Upp- och nedvända glas

Maken är iväg för att komplettera middagsmaten. Hittade ett kul recept med paprikor, fyllda. Har lagat det några gånger under årens lopp. Dock är det troligen bara jag som gillat maträtten. Därför har det inte blivit en återkommande önskan om att vi ska laga det från övriga familjemedlemmar. Men för en vecka sedan fick jag ett tips från en bekant om att man skulle modellera paprikorna som små pumpor med utskurna munnar, näsa och ögon så de liknade halloween-pumpor. Kanske ett nytt sätt att locka till denna maträtt?
Först skickade jag receptet med vidhängande bild till sonen. Medföljande text lät: Laga Ni så Äta Vi, ett försök att bjuda in oss till middag hos dem. Ingen reaktion på mitt kommunikationsförsök. Okay, för göra själv. Så jag inhandlade matvaror till mina ”pumpor” under antikrundan som var senaste veckan. Men tyckte det hade varit kul med några gäster, messade sonen, han som inte svarade på mitt tidigare försök att äta pumpor tillsammans. Efter viss tankemöda insåg han att tanten ger sig förmodligen inte… så ok, skulle bara kolla med sin regering och de andra medlemmarna i familjen. Fick ett jakande svar att de kommer…dock icke hundra med tiden….skönt att de inte kommer hundra, tänkte jag. Eller vad som det menades med de icke hundra.
Nu är maken iväg och jag gör färdigt Melodikrysset, skickar in det och sedan samtalet med brorsan, lördagens fasta programpunkt. Brorsan var på ett strålande humör. Leopold, kyparen i Vita Hästen hade varit en av frågorna idag. Och då de svarade i telefon lät det i bakgrunden: Det måste vara underbart, att helt din kärlek vinna…..hans stämma fyllde hela rummet och jag blir så förvånad att han inte sjungit mer tidigare i sitt liv. En djup tenorstämma, men tonsäker sådan, gjorde mig så glad. Den satt som en smäck, Leopolds bravurnummer…..
Plötligt medan vi samtalar får jag se en spindel, eller vad det nu är för kryp, på köksgolvet. Pipande berättar jag att jag är ensam hemma och en djur på golvet!!! Tänk om det är en örnastörta!!! Svägerskan råder mig att sätta ett upp- och nervänt glas över, tills någon kan komma och rädda mig. Det slutar med att det står några upp och nedvända glas lite överallt i huset.
Efter en stund dyker maken upp med mer material till våra pumpor. Han hänger av sig ytterkläderna och undrar sedan lite syrligt över om det är ett försök från min sida att klaga på hans dammsugning från föregående dag…. Vadå, undrar jag? Ja du har ställt upp och nedvända glas över dina små tussar från de svarta mysbyxor lite överallt i huset… de är inte fler än så många du normalt producerar under en dag. Med de slitna gamla mysbyxorna! Så du behöver inte märka ut tussarna. Normalt, sa han, brukar jag böja mig ner och ta upp dem, för annars kan det mycket väl komma ett S.O.S från dej att du ser ”stooora” djur krypa omkring…. samtidigt som han sa det insåg han varför de idag var fångade på detta utstuderade sätt! Ensam hemma då de upptäcktes, men omöjligt att stanna kvar i huset med dessa bestialiska odjur.
Nu ska jag skära paprikor och förbereda maten. Tänk om de kommer hundra…..
Men nu så här efteråt kan jag berätta att de kom tre stycken, och tillsammans med oss två pensionärer blev vi fem runt matbordet. Jag kan berätta att paprikorna blev mycket delikata. Det är så kul att göra något nytt nån gång. Inte det gamla vanliga. En av fördelarna är den att vi läser receptet minutiöst. Både en och två gånger… en av de saker som annars händer är den att man tror att man har fått med allt. Då vi sitter och äter upptäcks ofta att en av de viktiga ingredienserna har blivit bortglömd t.ex. saltet. Det kan ju vara förödande, att inte ha saltat. Blaha mat har man ju ätit förr.