Visst är storleken av betydelse….

Har ni upplevt det här någon gång att tingen som vi tittar på har en annan dimension än de hade förra gången? Ni är alldeles övertygade om att så där pyttiga var de inte senast ni var i kontakt med dem? Med de här ögonen som jag lever med händer de allt som oftast. Glömmer aldrig den gången jag varit in hos optikern och hämtat mina nya glasögon. Skulle på hemvägen bara snabbt inom ICA-affären för att köpa ett paket Flora, eller Flooooora som Ernst-Hugo och Margareta Krook kallade det. In mot mejeriavdelningen, stod lamslagen och tittade. Jaha, varför har de nu ändrat på de förpackningarna, tänkte jag. Varför har de gjort om dem till kilosförpackningar. Kommer att se klumpigt ut på matbordet. Kollade runt i sortimentet men hittade inte min vanliga förpackning, 600 grams, men världspolitiken och förpackningsstorlekar kan man inte göra något åt, så här på gräsrotsnivå. Det är bara till att betala och se glad ut.
De såg inte konstigt ut på matbordet ett endaste dugg, förpackningen hade inte ändrats, det var mina nya brillor som spelat mig ett spratt. Efter någon timme med brillorna på näsan antog det mesta i min tillvaro normala proportioner igen.
Visserligen var det kanske inte med ett leende jag betalade i fredags, men betalade gjorde jag. Jag skulle köpa garn. Hade fått ett meddelande från en strumplös barfota-madam. Sist jag levererade var för ca fem år sen och då var det sex par, ett halvt dussin. Hur många av er i min läsekrets har en aning om er strumpförbrukning per år eller dekad? I alla fall, inget lämpligt garn i ägorna. Iväg till min garnlady nummer ett. Hon som fixar även mina udda önskemål, de som jag behöver ha hjälp med för mina ögons skull. Jaha, undrade hon, slut på garn igen? Nej absolut inte, bara ändrat inriktningen. Vantarna får vänta till hösten. Strumpor önskas… Och givetvis är det roligare att sticka något som man har avsättning för, något som någon väntar på. Visserligen visade det sig att jag fick en ny krets som uppskattade mina vantar sistlidna vår-vinter, men jag hinner till nästa säsong.
Väl inne i garn-affären bad jag att få titta på det senaste i strumpgarner. Jaha, sa garnladyn. Här är några mysiga nya färger. Ja men jag vill ha ylle, sa jag. Givetvis är detta ylle, sa hon. Men några procent nylon måste du ha med, annars håller de inte för slitage. Det brukar du ha i de du stickat förr. Jaså hon mindes det? Eller? Stod och kände på garnet, mjukt och mysigt, trots nyloninslaget. Okey då. Fick väl lita på henne. Hon är ju proffs. Men vilka stickor ska jag ha, undrade jag? Garnladyn tittade upp, lite underlig blick i ögonen hennes?

2 1/2 sa hon. Neeej, ett jämmerligt läte undslapp mej. Så späda stickor har jag aldrig hanterat förr, menade jag. Äsch, sa garnladyn, har du väl? Nehej….de är ju som att försöka sticka med ett par synålar sa jag. Kan jag inte ta 3:or? Nej menade hon, då blir strumporna så glesa och sladdriga. Jaha, får väl följa med i tidens gång och finna mig i det moderna. Så jag bad om en rundsticka av denna späda variant, trots hennes försök att övertyga mig om att sådana hade jag därhemma. Jag hade lite problem att förklara för henne att jag vet bättre än hon, vad jag äger och inte…
Men sedan måste jag få ett mönster till dessa strumpor, bad jag. En blick från garnladyn, jag såg tydligt hennes tvivel på mitt förstånd. Men jag är inte så avancerad att jag stickar utan mönster kontrade jag. Vadå utan mönster, jag såg frågan i hennes ögon. Tvekande  erbjöd hon mig ett trevligt litet häfte med både strumpor och andra små ting att sticka. Så, ja det häftet kommer jag att ha mycket glädje av får jag försöka övertala mig själv.
Väl hemkommen var jag jättesugen på att ta itu med det nya garnet, mjukt och gosigt. Bläddrade i häftet, slog upp sidan med strumpor. Ska väl vara tusentals maskor nu med detta garn och dessa späda stickor, tänkte jag. Men till min förvåning kände jag mycket väl igen det antal maskor som skulle läggas upp för ett par damstrumpor. Jaså, jaha. Får väl se vad som händer då jag stickat något varv. Får väl riva upp och göra en modifiering av storleken. Men så konstigt. Det blev som det brukar.  Och alltså var mönstret i häftet det samma som jag stickat minst ett dussin strumpor efter. Men, men, en irriterande grej med stickan. I skarven mellan metallen och plast-tråden som sammanbinder de här rundstickorna, hakade det upp sig hela tiden. Jag är van vid att maskorna flyter fint över de skarvar som finns. Funderade, vad göra? Ska jag kolla om garnladyn hade haft rätt i sitt uttalande om att jag hade 2 1/2:or hemma? Fram med min eminenta stickmätare. Fantastiskt! Hon hade haft rätt. Jag hade hanterat sådana späda stickor förut! Och jag hade inte bara ett par! Jag hade två, minst. Men jag anser att de är så små och ynkliga att de måste vara en tillfällighet att jag stickat med sååå småååå stickor. Och i så många år…. men jag kunde byta ut den kärvande stickan mot en som fungerade utan att hänga upp sig hela tiden.
Och blicken, den tvivlande blicken i garnladyns ögon, bryr jag mig inte om. Kära garnlady, kunden har alltid rätt. Kommer det in sådana tjuriga tvärsäkra kunder igen till dig, ifrågasätt inte. Sälj bara sälj. Det är ju inte du som gör en ”kupp”, det är kunden som känner att de blir betjänade av en service-minded butikspersonal.
Så nu är det ett och ett halvt par hosor producerade