Nytt år nya vanor…eller?

Ja, så var den över för den här gången. Julen. Lite mindre upphaussad och lite mindre förväntad. Det är bara att erkänna. Denna högtid innebär mycket tänk. Det är ju bra att vi tränar den cellen….tänkcellen. Men onekligen bär det en emot att slopa gamla traditioner. Ska vi? Slopa ?
Denna helg blev utan julgran. Om jag ska vara ärlig så det som var det mest avgörande för att vi gjorde avkall, var priset i första hand. Femhundra spänn för en grön kvist för 21 dagar. Det blir 23.80:- per dag. Nääää inte denna helg. Istället köpte jag en amaryllis-lök med tre spirande stänglar. Ja inte istället för gran, vi brukar ha någon julblomma. Men jag hade kanske lagt mig i prisklassen under om vi skulle ha båda. Nu står denna majestätiska blomma och tronar på soffbordet med fjorton samtidigt utslagna stora klockformade blommor. Whow, vilken praktsyn. Lillasyster var in på en fika igår, och plötsligt hörde jag henne kippa efter andan då hon fick ögonen på denna enorma blomma. Hon hade aldrig sett en sådan fantastisk amaryllis förr. Ska vi vara ärliga har jag aldrig sett något liknande heller mer än på bild, aldrig i levande livet. Det var det enda som var kvar efter vår ”julgransplundring”. I år har vi inga kvarvarande granbarr i hörnen som vi missat.
Vi har plockat bort alla fönsterprydnader och julklockan som brukar bli bortglömd i köket. Och det vore väl synd att plocka bort allt från våra traditioner. Vi plockade bort dekorationerna, städade huset och putsade fönstren som var ogenomskinliga efter julstormarna.
Sedan tog vi oss in till staden för vår traditionella ”julgransplundrings-tura”. Som vanligt i januari är det gott om plats på båtarna i restaurangen. Men en trevligt komponerad två/trerättersmeny lockar oss. Så vi åt och njöt. En flaska gott dricka gjorde att vi strax kände oss som den ledighets-kommité vi är.
Maken sa att jag var söt med mina rosa kinder!!! Jag var inte nykter, (ingen av oss var) men komplimangen gjorde ändå att jag rodnade och fördjupade färgen ytterligare. I hans ögon kan man vara söt… det är det som räknas. Jag har aldrig räknats in i de sötas skara, aldrig varit Luciakandidat. Aldrig känt mig ljuv och skir. Enbart vanlig klumpig, grov. Men praktisk. Det är kanske inte allom givet att ha den känslan att det man tar sig för blir utfört, och med bravur.
Men jag tackade för komplimangen och sa att ja det var naturlig rodnad och inget rouge köpt i form av puder eller annan förfalskad smörja. Då småskrattade maken och berättade för mig att hans systrar varit mycket angelägna om att ta vara på Gevalia-förpackningarna så de inte kastades in i vedspisen då de tömts. Om man gnuggade dem mot kinderna gav de en lätt rosa färg. Så pappersförpackningar tjänade som den tidens kosmetika. Man tager vad man haver, sa Kajsa Varg……
I går eftermiddag var jag till min optiker. Vi har ett avtal att han ska kolla upp mig med jämna mellanrum och vi diskuterar mina ögon utifrån mina behov och hans fynd vid undersökningen. Det känns som en bra lösning för mig. De ögonläkare jag träffat under mina besök på de ögonkliniken jag skjutsats runt mellan, Hbg och Lund är visst det proffsiga. Men de talar enbart om diagnoser och eventuella behandlingar, kirurgiskt. Medan min optiker lyssnar till hur mina tråkiga ögon påverkar min vardag, mitt dagliga liv. Det känns som det är en oerhört viktig aspekt, att få tala om och ha ett bollplank med de frågor jag har. Och lustigt nog, verkar det stå i min journal hos optikern: CAVE!! ”Snåljåp”.
Ha ha ha, för det var optikern själv som sa, om vi ska byta glas kan vi byta bara det vänstra ögats glas. För, att jag ska byta bågar har han lärt för många år sedan att, nej här byts inget som fungerar!! Så det står troligen som ett observandum i hans journaler att jag vill se men inte synas….
Nu blir det nya brillor, så då jag kom hem igårkväll kollade jag mina garner….. kanske kanske…. jag har ett par nästan färdigstickade som behöver ha ett par tummar och en avslutande snodd så de kan hängas över spisen på tork då de blivit igensnöade…. kanske….
Ikväll startar jag upp vårterminen på mina bridgekurser. Det är faktiskt mycket roligt att möta denna kunskaps-törstande skara. Som trots att livet är fullt av jobb, ungdomar som behöver dem ändå fortsätter att adaptera lite förståelse för detta intressanta spel. Nu ska jag hänga ut vårens första utomhus-hängda tvätt