Sista paret ut….

Sista paret ut är en trevlig ta-fatt-lek som vi brukade leka under min uppväxt. Det krävdes att vi är upp emot tio ungar så det blev minst fem par snyggt uppställda bakom roparen. Roparen var en udda person som stod med ryggen mot paren. Hade dem alltså bakom sig. Därför visste han/hon inte när de sprang iväg. Men efter roparens signal ”SISTA PARET UT….” Skulle de springa, en på vardera sidan om de andra paren OCH roparen. Lyckades roparen fånga en av de i sista paret, byttes rollerna ut, nya roparen blev den som inte hann få fatt i sin partner före sista roparen. Vi var många ungar i hyreshuset där jag växte upp så det var aldrig några problem att få ihop ungar till den leken. Eller på gympalektionerna i skolan förekom det att vi lekte den.
Jag har senaste dagarna suttit med sista garnnystanet dottern skickade till mig i våras. Det hade inkommit klagomål under senvintern att hon gick barfota. Underförstått att de strumpor jag stickat tidigare hade slitits ut. Det är verkligen kul att höra att de blivit utslitna. Innebär att de hamnat hos någon som uppskattar mina handarbeten.
Sticka/virka grytlappar i all ära, men det finns ett begränsat behov av dessa lappar. Broderade kuddar och tavlor har aldrig varit riktigt min melodi. Då jag haft näver att tillgå har jag aldrig gillat dessa ”prydnadsstrutar”. Att ha eterneller i på väggarna. Men bruksföremål har jag tillverkat i mängder. Kassar, korgar, brödkorgar och ryggsäckar har haft en strykande åtgång hos oss. Har även varit en uppskattad present hos släkt och vänner. Det var värre med keramiken, den blev inte varken vacker eller ändamålsenlig. Folk började dra sig undan vårt sällskap….ville inte ha de sneda, vinda ”hundvalpar” som maken kallade dem. Ja ja. Inte lätt att ha sådana vänner som producerar och pysslar med allt möjligt.
Men strumpor och vantar har jag alltid kunnat lura på folk. En gång då var jag på en tillställning då jag visste att jag skulle träffa en som beställt ett par vantar. Tog med mig inneliggande lager. Så kunde hon själv välja. Detta skedde i juni månad så mina alster väckte lite uppmärksamhet,. Det var inte rätt i tiden tyckte folk som råkade se mitt lager, yllevantar och försommar. Min svärdotters far undrade skrattande om jag var ”resande i vantar”. Ha ha ha, visst var han kul….
Sist jag skickade strumpor till dottern, slank det med ett par av mina fina ”skånevantar”, de som jag har stickat flest av. Med en prästkrage i mönstret har de fått namnet skånevantar. Dottern undrade vad hon skulle använda dem till. Tyckte de var för vackra att slita på. Jag svarade att om hon inte hade någon användning för vantar tog jag gärna tillbaka dem. Nu, denna sändningen slank det med ett par till, rosenvantar, så kanske hon törs slita på dem. Jag tycker det är så trevligt att sticka vantar….
Nu när sista paret strumpor för tillfället är färdigställda och ivägsända…… allra sista nystanet var jag ängslig att inte få garnet att räcka till. Jag fick använda min uppfinningsrikedom för att slippa blanda in ytterligare garner. Fick ”tandemsticka”. Fick ha två sticken på gång samtidigt. Med nystanet på hushållsvågen. En tråd från mitten av nystande och en utifrån. Det gäller att bestämma sig när resåren är tillräckligt lång och när jag måste ta av för tårna. Så att garnet räcker. Men inte utan att jag är stolt över min förmåga att hantera dessa situationer. Känner mig nästan proffsig. Kanske jag ska smita emellan med en ryggsäck av återvunna mjölkkartonger. Har beställning på en sådan. Är också kul att göra