkat deras älskade croissanter, som blivit så dyra. Satt och småkivades med honom, vi brukar reta varandra så mycket vi kan. Jag sa han fick göra som norrmannen som inte brydde sig om att bensinpriset höjdes, han tankade alltid för hundra kronor….oavsett priset… numera, sa jag lever denne norrman sitt liv mellan hemmet och macken. Längre sträckor än så tillåter inte bensinen.
Jag vet att det inte går att översätta vissa skämt så de har kvar sin illfundighet, men försöka duger. Satt och funderade om han skulle förstå mitt sätt att småkivas med honom. Pling-plong, dörrklockan ringer. Torsdagförmiddag… för tidigt för Halloweenskämt…Potatishandlaren…? Jag tar det ropar jag till maken som är nånstans i huset… Utanför dörren står en ung snygging och frågar om mitt namn, heter du så? Ja, jag kan inte neka. Ett paket i famnen på honom gör mig nyfiken. Aha, paket från utlandet…min almanacka… från Monaco, eller..? Den brukar vara i ett platt paket… Adonisen ber mig kvittera med pekfingret på en liten ”mobil”. Jag provar lite tvekande med tummen för att lämna ett fingeravtryck…nej säger han leende, skriv! Vadå skriv? Ja med pekfingret… så fånigt tänker jag, men paketet är alldeles för lockande för att börja diskutera mottagarbevis-metoder. Jag petade dit en spretig namnteckning som mest liknade ett första försök att skriva skrivstil från mina tidigaste barnaår. Och som belöning fick jag paketet i famnen. In i köket! Vände och vred. Väldigt väl förseglat. Leta fram saxen. Men kan man klippa försiktigt utan att skada innehållet hoppas jag. Och får hjälp av maken, han litar inte på min syn och mitt sätt att sikta rätt. Tänk om det är ett par hemstickade nånting och jag klipper sönder det??? Nu lyckas vi få upp paketet utan att skada innehållet. Försiktigt sticker jag in handen, vid detta laget har jag upptäckt avsändaren så jag är inte ängslig över någon hemlig försåt. Ut ur paketet plockar jag konservburkar…. Aha, skrattar jag…det är nog grodlår… eller sniglar… jag brukar retas mycket med honom om dessa delikatesser. Han frågar ju alltid om det är aquavit and herring när jag gör en felbedömning eller spelar ett kort fel. Så därför får han gärna tillbaka tillbaka vad jag vet om hans berömda franska mat.
Men på etiketterna står det Foie Gras Canard, en delikatess som vi har nämnt någon gång under våra år i breven. Jag har sagt att jag inte smakat varken det eller grodlår. Sniglar har jag smakat men längtar inte efter. Nu står jag som ägare av 4 burkar Foie Gras, gåslever..varje burk räcker till 5-6 personer, och i brevet som följer är det en julklapp… undrar om han tänkt det som namnsdagsgåva? Han har ju en svensk almanacka och faktum att jag hade namnsdag i veckan som passerade… nästa års almanacka till honom är redan inköpt. Men jag beslöt mig, det får följa med ett par raggsockor till hans jägarutstyrsel, när jag skickar almanackan, han behöver väl ett par tjocksockor han också. Han är en sån där skjutgalen typ som jagar. Och de brukar inte gå i italienska skinnskor då de är ut i skog och mark. Fram med nystanet och starta stickningen. Tänker inte fråga om hans skostorlek. Utgår från normala 42- 44… har han 45 eller mer får han stå på torget i Lille och sälja strumpor. Fortsatte brevet för att sända iväg det, jag vet att han väntar på mitt brev. Men fortsättningen blev lite mer underdånig, inte lika mycket ”kivande”som jag brukar. Ja jag var till och med lite snäll emot honom. Han berättade skrattande, att han tydligt sett min attitydändring i brevet då jag berättade att det anlände då jag satt och skrev. Han hade helt klart väntat på min reaktion.
Nu väntar jag på ett foto för att se vad det är för keramik som brorsan inte var så förtjust i. I min förra skröna skrev jag att mina försök som keramiker gjorde oss nästan helt utan vänner. Syskon blir man bara av med genom naturliga orsaker, de kan man aldrig frånsäga sig i levande livet, så de lever kvar lite keramik i deras skåp. Enligt svägerskan väckte orden om mina keramikförsök dåliga vibbar hos brorsan. Och jag som inte ens minns vad jag förärat honom! Frågade svägerskan igår… jo sa hon, din mugg med texten ”Den mänskliga faktorn” blev aldrig riktigt uppskattad av honom. Jaså vadå, undrade jag. När jag tillverkade den var min bror i arbetsför ålder och hans arbete var just FAKTOR på ett tryckeri. Jag tyckte jag var vitsig som menade att han skulle ha den muggen i fikarummet på sitt jobb. Men jaså… den hade hamnat väl dold i ett skåp i stugan. Flera stora konstnärer före mig som aldrig får skörda lagrarna av sina framgångar medan de var i livet…. nej nu tillbaka till verkligheten och se om jag får rätt på tiderna i mitt huvud och i min mage. Också ett bekymmer att vara hungrig i rätt tid, både med eller mot mediciner och insulin.