Vi får ta in Gullspira

– Idag får vi ta in Gullspira, sa jag. Hon blåser bort om hon ska vara utomhus idag. Jag har precis kommit tillbaka in i stugan efter att ha genomfört en smärre sydpols-expedition. Ja jag tänkte så då jag stod på dasset och byltade på mig igen efter väl förrättat värv. Undrar om Roald Amundsen hade förstått mina vedermödor, klart han hade. Han om någon. Ja kanske Salomon August André också hade förstått. Skulle ta mig tillbaka till stugan. Men nu hade jag vinden i ryggen, så det var rena barnleken. Så igen med dragkedjan på vinterjackan, ända upp över hakan. Vinden skulle inte få en chans att slita av mig huvan, som nu väl hopdragen skyddade pannan för de sylvassa snöblandade regndropparna. De sylar som piskade kinderna. Jag hade pyttesmå luckor vid kinderna som inte var dolda, som inte motstod vädrets makter. Aj aj aj, det var som knivar. Men nöden har ingen lag. Ut på dass måste vi någon gång inemellan.
Men väl tillbaka i stugan pustade jag ut och meddelade maken mitt beslut om att ta in Gullspira.
Ha ha, det var så sent som förra fredagen som geten Gullspira kom på tal. När jag lämnade mina elever följde de mig till dörren och önskade oss en trevlig påsk. De bad oss köra försiktigt och se till att vi skulle anlända vår stuga helskinnade och att vi skulle vara snälla mot Gullspira.
Skrattande avslöjade dessa ungdomar att Laura Fitinghoffs roman om ”Barnen från Frostmofjället” hade de antingen läst eller i alla fall sett filmen om. Vi log alla åt det faktum att den filmen lämnar ingen oberörd. Hur barnen kämpar sig fram genom oväder och stormar. Jag tror inte att det finns en endaste liten solstrimma i den filmen. Och geten Gullspira minns folk.
Idag lever vi under liknande förhållanden, med ett riktigt mysigt vara inomhus-väder. En liten solstrimma dyker dock upp mellan snöbyarna. Det är som ”ilum och skovom”, ett gammalt uttryck som förekommer häruppe i fjällvärlden. Som menar att det verkligen är omväxlande, ena minuten snötjocka och nästa minut strålande sol, även om vinden fortfarande är full storm.
Och det var våffeldagen igår. Vilket vi missade, får vi reparera idag. Middagen bestående av ärtsoppa med varm punsch blir bra mat.
Maken klagar att det är inga långa stunder jag är tillgänglig mellan mina bridgeturneringar….. så värma en slunt ärtsoppa hinner vi om vi ”snor oss” menar han. Ah ja, nog överdriver han. Visst spelar jag en del men nog kan jag pyssla lite mellan mina turneringar. Så vi har en lyxtillvaro med kaffebröd till eftermiddagsfikat, chips till vinglaset ikväll om vi vill. TV att titta på.
Och nu har jag vante nummer två att syssla med. Igår då jag skröt för min svägerska att jag inte gjort som en annan släkting till oss gjort, stickat tummen på samma sida och på detta sätt gjort två vänstervantar. Ha ha det gav oss ett gott skratt. Men skrattar bäst som skrattar sist. När min svägerska satt och tittade på den fina flätan som jag har istället för resår på mina vantar, undrade hon varför jag hade flätan på insidan på vante nummer två??? Jaha, vänt ut och in på arbetet efter flätvarvet. Ja ja, bara att riva upp. Mumla en liten svordom över de förbaskat skumma ögonen. Men nu är jag på gång igen.
En annan sak som jag också gjorde igår…..jag avbad mig vidare spel med en kvinna som de senaste månaderna dagligen bett mig spela med henne. Jag skäms för att säga det, men det är inte så trevligt att försöka hitta på lögner var och varannan dag för att slippa henne. Men det har jag gjort. Och lögner brukar avslöjas förr eller senare. Jag har oerhört svårt att säga till folk: jag vill inte spela med dig. Men det finns folk som har ett beteende som gör att jag inte vill med dem. De är i mina ögon ganska dåliga spelare, vilket de inte inser själv. Och jag har ingen lust att säga det till dem, med vilken rätt skulle jag göra det? Så nu bestämde jag mig i alla fall, efter att spelat en turnering med henne, där jag verkligen led, då hon spelade bort två bra kontrakt för oss. Efter turneringen tog jag ”Gud i hågen” och sa rent ut till henne att jag tyckte våra spelsätt och våra system inte passade ihop. Jag berättade att jag inte fick någon information om hennes hand i budgivningen. Hon förstod mig inte. Hon tyckte hon förstod min budgivning mycket bra…..ja ja, nu var det ju inte på det hållet svårigheterna bestod. Usch, som jag gjort. Sent omsider fick jag henne att förstå, efter långt samtal där jag försökte förklara att vi inte var på samma nivå, och jag inte ville hålla på och ljuga för henne.
Jag berättade vad jag gjort för Vicky, en kanadensiska som jag spelar med då och då. Bra sa Vicky, du har gruvat dej länge nog med henne, bra att du avslutade sa hon. Senare på kvällen fick jag kvinnan som motståndare i en rond. Tyvärr fick vi korten bricka efter bricka, så vi verkligen ”sopade banan” med dem. Vicky satt som åskådare och efteråt sa han -”Bra Inga, nu fick hon kanske lite förståelse för att ni inte var likvärdiga….”. Jag svarade att det berodde helt på givarna, på korten. Det var inte min mening att förnedra henne. Jag vill inte förhäva mig, som de säger i Norrland. Men denna kvinna är under utveckling och är i stadiet där jag var för något år sedan.
Nu har jag snackat bridge, bridge och bridge. Men c´est la vie…. Tillbaks till vanten och stickningen. Skriva är ingen produkt, så lite dåligt samvete får jag när jag sitter och präntar ner mina tankar.