Höstljus, glasklara solskensdagar. Flammande lönnar i grannens trädgård. En frisk lätt kylig vind mot kinden då jag går ut för att hämta tidningen i brevlådan. Känner tydligt skillnaden mellan utomhus- och inomhus-temperaturer när jag kommer in i grovköket igen. Under promenaden från brevlådan upp till huset har jag noggrant skakat tidningen. Först tagit den med ett pincettgrepp mellan tummen och pekfingret, sedan skakat den och även försiktigt bläddrat lätt med sträckta armar så den inte är för nära kroppen. Men inga odjur har krupit ur den idag heller…. berättar inget för maken om mina försiktighetsåtgärder för han anser jag är övernitisk. Men man kan aldrig vara för säker…aldrig någonsin.
Frukosten avnjutes i lugn och ro, gillar den här delen av pensionärslivet, med långa frukostar. Går bet på dagens sudoku, men korsordet är en enkel match idag.. det uppskattar jag. Jag har gett upp min prenumeration på Allers eftersom mina ögon bråkar med mig om jag försöker lösa ett helt korsord, det som roat mig så enormt förr. Men en anpassning av dagsformen är att föredra framför att sitta och gnälla. Så det blir det lilla lätta som ger en del bekräftelse på att allt är inte i det fördolda ännu. Än så länge kan man associera till- och lyckas hitta orden i hjärnan, få bokstäverna i rätt ordning och rätt antal på dem också.
Efter en rejält tilltagen frukost-timme dukar jag av bordet. Torkar av alla smulor och tar vasen med de blommor jag plockade i fredags till kräftskivan då lillasyster var på besök.
Det är svårt för mig att plocka blommor, tycker de förtjänar att stå kvar i sin egen miljö, men någon gång händer det. Jag plockade en liten bukett från trädgården. Nu i hösttider är det ju en explosion av färger. De intensivt gula rudbeckiorna som grund i buketten. Kockardblommorna ger en fin brytning av det gula och sen tog jag två martornsblommor och stack in i buketten. Nu idag lyfte jag blommorna ur vasen och lade dem på diskbänken. Sköljde ur och diskade vasen, men tyckte blommorna kunde glädja oss någon dag till. Så jag sorterade och klippte av stjälkarna en bit.
– PLÖTSLIGT SER JAG!!
– Den kryper fram under blommorna där de ligger!!!
– En ÖRNASTÖRTA!!! Jag skriker, ja jag sa skriker, på hjälp. Det är inget litet ynkligt rop! Det är ett skrik!!! Kom och rädda mig!!!
De damer som eventuellt står på stolar och frambringar sina rop på hjälp, då de ser en mus, är i jämförelse med mina skrik, endast en viskning… men den där karlen jag lever ihop med har under åren troligtvis lärt sig att skilja på de olika signalerna, visserligen kommer han, men smålommande. Utan någon fart som anstränger precis… och undrar: vad är det nu då….? Ingen ung vacker prins på en vit springare som genast finns vid min sida, nej en långsam pensionär som småleende knipsar örnastörtan och skakar lätt på huvudet.
-Tänk om jag fått samma uppmärksamhet och fart på dig menar han….. Jag hör vad han säger men gör ingen större affär av det. Han har ju trots allt räddat mig från en av dessa livshotande situationer, mötet med en örnastörta…. vad jag sedan inser är att jag suttit och njutit mina frukostar hela FEM morgnar med denna ÖRNASTÖRTA som frukostsällskap. Den har troligen hållit till i martornsblomman och suttit där och haft ”kiken” på mig…
Lämna ett svar
Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.
Margareta
Tvestjärtar är räliga! Men att få in en geting är ännu värre! De flyger ju så fort och sitter inte stilla när jag försöker döda den! De kan ju bli ilskna också! De känner på sig att jag vill döda, och då blir de inte till att leka med! Spindlar är jag också rädd för! En stor källarspindel men även de där med långa ben och en liten rund kropp, fy attans! Jag kan inte ens fånga in den i ett glas och lägga en pappbit under. Jo, det kan jag ju, men jag kan inte lyfta glaset för att slänga ut den. Det finns ju en spindel där innanför! Jag är inte lika rädd för människor, som tur är!