Groblad……

Nu har den räliga plågan drabbat mej igen…. Dessa eviga nageltrång som växlar mellan tånaglar och på fingrarna. Vet inte varför de ofta dyker upp när jag kommer till stugan. Jag kan nog spekulera i det oändliga på vad orsaken är utan att komma framtill någon lösning. Maken tror att det beror på feghet. Han tycker man ska ta fram Morakniven och öppna upp ett ordentligt jack när man känner att det börjar bulta av svullnaden.
Jag är inte så modig, erkännes så jag sitter där nedslagen, klämmer lite försiktigt på mitt inflammerade finger för att känna om det är värmeökat runt bultandet. Och ja givetvis är det så. Det bränner riktigt mycket i huden runt!! Aj aj aj….han erbjuder sin hjälp med kniven och jag smiter snabbt därifrån, säger jag måste på toa. Hoppas han glömt sitt erbjudande då jag återvänder. Men nejdå. Han står där tjänstvillig, leende då jag kommer tillbaka. Undrar om han får agera kirurg…bah…vadå kirurg….skarprättare säger jag… det är nog mer med sanningen överensstämmande.

Jag berättar att jag tycker det lättat lite i fingret. Slår mig ner för att lyssna på radio, dagens sommarpratare. Och tar upp min strumpstickning. Det är svårt att sticka med ett spretande högerlångfinger…men det går….långsamt….
Några varv medan jag njuter av denna dags musikval av sommarvärden. Iår har jag haft tur, det är inte så mycket hårdrock. Det är njutbar musik. Både klassiskt och populärmusik blandat, men med vissa djupdyk i pop-musikens äldre dagar.
Men sedan kommer maken till undsättning igen. Tycker att det verkar som jag lider. Ja, kvider jag, om han har något annat att erbjuda än den där kapningen av fingret. Han menar att jag ska försöka med gamla huskurer. Ja givetvis!!! Varför har jag inte tänkt på detta förut. Jag som alltid uppskattat de gamla tiders kloka gummor med all deras kunskap om naturen, dess örter och dess läkekrafter. Där hade jag suttit i min ynklighet och lidit. Och tappat bort mitt eget gamla yrke med att lindra och trösta. Det enda jag gjort var att försöka få tröst från andra. Visserligen har jag genom åren skojat med att jag ska bli den gnälligaste patient som någonsin levt, för att få ge igen för gammal ost. Jag har lyckats med detta, men det riktade sig till fel grupp människor. Inte maken som försöker omhulda mig så gott han kan.
Nu kom förslaget om groblad…. Oh ja, sa jag varför har jag inte tänkt på det? Borde jag ju gjort meddetsamma det började svullna upp. Innan det började göra så ont. Men i nästa ögonblick undrade jag om det skulle gå att hitta groblad runt huset så här tidigt. Jag hade förundrats över tussilagon som stod i full blom precis bredvid midsommarblomsterna för mindre än en vecka sedan. Vi noterade att det måste vara just där snödrivan, den sista på vår tomtmark, smält bort som nu dessa vårens lilla första, ”primula” tussilago blommade, lagom till midsommar! Men strax vid sidan om fanns både kabbeleka och midsommarblomster. Tidig vår, vår och försommar i samma bukett. En sådan färgsymfoni att ögat nästan tårades… Groblad hade jag dock inte sett, ännu. Men maken hade, sa han… och gav sig iväg. Han gick en liten runda runt svågerns ”pärkällare” en jordkällare där potatisen vinterförvaras. Och jodå, han dök upp med groblad, dels en planta med rötter och sedan en hel handfull med blad. Nu har jag ett helt husapotek med groblad. Jag lindar om fingret så gott det går, byter bandage men det fortsätter att bulna och bulta. Ser till att jag får all disk och handtvätt som ska göras, för att mjuka upp huden och att de läkande ingredienser som finns i grobladet ska nå in genom huden och motarbeta vidare inflammation. Men det står stilla, läkeprocessen. Ska jag behöva be maken…..NEJ, jag tror att jag får se om jag kan komma på något bra knep. Om man tar lite xylocain-salva på fingret så kanske jag kan själv få ett litet hål. I förrgår kväll kom det lite pus som rann ut, men det var inte tillräckligt och sen slöt sig den lilla lilla kanal som jag lyckats klämma fram.
Nu skulle vi först fara till byn för att handla, det dyker upp gäster imorgon. Passar på och ber maken att få äta ute idag, det är ju lite synd om mig… hade hört svägerskan berömma en ny krögare på orten. De har öppet lite längre än 20.00 om kvällarna och har även rättigheter, vilket gjorde att de lät intressant. Orten har saknat en”gå ut en kväll”- restaurang. Och enligt svägerskan skulle den nye ägaren ha fått god kritik i tidningen. Gick dit och mötte en överambitiös kille som, innan vi kommit in i hallen hunnit ögonen vänja sig vid det lite dunkla, frågat oss hur många vi var, om vi ville ha ett bord för två eller… något förvånade tittade vi på killen som var samma som vi mötte ifjol. Han var lika ambitiös då. Då åt vi en pizza men i år hade vi bestämt oss för att avsmaka menyn med vanliga rätter. Innan vi fick in maten på bordet fick vi in en korg med lite bröd. Ett glas vin som jag beställt (som tröst) var verkligen ett litet glas… törsten fick jag åtgärda med vattnet SOM VAR GRATIS, vinet kostade 130 pistoler för ett glas. Men jag har ju ont i fingret… Där gick den avlöningen… inget billigt ställe, men vi hade sagt vi skulle kolla…. Jag tror att vi blev tillfrågade minst tio tolv gånger om allt var till belåtenhet. Vi sneglade under lugg på varandra då han kom med frågan den femte eller sjätte gången. Ingen av oss tordes inte säga att allt var bra UTOM hans tjat!

Vi var in på affären och handlade efteråt. Våra gäster får min hemmalagade mat, som är lika god men mycket billigare…. Om jag nu kan laga mat med mitt onda ömmande finger….
Ja kära läsare, världen står i brand, krig och terror överallt. Jag vet. Men det hjälper inte att tänka på då mitt finger värker så jag knappt kan sticka