Tjugohundrasjutton…..

Gott Nytt År mina kära läsare. Jag säger det så här, en gång. Sen får det räcka. Då jag växte upp hade vi verklig kontroll på hur många gånger man sade denna hälsning till varandra. Det betraktades närmast som en nonchalans om man återkom med hälsningen igen, nästan som man ifrågasatte adressatens minne. Jag har funderat på detta fenomen under helgen som gick. Här hälsade en vän till mig för tredje dagen idag samma fras, för det är just det som har hänt det har blivit en fras: Gott Nytt År…..
Först tillönskas det God Jul, för att övergå till En God Fortsättning och sedan till Sylvester så önskar man varandra Gott Nytt År……och sedan dag två – tre in på det nya året blir det God Fortsättning ytterligare några dagar. Jag mottog säkert 15 hälsningar under nyårsdagen, varav 10-12 hade sagt sak samma dagen innan.
Jag blir smått generad då jag känner att jag inte fixade sociala regler som gäller nuförtiden. Har jag sagt hälsningen en gång så räcker det, punkt slut. Men då personen ifråga tillönskar mig ett gott nytt år för tredje gången känns det som en väl inövad fras utan någon underliggande mening. Men herregud, le och tag emot, tänker jag, i samma ögonblick som jag känner mig trög och introvert. Inte bryr jag mig om min omvärld och deras önskningar å mina vägnar.
Deltog i en liten turnering nyårsafton där ledaren under tiden som vi spelade, kollade all nationaliteter, och skickade en hälsning till oss alla på vårt eget språk. Med Google translate kan man göra mycket. Visserligen tackade jag för hälsningen med tack detsamma…så nu fick han slå upp vad det betydde.
Idag ska vi sticka ut och trängas med folk lite. Har varit mycket inomhus sedan julafton med osäkra magar och förkylningar. Men det har varit skönt att bara kunna slappa och låta tiden ha sin gång. Ska åka på telefonleverantörens affär och säga upp vårt gamla telefonabonnemang. Känns onekligen lite sorgligt, som man avslutar en era. Och släpper allt vad sladdar och kopplingar heter. Något som var en stor och betydelsefull sak då jag var barn, att vara telefonabonnent. Jag tror vi under lång tid var de enda i vår trappuppgång som ägde denna lyx. Och en av de viktigaste saker då maken och jag bildade eget hem, att få ett telefonabonnemang. I lysningsgåva fick vi av mina föräldrar ett litet telefonbord och en pall att ha i hallen. Det var extra lyx. Att kunna sitta ner och tala i telefon. Under min uppväxt stod telefonen på en miniliten vägghängd telefonhylla i vår tambur. Där var ingen plats för varken litet bord eller för någon aldrig så liten pall. Så man stod upp och talade. Det var ingen social samvaro, enbart en meddelande-tjänst.
Nej nu är det hög tid att ge oss iväg. Detta inlägg blev mer till för att folk påpekat att jag varit lite lat med skrivandet…… har jag kanske, men jag har inte glömt er…….läs första tre orden igen och må så gott…… jag återkommer