En höna och en älg

På vår färd söderöver genom landet brukar vi pusta ut lite då vi lämnat trakter där vi brukar ha ren på vägen och inte bara i dikeskanten… Den i dikeskanten ligger snällt där den alltid legat, värre med den ren på vägen som ibland dyker upp oberäkneligt, och som man sällan vet vart de är på väg…men de är på väg….vår väg. Ha ha ha, jag tycker det där med ord är roligt. Att leka med ord är ännu roligare… Men nu är vi längre söderut än vad som är vanligt för renar.
När vi sitter i bilen och lägger mil efter mil bakom oss ser vi landskapet skiftar och blir bördigare desto längre söderut vi kommer. Skogarna blir tätare och granarna högre. Även fenomenet med vinklingen på grenarna, hur de sträcker ut sina grenar för att fånga solljuset blir mer påtagligt ju längre ner i landet vi kommer. Uppe i Norrland gör snömängden att grenarna är korta och nedåthängande så de inte ska behöva bära mer snö än de orkar. Så om man tittar på granar i söder har de grenarna uppåt som vore de en staty som stod och lovprisade vår herre, med uppsträckta armar, medan granarna i Norrland mer är som om de underdånigt står och välsignar oss, precis som prästen i kyrkan brukar göra.
Jag vet jag berättat om det tidigare, men kan jag fascineras över vår förunderliga natur många gånger kan väl du också göra det, eller?
Vi blir gärna lite poetiska i våra spekulationer om vår natur då vi sitter timme efter timme i bilen. Lite tramsiga ska jag kanske säga, men i nästa andetag tänker jag, man har inte roligare än man gör sig. Och åka 150 mil, då är det kul om man kan bli lite rolig….
Under förmiddagen såg vi plötsligt ett djur i vägkanten. Cirka 300 meter framför oss, en älg? En hjort? Nej den var för mörk för att vara en hjort. Men nu gick den i alla fall över vägen! Så vi slapp att passera den där den stod på kanten av vägen. Men den var duktig, såg sig för innan den korsade vägen. Det var en väluppfostrad älg sa vi till varandra. Och slappnade av lite efter att ha känt musklerna i nacken spännas då vi sett ett av dessa mäktiga djur, och inte visste vad som skulle hända. Lite mindre spända än då vi passerade en höna som också befann sig precis i asfaltkanten. Troligtvis en orr-höna. Definitivt inte en tjäderhöna, och inte järpe. Kan ha varit en skogsripa… Se där där hade vi samtalsämne säkert fem minuter….
Nu siktar vi in oss på en middag på restaurang, Whow whow, civilisationen!! Igår åt vi middag, kåldolmar från frysen. Vi dinerade denna delikatess på det ställe vi ofta brukar övernatta på annars. En alldeles utmärkt vildcamping vid sjön Rätan. Det är en gammal plats för uppsamling av timmer som skulle dumpas i sjön för flottning. Efter flottningens slut har denna plats vid sjöstranden använts som badplats och uppehållsplats för campare. Senaste tjugo åren med en soptunna, vattenkran och ett halvsjaskigt utedass. Första gångerna vi nyttjade platsen fanns det ingen uppmaning att betala för sig. Men de senaste tio åren har maken snyggt lagt en hundring i ett kuvert och stoppat in i en springa i en sorts ”vaktstuga”. Vi har aldrig sett någon som verkar ha någon uppsikt över platsen men soptunnan och utedasset töms i varje fall strax före våra visiter där…. Men sen är det det där med pengar. Nu ska man ha växelpengar. Inte alltid vi kommer ihåg. På vår uppresa lyckades vi med gemensamma krafter skramla ihop till en hundring…. Jag frågade maken, han som är påläst om det mesta, vad det skulle innebära om vi inte betalade…..och blev uppdagade??? Jo då skulle det kosta 120 kronor!!! Jag stirrade på honom och kontrade, skulle det inte vara värt att chansa? Men icke, icke denne genom-ärlige mannen. Han tittade tillbaka på mig med en blick som fick mig att skämmas! Aj då, jag ligger nog lite mer åt det kriminella hållet än vad han gör.