Baklänges eller framåt, det är frågan

Novembermörkret sänker sig över oss och dagarna blir kortare och kortare. Så här första veckan med vintertid känns allting lite förvirrande. Är det tid att stiga upp? Är det tid för lunch? Har vi ätit middag idag? Eller var det eftermiddagskaffe vi drack klockan elva? Två gamlingar som snurrar runt i vardagen och har svårt med tidsbegreppen. Jag har tagit en veckas semester från min morgonturnering i bridge. De byter inte till vintertid i USA förrän nu till helgen så det är ytterligare en tid att ta hänsyn till för mig som har näst intill dagliga möten med bridgepartners i USA.
Istället har jag haft sovmorgnar denna vecka. Även om min partner klagat, så har jag förklarat att jag återkommer på måndag.
Idag har jag varit på körskolan. Jag tror det kommer att osa bränd koppling ytterligare några dagar i Helsingborg…. det var inte lätt att backa med släp. De där bilskollärarna är nog ett särskilt släkte, födda utan nerver, eller om de har några så är de i alla fall av stål. Då jag blivit ombedd att backa runt ett hörn och jag hade gjort ganska många försök utan att ens nå fram till hörnet, gav läraren upp. Insåg att jag först behövde lära mig hur man framför en bil….för att sedan backa…rakt bak. Gick inte! Jisses! Kände hur jag drabbades av en total hjärnkollaps…en blackout. Då han frågade vilket håll jag rattat åt kände jag paniken sakta komma krypande… vad då vilket håll??? Visste väl inte jag! Jag hade bara med den oerhörda hastigheten av 7 km/tim dragit hela ekipaget i diket…. om där varit ett dike. Tur som väl var insåg denna pedagog, att det var säkrast att börja låta mig prova att backa med släpet påkopplat på en plan ungefär stor som en fotbollsplan. Alltså inga diken de närmsta hundratalet metrar. Så han har sin bil oskadd än så länge.
När jag kom hem tog jag ett allvarssamtal med min granne, han som äger ett släp. Förklarade mitt dilemma och undrade om han var billigare eller dyrare än Statoil med släpvagns-hyran. Då han hörde min berättelse om dagens övningar hörde jag honom skratta både länge och väl. Ja han hade faktiskt svårt att tala vettigt igen. Jag kände att det fick kosta den förnedringen, bara jag får tillgång till ett släp att träna med.
Jag inser att vissa saker får man vackert ge efter på, om man vill uppnå sina mål. Att folk skrattar åt att jag inte kan backa med släp idag, kan jag leva med, under förutsättning att jag om jag får träna och träna och träna och förmodligen ännu mera träna, men att jag kanske ska lyckas någon gång i framtiden.
Sen har jag vädrets makter mot mig också och årstiden. Dagens regntunga skyar och snabbt mörknande gör att jag har färre timmar att träna, men jag får omprioritera dagarna som kommer. Får låta allt annat vänta, tvätt, städ bakning ingenting är viktigare än att jag lär mig backa med släp. Visserligen kör vi mestadels framåt då vi drar husvagn efter bilen, skulle vara jobbigt att backa upp till Lappland. Men det bryr tydligen inte vägverkets inspektörer sig om, att vi kör framlänges. Det viktiga för dem är att man kan backa. Och vad jag förstår kan man inte ta körkort för enbart framlängeskörning med släp. Det tycker jag är dåligt, det finns ju körkort för bil med automatväxel-låda. Det låter i mina öron som ett körkort för dem med vissa svagheter i bilkörning. Kunde väl funnits ett kort för de som inte kan backa med ändå drar sig fram genom trafiken på ett godtagligt sätt med släp.
Kära Trafikverket…dags att införa en ny körkortsklass!! Kan heta ABF*** vilket innebär att jag får köra motorcykel, bil och framåt med släp. Asteriskerna innebär att jag får inte köra baklänges, ej heller med buss eller lastbil. De stjärnorna kan jag leva med. Nej nu får jag sätta igång med att fundera hur planera tiden för framkörning för att hänga på grannens släp på vår bil.