Kusiner, vad har man dem till???

Kusiner, ja vad har man dem för? Kanske för att hälsa på, med betoning på hälsa. Eller är det så att man kan hälsa på dem med betoning på ordet på? Jag är begåvad med många kusiner både på min mors och fars sida. Men jag ser skaran krymper. Visserligen har jag inte idkat ett större umgänge med någon av dem, vi har inte haft några gemensamma intressen. Svårt att hålla en kontinuerlig kontakt med dem då. Heller inte blivit så mycket hälsa på dem. Lustigt. Vi har förmodligen bott i samma stad i hela vårt liv, men de gånger jag sett mina kusiner är snabbt räknade. Och en annan sak som jag ser som lustig är, de man växte upp som jämnåriga med, är idag gamla gubbar och gummor…. hjälp….var tog mina barndomskamrater vägen? Och några som jag såg som ”tanter och farbröder” talar jag med som om de vore jämnåriga idag. Jaha. Vad världen förändras…
Idag tisdag var det tid för ”Antikrundan”, som min kusin uttryckte det. Maken och jag passerade ett ”äldre” par som stod fördjupade över grönsaksdisken och kollade tomaterna.
Det där tror jag är en kusin till mig sa jag till maken. Han undrade om jag inte hälsar på mina kusiner. Nej jag är inte säker att det är min kusin, kontrade jag. Jag kan ta fel. Detta att jag kan ta fel suger gärna maken på en god stund… mmmm….som godis. Men, sa han, kolla om det är din kusin då. Vad är det värsta som kan hända? Nej, det är sant menade jag.
Så när den gamle mannen passerat då paret vandrade vidare, och han hade mig bakom ryggen sa jag – Bengt – och höll andan för ett ögonblick. Tänk om jag gjort bort mig? Sakta vände sig mannen om. Tittade på mig. Där var inte någon annan som kunde ha sagt det, ganska glest med folk där jag stod. Lite tvekande undrade han om det var jag som kallat på honom?
– Ja, svarade jag, det var det.
– Jaha, undrade han, känner vi varandra.
Jag tog ett kliv fram mot honom, sträckte fram handen och sa mitt namn.
Det malde lite i de grå hos honom, det syntes tydligt. Sedan insåg han att den gamla damen som stod framför honom var hans rödhåriga tandlösa kusin från tidiga barnaår. Som blivit vithårig hon också. Precis som alla hans kompisar och andra jämnåriga blivit. Jaha, vad svarar man?
– Det var längesen…. hur många gånger har den frasen blivit uttalad? Av oss alla? Och hur länge är det längesen vi talar om? Ju äldre vi blir desto fler år inrymmer uttrycket har jag en känsla av. Jag säger nog inte ”det var länge sen” till någon jag mötte ifjol. Nej det måste nog vara längre tidsperspektiv än så.
Men samtalet flöt på och han pekade bort mot moatjén hans, som så sakteliga strävade bort mot brödavdelningen. Bengt pekade på henne och sade, den där har jag levt med i 42 och 1/2 år. Numera är jag bara med för B, förr var vi tillsammans för BB. Och jag fick förklaringen att B stod för BETALA. Förr var hans uppgift att BÄRA och BETALA. Inte utan en snabb undring från min sida om den där moatjén inte fick hantera moneysarna själv. Då kunde hon sluppit ha med gubben. Jaja, jag ska inte lägga mig i… vi skildes och jag såg honom senare sitta på bänken utanför kassorna, väntande på sin uppgift att få hala fram plånboken. Jag strök förbi honom och han sa att vi ses på Antikrundan fler gånger kanske. Vadå Antikrundan, undrade jag. Tisdagarna då det är pensionärsrabatt på ICA…. kontrade han. Du sa jag,  jag har skrivit om dej i mina minnen som ligger på nätet. En snabb förklaring om dessa sidor, och han sa det får du gärna skriva om. Tack för det Bengt. Kul att jag fick skriva några ord om kusiner. Nu blir nog en man i Ängelholm glad att jag berättar att jag tagit kontakt med en gammal släkting. Vi, han och jag har en sporadisk men dock kontakt ibland. Med samma dåliga bakgrund….inget gemensamt mer än våra rötter på mödernet