273 där går gränsen….

Förra sommaren, eller var det två somrar sedan jag skrev om giganternas kamp. Den kamp maken och jag utkämpar då vi bakar bröd här uppe i norr. Då vi bakar i Skåne har han en elektrisk stekhäll, då har han bara en knapp att reglera värmen med. Här ska det matas på med vedpinnar i en lagom takt så hällen förblir sådär het så kakan bakas snabbt utan att torka ut. Det är inte knäckebröd vi bakar utan ett tunt mjukbröd. Kvinnor har ju talet om sig att kunna göra två saker på en gång, hmm…. Maken ska både mata vedpinnar, ta emot ”bakufjäla” med den utbakade kakan på, skjutsa ner den på den heta gjutjärnshällen, skicka tillbaka ”bakufjäla” medan han vänder den ett halvt varv i luften på väg tillbaka till bagerskan. Detta för att den ska bli både jämnt sliten och att den inte ska börja bukta på grund av att den blir fuktig av degen på ena sidan och inte den andra. Hör ni vilket avancerat arbete med tungan rätt i mun det krävs av denne numera inte helt unge man…
Bakningen börjar ju heller inte med dessa moment, nej då. Alla attiraljer, ved huggen, baktråg framplockat från vinden i stugan, kavel, bakspadar och bakufjäla nedtagen från väggen i stugan, och picken den viktiga picken som vi tillverkat själv en vinter i stan, bakbordet inhämtat från lillstugan. Denna ved, attiraljer och ingredienser har blivit upptransporterade till bakstugan, förmodligen medan jag deltog i ett litet bridgeparti… eld har gjorts upp för degspadet ska värmas. Sedan har vi ”stöpt” ihop degen, här i detta skede träder alltså jag in i arbetet, ”nu träder kirurgen in i operationssalen” som maken lite småspydigt brukar benämna det….

4-5 liter degspad är ett styvt arbete att få ihop till en bra deg. Jag står snyggt med ena handen i en byxficka, en mjölpåse i andra och häller ner en ”pjott” mjöl varje gång maken ser nöjd ut. Då vet jag att han tycker degen börjar vara slät och lättarbetad…. I med grahamsmjöl….lite mer rågsikt och till sist vanligt vetemjöl. Jag ser hur han kämpar på, jag erbjuder mig att älta en stund, men jag är inte betrodd detta viktiga men tunga arbete. Skönt tänker jag… jobba på…. Jag”norpar” en bit av den mycket lösa degen för att smaka av. Vi har väl inte glömt någon ingredienserna? Men nej då, allt verkar vara med och degens konsistens börjar närma sig det stadium vi är nöjda med för utbakning.
Nu följer en vilostund, kan behövas för min del. Degen ska jäsa. Maken förbereder med att hålla hällen varm, lägga ut bakdukar där vi förvarar de gräddade bröden. Ja, ska jag vara ärlig så jobbar jag också ….lite…. Jag förbereder lagom blandning på ”utbaksmjölet” den blandning av vetemjöl och grahamsmjöl. Vill ha grahamsmjöl på brödytan så smöret fastnar bättre då smörgåsarna ska bredas med smör. Sedan ska bakbordet strös mjöl på. 5 minuters andhämtningspaus…. Sätter mig på en stol och beundrar den fantastiska utsikt över sjön som det är denna morgon.

Spegelblankt. Nu när morgondimman försvunnit. Den dimma som var tjock som en välling då vi vaknade. Maken frågade mig vilket håll dimman ”farit”, upp eller ned…. Ned replikerade jag, så det blir regn innan kväll. Min svägerska har lärt mig att notera vilket håll dimman far på då den lättar….för det mesta brukar jag vissla Carl Nielsens ”Dimman lättar”, tycker jag är tjusig…. Men vilket håll for den?? Glömmer jag mestadels notera. Men idag hade jag tänkt på det eftersom vi hade bakning på gång. Sitter en stund med lite snack med min bridgepartner, alltid lite taktiksnack på gång med honom.
Nej nu är det färdig pausat för denna stund. Jag kollar degen, jodå. Lagom jäst. Häller ut drygt en tredjedel av ”stöpan” på bakbordet. Vi har talat om att väga klickarna som jag portionerar till varje bröd. Ja det gör vi, väger dem, 250 gram per bröd, är det lagom? Nja. Jag ökar till 270 gram, mest för att jag ska få sista ordet. Maken muttrar. Jag vet nog varför. Ju större brödet blir desto svårare får han att skjutsa ner dem på hällen utan att skrynkla till dem eller att få dem att stanna kvar på hällen, inte glida ner över kanten på hällen.
Nu har jag lagt upp 17 fina ämnen till bröd på bakbordet. Det största 273 gram. Denna dag var degen så trevlig att arbeta med. Lättkavlad och fastnade inte mot varken bakbord eller bakspjälken. Visserligen tar varje kaka sin tid i anspråk, så det tar sin lilla tid att baka ut och grädda.
Idag blev degen delad i tre delar. Vi hade kaffet precis färdigt då andra delen var urhälld ur baktråget och uppvägd. 10 pjottar deg á 270 gram låg och väntade på bakbordet. Och vi avnjöt en god kopp kaffe med provsmak av brödet. Jag sa som Tina Nordström brukar säga: Jättegott. Slut på fikapaus och igång igen. Nu började det muttras bakom min rygg. Han fick rök i ögonen…. Ja jag vet, tänkte jag…min kropp börjar också protestera…. Min rygg kändes stelare och stelare. Men vi började se slutet på arbetet.
Småleende berättade jag historien om grannen i vår trappuppgång där jag växte upp. Då de skulle baka pepparkakor. En rejäl deg tillverkades, det var en fembarns-familj. Sonje och Erna, saligen insomnade sedan länge beslöt att på lördagkvällen baka sina pepparkakor. Sonje inhandlade en knatting, en feberfri. Kärt barn har många namn. En 75:a som kallades ”en hela” var alldeles för dyr för en vanlig knegare, så knattingen 37:an , den feberfria, fick det bli. Sonje behövde den för att passa ugnen, en gasspis utan gradbeteckningar. Fanns bara hel- och sparlåga och alla outmärkta lägen däremellan. Mycket rattande för honom. Helvärme var bra en stund sen blev man tvungen att skruva ner gasen lite, för att efter en stund konstatera att det blev för svalt, upp igen med gasen. Erna kavlade glatt på och stansade ut pepparkakor, plåt efter plåt. Sonje skötte gräddningen med bravur. Säkerligen fanns det en frivillig skara provsmakare också runt dem. Men de fortsatte och Sonje belönade sig med en liten hutt då och då, medan Erna jobbade så svetten lackade. Det skulle bli en pepparkaksrik jul.
Nu sov alla ungarna. Sonje började känna sig lite obekväm av värmen. Både den från spisen och den han tillfört kroppen genom huttarna. Han beklagade sig att det hade blivit sent. Erna log, strök undan en hårslinga som lossnat från hennes scarf-försedda huvud, så nu blev hennes sotsvarta hår mjöl-vitt längs en slinga. Vi har mycket deg kvar log hon. Barnen ska få äta pepparkakor till trettondagen denna jul, kära Sonje sa hon…. Däremot log inte Sonje. Han var trött, rejält på snusen. Han hade kommit i det stadiet att han glömde grytlapparna ibland. Bakningen fortsatte en stund. Nu inmundigades sista droppen på den feberfria och Sonje var mer än på snusen. Resolut reste han sig, gick fram till köksbordet och Erna. Grabbade tag i degen, den hade nog räckt till några hundra till, raglade ut i trappuppgången. Upp med lilla dörren till sopnedkastet och avyttrade resten av degen! Så kan man väl inte göra, tänkte jag…. skamligt…
Men när mina uppmätta deg-ämnen var utbakade och jag skulle väga upp det sista ur degtråget kände jag lite av Sonjes revolutionslysta drabba mig. Jag gjorde det i smyg. Tänkte: om jag inte säger något blir det som när jag smyger i mina gäster lite av allt det där de inte ”tycker om” och som de trots allt äter med välbehag.
Nu ökade jag på degämnena till 300 gram, en dryg 10% ökning. Men vaddå? Vi kände oss båda två möra, mörare än Sonje och Ernas pepparkakor. Nu blev brödkakorna lite större än de första 27. Och vi skulle bli färdiga lite snabbare. Men hjälp! Det svors bakom min rygg. Jaha, vad hände? Det blev en nedhängande gardin av bröd på bakre sidan av brödjärnet. Oreparabel. Fram med kniven, skära av det trasiga…eller? Nej maken räddade den, duger som mat det också menade han. Nästa kaka blev ett dragspel som var svårt att spela på, duger även det till mat….ja ja…. Jag konstaterade att maken var som Kelvin, 273 var den absoluta punkt som inte kunde överskridas… 273 gramskakor, det fixade han att hantera. Men över det…nej det gick inte. Men dessa bröd som bakas över öppen eld är minst 273 gånger godare än de bakade på elhäll.
Och dimman som hade lättat uppåt på morgonen orsakade oss en riktig rejäl regnskur då vi skulle duscha efter bakningen, där stod vi i hällande ösregn och tvättade av oss röklukten i håret. Jag tycker det är roligt att baka, även om det inte är jag som sliter mest