Så kom vi oss söderut denna gången också

Startar måndagmorgon med en hårt frusen väg, från stugan in till Hemavan. Visserligen är den inte som en slät asfalterad väg. Massor av ”potthål” gör att man kör som mest 50-60 km:s hastighet. Det tog därför drygt en halvtimme att komma sig ut på Blå Vägen, vilken med en snabb huvudräkning säger att medelhastigheten varit cirka 30 km per timme.
Jag gjorde en stilla uppskattning av snödjupet då jag lämnade stugan. Jag tror att jag skulle inte kunna se över snön om jag stod på marken och snödjupet vore jämnt. Och jag är 158 cm över marken. Alltså inte näsan över ytan…. för min del aldrig upplevt så mycket snö i slutet av april. Även om jag hört makens syskon talat om vintrarna då de hade telefontrådarna i midjehöjd på dem då de gick till skolan.
Då vi passerade ICA-affären i Hemavan konstaterade vi att vi kunde handla i affären om de öppnat klockan 8.00. Sistlidna påskhemresa stod vi utanför affären 7.50….. vi iddes inte vänta då. I år hade vi inget ärende in där, men i år hade de ändrat öppettiderna till klockan 9.00. Ha ha kvittar hur man vänder sig så har man rumpan bak, tänkte jag då vi passerade…..bye bye, Hemavan….
Bagarn i Tärnaby var lite nyfiken på vår färdväg, och vi berättade för honom att hans delikata baguetter brukar vi äta vid Vojmåns rastplats, det fikaställe vi har funnit vara hyfsat uppskottat. Han menade att det behövde vi inte bekymra oss om, skottningen. Då vi passerat Storuman lovade han oss barmark. Okei, lät bra. Stod ett ögonblick och funderade om jag skulle be att få hans mobilnummer så jag eventuellt kunde skicka honom ett MMS. Jag tvivlade på honom och hans utsago. Även om vi gillar vintern uppe i Lappland under påsken, vill vi inte ha den på vägarna då vi kör. Men nu skulle vi söderut och då får gärna vädret och vägarna vara bra ur trafiksäkerhets-synpunkt. Vi hade bara ett par minusgrader och en strålande sol, men lite växlande molnighet. Färden ner mot Vojmån är lååååång, vi har bara ätit en snabb morgonfika. Efter att stängt av stugan med disk och renbäddning och städ i sista stund, brukar vi längta efter kaffetåren och baguetterna vi köpt hos bagarn.
Väl nere vid ån och Vojmåns camping såg vi att bord och bänkar på rastplatsen var tillgängliga även om vi fick pulsa fram till dem. Ha ha, nu skulle jag ha haft bagarns tel.nummer till hans mobil. Fikat smakade underbart, och efteråt var vi in på toa. Hon var lika snabb att kolla så vi inte slafsade ner på hennes toa, campingplats-värdinnan, finskan. Vi fnissade åt henne, vad tror hon vi ska stjäla undrar vi…. toarullen? Toan hör till Trafikverket så hon har bara att gilla läget, att vi bjuder henne på denna fransyska visit.
Vi kör vidare söderöver och redan då vi är i Junsele och Sollefteå/ Kramfors är det barmark. Vid vissa områden med ris- och snårvegetation tyckte vi att björkslyet börjat skifta i de purpurfärg som björken antar tidigt på våren. Den som är ett tecken på att saven börjat stiga under näver och bark. Att man ser det tydligast i den sortens vegetation är förmodligen det tätvuxna slyet skyddar vartannat. Vi ser tranor och sångsvanar längs vägen, och på ett ställe var en åker full med kanadagäss. Färden söderöver går bra. Inga incidenter med bilkrångel eller trafikkrångel. Stamlokuset i Sundsvall där vi brukar inta en hamburgare stod kvar, och efter veckor i vildmarken smakar denna hamburgare fantastiskt. Vi kör gamla vägen genom staden, så vi slipper broavgiften på bron över fjärden. Alltid kul att spara nio kronor.
Vidare ner genom landet och i Söderhamn skulle vi svänga till Bollnäs. Trots en GPS-talande dam svängde jag lite för tidigt. Det är alltid samma elände i Söderhamn. Ska vi in på macken och tanka, hamnar vi på fel sida om motorvägen, och nu denna gången hamnade vi en avfart för tidigt…. men med några extra snurror lyckades vi hitta vägen västerut till Bollnäs.
Fortsatte inåt landet, denna väg som vi aldrig åkt förut men som onekligen vi var lite nyfikna på, visade tydliga ”vintern är slut-tecken”. I dikeskanterna såg vi en och annan gul fläck vilket tydde på tussilagon förmodligen stod i full blom. Nu var det visserligen kväll, och då tussilagon stänger blomman då det är kväll sågs de bara som gula antydningar. En och annan hälsingegård fick jag se, de vackra gårdarna med timrade gammaldags storstugor, ofta med snickerier runt fönster och dörrar lite krusidulliga, och vitmålade. Vi låter undslippa en och annan kommentar om att – är vi på rätt väg? Det verkar vara sträckor med obygder men så kommer det någon liten klunga med hus. En liten by, inte större än att vi visslar förbi den näst intill obemärkt. Hade det inte varit för att vi hade GPS inkopplad som sa – OBSERVERA, då vi inte gick ner på 70 km/tim snabbt nog, hade vi missat en och annan hastighetsbegränsning.
En liten ”GPS-morsa” som tar oss i örat då vi är olydiga. Men på samma gång känns hon, morsan, bekväm. Det är så lätt att man tappar uppmärksamheten när man sitter och kör och småpratar. Vi känner att åldern tar ut sin rätt, man är inte lika alert längre. Sen å andra sidan ser vi oss omkörda vid dessa sträckor som det är 70 km på, de swischar förbi i minst 90, betydligt yngre förare än vi är. Fast i 99 procent av fallen är det en Audi, BMW eller merca och de har ju dispens, det vet vi ju sen tidigare.
Efter drygt en halvtimme dök det upp en stad, ingen annorlunda än alla andra svenska städer, så nu var det slut på det typiska hälsingländska. Och hotellet var som det brukar vara, alla sådana vi har varit på ser ut som de är samma arkitekt som varit framme. Kanske lite tråkigt tycker somliga men för oss som legat på vägen – irrande, hela dagen, känns det som ”hemma”. Det gamla vanliga. Jag vet inte om hotellkedjan jobbar på den eller den andra känslan, den att vara lyxig turist som köper alla tjänster.
Vi anlände hotellet vid sju-tiden på kvällen. Skönt att det inte rullar längre. Även om det i öronen kvarstår ett litet sus långt efter att vi stannat och klivit ur bilen. Ett trevligt rum stod och väntade oss och vi sjönk ner på säng och fåtölj och slappade. Maken bestämde att potatisen skulle vi riskera i bilen över natten. Det kunde ju bli frost, men det sista jag gjorde innan vi lämnade bilen var, att sko om. Jag letade fram mina lågskor och hoppade ur vinterpjäxorna som suttit på mina fötter de senaste 7 veckorna. En njutbar dusch innan sänggåendet kändes verkligen lyxig efter 6 veckor i stugan med utedass och vatten i sjön….. under 80-100 cm is….
Frukost mellan sju och nio, sa oss att vi fick inte tänka några sjusovartankar. Så upp och hoppa, ner i matsalen. Men ojdå…. en snabb blick genom fönstret fick oss att bromsa upp i vår iver att komma iväg. Vad var detta som vi såg? Ett vinterlandskap täckt med minst tjugo centimeter snö……. hade vi inte lämnat det dagen förut? Vi fick ha rådslag…vad göra? Snön vräkte ned utanför fönstret. Visserligen var det inga ovana förhållanden för vår del. Några SMS till sonen om hur vi hade det, sedan tog vi ett beslut att om vi försökte ta oss nedöver landet, vi kunde ju alltid avbryta hemfärden om vi upplevde det för besvärligt. Det finns hotell i alla städer och om vi fick rena lakan en natt till, ja så fick vi njuta av det….så in i bilen och vidare söderut.
Snöfallet utanför bilrutan tjocknade och tjocknade. Och vi som varit så oroliga att farbror polisen skulle ta oss för att vi körde på dubbdäck efter 15 april. Nu gick man ut i radio och på SMHI och uppmanade att man skulle behålla vinterdäcken på. En tröst att vi inte var sådana lagbrytare som vi befarat att vi skulle framstå som. När maken säger snötjocka – ja då menar han det. Det blev till att köra sakta, sikten var så dålig bitvis att man inte såg 50 meter. Trafikintensiteten var mycket låg så många hade nog följt rådet i radion om att inte ge sig ut på vägarna om man kunde undvika det.
Plötsligt, mitt i allt den vita väggen blev vi varse en siluett, en välkänd syn men inte på språng som man ser den på vägskyltarna, utan snällt stående på vägkanten. Och utan krona på huvudet. En älgko. Som om hon väntade på grönt ljus att få gå över vägen. Snällt, ett par meter bakom henne stod en fjoling. Men en som fortfarande hade vett att avvakta bakom sin mor.
Maken bromsade och vi fick avvakta och se vad som hända skulle. Älgen beter sig inte som renen, renarna stannar kvar i diket och fortsätter att beta. Älgen springer, antingen tvärs över vägen, eller så vänder den och kutar in i skogen igen. Men det är till att vänta till han/hon bestämt sig, vill ju inte ha dem som kylarprydnad. Det blev skogen denna gången. Skönt att det löste sig till det bästa för alla parter. Färden fortsatte i det täta snöfallet. Och det var mycket glest med trafik. Inte så många så tokiga som vi som gav sig ut på vägarna. Vi uppskattade detta med gles trafik. Inte så många som körde om och slängde kaskader med snömodd på oss. Och vi körde inte om någon heller.
Plötsligt fick vi en indikation att vi skulle uppmärksamma att det började tryta i tanken. Men det är lugnt tänkte vi. Kollade att vi kunde köra åtminstone 10 mil till, sa den elektroniska mätaren. Vi hade visserligen 7-8 mil ner till Falun, men i detta oväder och allt kan ju hända. Skulle vi råka ut för ett stopp pga vägarbete eller någon olyckshändelse borde vi nog tanka lite tidigare. Snabba beslut sa oss att tanka på första bästa mack.
Vi körde milsvida skogsmarker. Namnen på småorterna vi passerade skvallrade om att vi befann oss i de gamla finnskogarna. Dessa marker är nästan avfolkade nuförtiden och man kände obygden skrek sin avsaknad av mackar. Fram med kartboken och titta var vi hade närmsta tänkbara samhälle som kunde innehålla en mack. Enviken, cirka tre mil norr om såg lovande ut. Måste erkänna att hjärtat klappade lite av spänningen som uppstod. Skulle vi hinna till macken innan vi fick ”soppatorsk”? Vi gled in i Enviken som verkligen gav sken av avfolkningsbygd den också. En pizzeria med ”raggarstuk”, och en bensinmack med priser som skrek: DU ÄR LÅNGT FRÅN STADEN MED KONKURRENS! Maken och jag tittade på varandra, beslöt oss för att chansa, de tre mil ner till Falun skulle vi nog klara av. Vi hade ju en så törstig tank så vi kunde nog tjäna några kronor.
Vi hann ner till Falun innan bränslet tog slut. Men snöovädret fortsatte, bitvis med så kraftig nederbörd att det var bäst att ta det lugnt. En liten kafferast någon mil söder om Borlänge gav oss ny ork och nytt mod. Hela dagen fortsatte detta vinter-bakslag. Ner genom Götaland, Närke, Östergötland,Småland och Skåne fick smaka på dessa snöbyar. Ibland så kraftiga att vi jämförde dem med sommarens kraftiga åskoväder, dock med snöinslag istället för regn. Efter en matrast vid Östgötaporten som rastplatsen heter vid Ödeshög, hade vi ganska hyfsat väder ner genom de sista trettio milen. Anlände hemmet vid halvniotiden på kvällen.
Hemma, sussa egen säng… vatten i kranen…..toa, vissa saker är desto mer värdefulla då man varit utan dem ett tag, då man har vett att uppskatta den vardag som i själva verket är riktigt luxuös.