Spöktider

Om det ringer på dörren en sen kväll i dessa tider är jag väldigt ohåga att gå för att öppna. Det kan finnas vad som helst där utanför. Jag klarar de flesta utklädda ungar men jag tycker de är obehagliga och kan inte ge dem belöning för att de nästan skrämmer mig från vettet. Sist vi åkte färja och var in en runda i shoppen på färjan, fanns det en stor burk med smågodis…. ska vi köpa en sådan för att ge till Hallowen-skämtarna frågade jag maken? Men i samma sekund som jag sagt orden tog jag tillbaka uttalandet:

– Nej förresten, sa jag. Det borde vara jag som får något av dem för att jag låter mig engageras i deras s.k. skämt.
På ett ställe där jag var på för någon vecka sedan, ett mycket gammalt hus, stod en varningsskylt på uppfarten till huset: Varning för spöken!!! Inte den vanliga skylten med hundvarning som vi annars stöter på lite här och var.
Och nu är det så att jag fått in ett spöke i vårt hus, ett som bor här året runt. Inte bara i Hallowen-tider. Kanske ska jag också sätta upp en skylt?
Idag frågade jag maken om det var mina ögon som spelade mig ett spratt eller om mattan i hallen låg snett…. otaliga är de gånger jag böjt mig ner, grabbat tag i mattkanten och gjort en justering av hur den legat. Visserligen en rätt stor matta och belamrad med möbler, så försöken att fixa justeringen har kanske varit lite lama.

– Ligger den här mattan snett eller är det mina ögon som ljuger för mig, undrade jag?
– Det är något mystiskt med den mattan, sa han.

-Jag vet inte hur ofta jag rättar till den, var hans svar. Jag stelnade till…. vad sa han? Var det så att vi gick och gjorde små justeringar av mattans läge bägge två?? Men åt var sitt håll???

Ja ja det var i så fall inte den första saken här i världen vi hade delade meningar om. Men om det nu var så, skulle vi inte kunna sätta oss ned, starta en förhandling och ett eventuellt vapenstillestånd och lämna mattan i en demilitariserad zon?
Vi tittade på varandra, och insåg att NEJ så var det inte. Vi hade en förvisso icke en flygande matta, men väl en gående eller rättare sagt en krypande matta. Då vi började förklara för varandra hur vi gjorde våra justeringar, visade de sig vara åt samma håll. Så antingen hade vi blivit sambos med ett spöke, eller så var det så att vi, då vi tog steget ut från köket ut i hallen förlängde steget aningen lite för att undvika att trampa på mattkanten. Istället hamnar vi då in på mattan. Ett normalt steg blir så att man får foten precis på mattkanten. Och inbyggt i våra medvetanden finns det nog en spärr för sådana manövrar.
Men det innebär att det förlängda steget ger en aning mer energi i steget, vilket gör att mattan förflyttar sig, skruvar sig delar av millimetrar för varje gång vi passerar. I motsatt riktning har vi inte det fenomenet med att förlänga steget….
Så istället för förhandlingar om vapenstillestånd blev det ett gemensamt projekt om hur vi spärrar för mattan att ta sig runt huset på ”egen” hand.

Vi slog våra kloka huvuden ihop, gjorde en tillfällig ommöblering av hallen, lade mattan emot vissa begränsande hållpunkter och tillbaka med möblerna. Bra! Nu ska vi se om den vågar sig ut på någon promenad igen, den där mattan. Men jisses, sicket tankearbete. Det är vetenskapligt uträknat att den bör hålla sig på plats. Och vi känner oss nöjda. Nu behöver jag troligen inte ha en skylt med varning för spöken……..trots makens mumlande om att det skulle kanske inte skada…vad han nu menar med det??