Några dagar i Storbritannien

Vi hade tur med vädret, när vi gjorde vår tripp till brittiska öarna. I mina tankar var det läge för uteserveringar. Hade passat min uppfattning om vad som är mysigt. Sitta still någonstans i folkvimlet, få god mat och dricka serverat. Och njuta av att sitta sådär. Att turista, titta på alla dessa människor som passerar, lyssna och gissa vad det är för språk de talar.
De där var tyska, danke (jag tycker tyskan låter hård), även om jag går under benämningen ”die Dame wie sprechen deutch”….och bellissimo… det var en italienare, säkert…. Kan jag ingen, hör bara att de nästan sjunger fram orden….om de inte grälar. Då låter de som skällande småhundar. Asiaterna kan jag inte skilja på språken, bara på utseendet… lustigt att japanerna alltid tycks dominera vad det gäller asiatiska turister…
Lördageftermiddag tog vi oss in i city. Leicester Square var fullproppad med turister. Folk från alla världens hörn strosade, satt och hängde överallt. Gatuartisterna som trollade, dansade, musicerade och gymnastiserade. De var verkligen skickliga, och de tycktes ha en uppgjord ordning emellan sig vem som skulle uppträda vart, för alla hade musikanläggning med, men ändå inte så de störde varandra. Vi läste krogarnas, restaurangernas och pubarnas utbud. Vi skulle ha fish and chips, inget annat fanns med på kartan! På Leicester Square stod Shakespeare som tittade ner på oss från sin höga position uppe på en stensockel. Även om vissa av hans dramer är nästan krigiska hade han inte fått någon hög häst att sitta på, han fick stå för sig själv….vilket han ju faktiskt gjort i alla tider. Nere i västra hörnet av den innersta parkytan, inne i en rabatt, stod det en liten man, en bronsstaty av en man i naturlig storlek, i ena handen en lätt krökt käpp i andra en ros. Han var så att man upplevde honom som om han deltog i folkvimlet, vilket han ju verkligen gjorde…Charlie Chaplin en stor liten man… honom kunde man ge en liten klapp på kinden och tacka för alla hans idéer och hans modighet att våga stå för sina åsikter i en i övrigt väldigt orolig värld.
Vi beundrade de rena snygga torg gator och trottoarer. Inte en fimp någonstans. Papperskorgar och sopstationerna var inte tätare än vi har dem. Men engelsmännen verkar vara mycket starkare än svensken i gemen. De orkar bära resterna efter sin glasspinne hela vägen bort till nästa papperskorg, både den renslickade pinnen och pappersomslaget. Jag vet inte om tuggummi är förbjudet i Storbritannien, men jag såg inte ett enda utspottat sådant någonstans. De kanske reser till övriga EU och tuggar tuggummi en helg då och då. Liksom får sitt tuggummi-lystmäte tillfredställt på det viset.
Och mitt i alla dessa iakttagelser kunde jag inte låta bli tycka synd om alla hundar som bor i London. Inte mycket grönytor inne i city utom enorma Hyde Park, Kensington Park och några till. De var enorma, men avstånden dem emellan var också långa, stackars lilla kissnödiga hund….
Vi stannade till vid en pub och läste på deras meny…. Ja då, det fanns fish and chips. Men ville vi strosa lite till? Ja, vädret var så fantastiskt så vi gjorde så.
Till slut började fötterna signalera att sitta ner hade varit skönt…. Och vi gick in på en pub, hittade ett ledigt bord och beställde mat och dryck. Inga servitörer som tog upp beställningen, den gjorde man framme vid bardisken, betalade och fick glas och en flaska vin. Maten dök kocken själv upp med så småningom. Sorlet och glammet i lokalen var öronbedövande. Men en jätteportion fish and chips gjorde att man var upptagen en god stund. Efter måltiden ville vi inte gå tillbaka till hotellet genast. Vädret var så trevligt, så en liten promenad in i de riktiga Soho-kvarteren avslutade vi vårt city-besök med den kvällen. Förbi många Kina-restauranger där det hängde grillade ankor i fönstren, folk stod i långa köer utanför och väntade på att få komma in, få ett bord. Har hört att maten är så god på många av dessa restauranger att det är alltid långa köer till dem. Men vi var mätta efter vår fish’n’chips så de fick vara hur långa som helst, det besvärade oss inte.
Gatorna var mycket välbevakade av poliser överallt. Det var tydligt att det varit ett nytt attentat i London. Jag vet inte hur långt vi strosade men slutligen fick vi ge oss…. Fötterna ville inte längre.
Söndagen var lite lugnare, inte samma folkvimmel. En promenad längs Notting Hill fick tvunget avläggas. Sedan vidare in mot sta’n och ett besök till Buckingham Palace. Ingen som bjöd in oss på tea så den damen kan glömma att det ska bjudas något kaffe om hon kommer hem till mig. Men hon är inte purung och förmodligen tog hon sin lilla eftermiddags-nap när vi var där.
På flygplatsen var det förseningar. Och även här märktes en höjd grad av försiktighets-åtgärder efter fredagens tunnelbanehändelse. Säkerhetskontrollen var rigorös. Men framåt midnatt steg vi ner på Skandinavisk mark igen, och denne gången var bron öppen för trafik, så vi kom hem till egna sängen. Höll på att glömma ta mitt kvällsinsulin, men kom ihåg det i sista minuterna innan midnatt så det blev på rätt dag… annars är det lite svårt att hålla rätt på de olika medikamenterna. Men det gick…