Höstresa till London

Höststormar. Det har varit ett orosmoment då vi har åkt till London de tidigare gångerna vi varit här. Oron att inte fixa att nå flyget i tid i den tidiga morgontimme som det avgått. Detta på grund av is och halka och vinterstormar! Resorna har varit i december. Men det har varit onödigt energispill att gå och oroa sig de gångerna. Det har varit mycket fint väder då. Nu skulle vi åka en lugnare årstid. Behövde inte lägga på vinterdäcken!
Så det blev inte att vi gruvade oss i förtid inför denna resa….. inte förrän vi fick veta att vår vanliga chaufför inte klarade att få in oss i sitt dagsprogram. Men hade han fixat en stand in för sig. Ok, då kunde vi släppa den oron med att komma oss till flyget. Resten var någonting som var i Mississippi…vad det nu var.
Dagen innan avfärd var vår ordinarie bridgeonsdag. Förmiddagen gick åt att vattna blommorna och lite småpyssel. Då de varnat att det antagligen skulle blåsa kommande dagar, sa jag till maken att plocka ner äpplena från ett av våra äppelträd. Den sista tvätten omhändertagen och resväskan packad. Fram med några vetebullar till kaffet på bridgen och iväg. Då vi körde neröver i gatan tittade jag på min SMHI-app, som kommit med ytterligare varningar om en antågande storm. Och att färjorna från Trelleborg var inställda redan vid 17-tiden. Hjälp! Var det så nära… Ett oerhört snabbt beslut togs av oss båda, inte äventyra vår resa. Så vi vände körde hem, ringde till vår ledare på bridgen och berättade att det var risk för att vi inte skulle komma till flyget nästa morgon om vi inte tog oss iväg tidigare till flygplatsen.
Så hämta vår packning och iväg till tåget och en biljett till Kastrup. Ett snabbt SMS till vår stand in-chaufför som blev både förvånad och glad. Att vi tog beslutet, att hon fick en kväll hon inte behövde oroa sig för blåsten som var i antågande, och en vanlig natt utan att behöva hämta oss halvfem på morgonen.
Klockan halv fyra den eftermiddagen intog vi en god kopp kaffe på Kastrup. Det blev drygt på Kastrup. Men vi räknade timme för timme. Kollade nyheterna och jodå, det blev så att biltrafiken över Öresundsbron blev inställd under natten. Så vi hade inte kommit oss över sundet på vanligt vis.
Jag hade stickat färdigt min fina sjal, så ett nytt garnnystan och stickor fanns med i handbagaget. Min iPad var också med och någon Allers med olösta korsord. Så vi var inte göralösa. Men det blev en dryg natt.
Då jag spelade min vanliga bridge-turnering med Vicky, den vid sextiden, berättade jag för henne att jag satt på flygplatsen och varför. Hon bor i Saskatschewan i Kanada, så hon var nyss uppstigen och precis druckit sitt morgonkaffe. Senare då jag spelade med Ian, engelsmannen, sa han att han tyckte det var klokt beslut av oss gamlingar att ta in på hotell vid flygplatsen så vi skulle komma oss iväg i tid. Ja ja, sa jag… berättade inte att vi gjorde som många av våra medresenärer, övernattade på flygplatsen, som några överåriga Terminators. Strax efter midnatt fick jag ett SMS från sonen som undrade om det blåste. Replikerade att vi satt inomhus så det var inget jag kände av…. Ville inte avslöja ytterligare detaljer för honom. Ifall hans stand in skulle yrka på någon ersättning för hennes jobb, och han inte visste…. Hon hade ju trots allt legat i beredskap att köra.
Klockan tre på natten loggade jag in igen och nu var Vicky verkligen förvånad. Hon hade aldrig sett mig inloggad vid den tiden…. Inte konstigt, då är jag oftast i säng även om det inte är alltid jag sover. Men jag spelade turneringen med henne och vi vann… än så länge fungerade mitt huvud. Och vi hann flyget med verkligt god marginal. Lite ömma i våra gamla kroppar var vi onekligen på morgonen, men vi hann…
Jag berättade i ett sent skede för min engelske bridgepartner, att jag skulle till UK. Ville inte berätta tidigare. Ville inte engagera eller stressa honom med något. Men så var det en båttur vi tyckte var lite frestande…. Men 700 svenska moneysar …nästan… utan att ha nån koll… och betala i förväg…över nätet. Inte nåt vi gör så ofta, så det är lite obekvämt. Därför jag frågade Ian om han kunde kolla om det måste beställas i förväg…han återkom efter en stund och berättade att det endast var med bokning av turen i förväg. Ska jag beställa undrade han…men om han beställde och betalade skulle jag ju ändå skicka pengar utomlands. Så jag beställde själv och meddelade honom stolt att jag ….”kan själv”… skickade honom en kopia på bekräftelsen….han är ju trots allt min engelsk-lärare… några minuter senare skrev han att han hade kontaktat dem ändå för att se om han kunde boka om så vi skulle få fönsterplats istället för den plats vi fått mitt på båten. Och sa att vi skulle ”cross our fingers”…ha ha ha, i England kryssar de fingrarna då vi i Sverige håller tummarna. Så jag undrar vad de gör då de nöd-ljuger. Jag sa att det spelade ingen roll, det var spännande nog ändå.
Då vi vaknade i morse såg jag på mina svenska nyheter att det varit ett attentat på tunnelbanan här i London. Vi slog på TVn och jodå. Visserligen hade tanken farit genom mitt huvud, om vi skulle vara rädda för attentat. Men nej minsann…då har ju dessa terrorister uppnått vad de strävar efter, med sin terror. Att folk ska bli rädda och därmed kunna påverkas… nej det godtar jag inte. När vi såg ”Breaking news” visade det sig att det var knappt en kilometer från vårt hotell det hänt.
Vi gick ner till matsalen och till vår glädje fick vi en riktig hotellfrukost! Det tidigare hotellet vi haft då vi varit i London hade en riktigt torftig frukost. Kaffe och rostat bröd med marmelad. Inte en skiva ost eller annat pålägg. Tea som alternativ….men ingen tröst för mig. Nu satt vi och frossade i flera sorters gott bröd. Säkert tjugo olika bingar med scrambled eggs, bacon. Pannkakor och baked beans… dumplings och havregröt. Ost och skinka. Allt gott man kan tänka sig till frukost och lite till. Lite förfärad stod jag vid apparaten där man fixade till toasters… hur göra utan att bränna klorna av sig? En tuff man klev fram och frågade varför jag tvekade. Jag pep lite försynt att jag var rädd för att bränna mig. Han instruerade och övertygade mig att det var enkelt. Jag tackade honom för hjälpen, då han frågade var jag var ifrån med den trevliga accenten….. vadå accent, undrade jag. Jag som trodde jag pratade bra engelska….. inte med brytning som gör att man hör att det är en utlänning… ha ha, jaså svenska sa han…ja ja, han tyckte att visst var där en liten brytning….men sen sa han: jag är australier så jag är inte så säker på dialekterna…..En sådan tjusig gentleman! Thank you and g’day to you dear Mr Australian…. Skepp som mötas….

Vi såg verkligen fram till vårt beställda evenemang. Och att ta sig genom denna trafik i London är även en upplevelse. Med tunnelbanan in, även med ett byte, till Trafalgar Square. Buss vidare bort mot Towern. Nu kan jag innerstan i London. Trafikrytmen i London är verkligen långsam. Men trots allt detta stillastående, verkar ingen stressad. Jo förresten, en Porsche-förare försökte att kryssa mellan bussfiler och bilfiler för att avancera i kön. Jag skrattade och sa till maken, det måste vara oerhört frustrerande att bo i London och äga en Porsche. I övrigt var jag bara så förvånad att man inte såg några kollisioner mellan fordon. Ingen avskrapad lack heller på bussar eller bilar. På ett ställe försäkrar jag att det bara var högst tjugo centimeter mellan bussarna. Jag satt på ovan-våningen. Plötsligt hade jag en passagerare närmre mig på den andra bussen än jag hade till maken som satt bredvid mig på mitt säte. Gissa om jag blundade….
Vi steg av vid Towern i god tid innan vår båttur skulle äga rum. Afternoon tea Cruise at the Thames hade gjort mig nyfiken. Men vi kanske skulle försöka få oss en liten skvätt Java, innan båtturen. Platsen utanför Towern är riktig turistplats. Här är folk från världens alla hörn. Hittade en försäljare som hade kaffe. Ok, 50:- för var sin slät kopp…. Men kaffe är ju alltid kaffe….trodde vi ja…. En stor mugg med något ljusbrunt varmvatten, kanske lagom att doppa en te-påse i. Eller att tillsätta några matskedar Nescafé. Men vi satt oss på en bänk och studerade folklivet. En polispiket dök upp och ut vällde en hel skrälldus med poliser i skottsäkra västar. Javisst ja, attentatet i morse hade gjort London mer alert vad gällde bevakning. Och givetvis är ju dessa stråk med massor av turister ett tänkbart scenario för de här tokiga människorna som orsakar dessa dåd. Men ingenting hände, som vi såg. Vi drog oss ner mot piren där vår båt skulle avgå från.
Halv fyra blev vi påsläppta, anvisade ett bord. ETT FÖNSTERBORD! Yeahhh! Jag som glömt att gå omkring med crossed fingers, någon annan hade tydligen gjort det. Ha ha, Ian. Jag vet vem som har arbetat med armbågarna de senaste dagarna. Båten puttrade iväg i sakta mak. Och vi serverades tea, english tea. Nyfiken på hur engelsmännens tea smakar, inte det där påsdoppade teet vi brukar dricka. Och jodå det var gott. Sedan kom de med doppat. Detta doppa jag har sett dem ha i engelska serier i TV, inte ett kex på en assiett….nej ett berg av snittar med olika innehåll. Nyfiken är jag men det gäller att hålla masken och se ut som man äter sådant varje dag….eller…? Man kan ju idag att googla på det mesta. Scones med ”jam and clotted cream”. Och det googlade vi faktiskt på för det var oerhört gott. Den där clotted cream… kändes lite ”nyttigare” än vispgrädde, mindre sött. Men oj vad vi bedrog oss. Receptet på clotted cream är att man koncentrerar vispgrädde på ett omständigt sätt, så att det återstår 16 % av den uppmätta mängden. Om man att 38%-ig vispgrädde och multiplicerar det med 6 blir resultatet 228% fett….det kallar jag energihaltig mat. Tur det inte är alkohol….. då hade man inte kunnat lukta på korken ens en gång. Efter dessa delikata snittar och scones, intog man mer ”the tea” och de små delikata munsbitarna som smakade som praliner, lite långsammare, det började gå trögt. Men nu hade vi ätit upp tre etager snittar scones och små delikata munsbitar. Ja de serverades på en ställning med tre våningar delikatesser. Man fick äta sig igenom mellanetaget för att återse sitt sällskap. Sedan hade vi i alla fall ögonkontakt.

Jag kände mig nästan sprickfärdig. Tre koppar tea trodde jag aldrig jag skulle klämma i mig. Men det var så smakligt alltihop. Samtidigt som vi satt vid vårt fönsterbord!! och gled sakta utefter Themsen. Towerbridge, Londonbridge, Westminsterbridge  och Milleniumbridge. De var bara några av dem vi gled under. Men det blev mycket bridge för min del…ha ha ha. En perfekt pensionärstillvaro.
Resan tillbaks till hotellet var inte detaljplanerad, så det blev steg för steg. Buss till Charing Cross. Steg av och möttes av detta folkvimmel som man bara kan hitta i en världsmetropol som denna, när alla är på väg hem från jobb en fredagkväll. Jisses, vilket öronbedövande larm. Men alla verkade opåverkade av denna ljudnivå. Vi stannade till vid busshållplatsen, vecklade ut vår karta över bussar och tåg. Bredvid oss stod det en ung man med elgitarr och spelade, eller förde oväsen enligt vår uppfattning. Svårt att försöka kommunicera med varandra. Ingen av oss är känd för god hörsel.
Till slut pep jag fram, att de tre kopparna tea jag druckit krävde sitt tribut….. vad gör vi åt de undrade jag lite ängsligt….. Jaha, replikerade maken, vad gör vi åt det. Med en tydlig betoning på vi….
Inne på Charing Cross stationen letade jag efter en toa. Där kom en kille med städvagn, honom kunde jag fråga… yes ma’m, sa han sneglade på mina gångstavar. ”I will lock up for you”. Jag insåg i samma ögonblick att han trodde jag var handikappad. Nej nej, sa jag, en vanlig toa. Men där är trappor menade han….det är ok, sa jag. Jag sa ingenting om, bara jag får pinka…. Maken tycker annars att min frispråkighet ibland överträder alla gränser. Men det ordnade sig. Teet hade gjort sitt så nu var det fixat.
När vi beslutat oss för tunnelbanan vidare mot hotellet tog vi rulltrappan ner mot perrongen. Där var två linjer att välja mellan. Gröna och gula linjen. Vi skulle med den gula. Nästan nere med rulltrappan såg jag tåget stod inne på station. I ett huj hoppade jag på. Kollade maken…jodå…han hann, han också. Dörrarna stängdes. Och en röst i högtalarna upplyste oss att vi nu åkte på den gröna linjen. Whoops…det blev fel. Våra medresenärer hade redan sett två turistande gamla pensionärer ute i londonrusningen…. De är oerhört receptiva. Ingen förstod svenska av dem, men att vi var vilse visste snart sagt halva vagnen. Det utbröt en diskussion mellan dem, vem av dem som skulle ta ansvar för att vi skulle komma hem till hotellet på ett bra och säkert sätt. Detta är helt fantastiskt! Alla dessa människor som utan något personligt ansvar, ändå ser det som sin uppgift att se till att vi kommer till rätta. Detta, kära läsare, gör att jag känner mig så omhändertagen av detta landet. Damen som var vår utsedda”omhändertagerska” av resten av passagerarna, blev lite ängslig då jag sa att jag hoppar av på nästa station. Hon hade nog tänkt en annan färdrutt för oss. Men jag visste ju att dessa två linjer, gröna och gula, följde varandra rätt många stationer. Så om vi kliver av så kommer nästa tåg troligen vara ett gult. Jag såg det tydliga tvivel i makens ögon då jag sa att nu hoppar vi…. Men han har ännu grövre accent än jag har så han känner att han vill ha mig inom synhåll, så han hoppade han också. Och enligt mitt logiska tänkande så dök det upp ett gult tåg efter bara någon minut på stationen. Väl hemkomna på hotellet insåg maken att det troligen var färdig-ätit den dagen. Jag vet inte hur vi skulle få ner någonting mer våra magar efter den turen med afternoon tea-party på Themsen. Så ett glas vin och några svenska chips fick bli vårt fredagsmys. Inget partajade för vår del denna dag.