Det doftar pannkaka….

Mulet hela förmiddagen, men trots allt relativt varmt och skönt och duschen väntar vi gärna med tills vår herre behagar värma duschvattnet så jag slipper ha långkalsonger på i duschen.
Istället löper dagen på med lite brevskrivning. Och sedan är det exakt fjorton dagar sedan jag hällde det där norrlandsguldet, åkerbären, i brännvinet. Dagligen har jag pysslat med flaskan, synat innehållet, vänt försiktigt, och beskådat den rubinröda färgen som har färgat vätskan. Sången om den röda rubinen…jag har inte en aning om, om det fanns en sång. Men en bok fanns det som hette så. Sista veckan har jag mumlat för mig själv detta om sången, då jag vänt flaskan och synat den. Jag är sällan helt tyst, har svårt för det. Man kan alltid vissla eller sjunga en sång, en sång som jag får en association till genom det jag för tillfället håller på med.
Veckan som gick blev produktiv för vår del. En brödstöpa på 4,5 liter degspad. Så hade vi jobb den dagen, klämda mackorna till fikapausen smakade precis lika gott som de gjorde i fjol. Fikat smakar så mycket bättre om man sitter i skogsbacken utanför ”bakuskjulet” än om man sitter som folk inomhus. I slutet av dagen kunde vi packa ner 30 stycken tunnbrödskakor i frysboxen.
Dagen därpå var vi lite segstartade. Jag sa att jag skulle gå till svägerskan i stugan bredvid för en kopp kaffe strax efter tolv. Jag vet att de dricker kaffe i den stugan klockan ett prick. Möttes av hunden som kom fram och hälsade. Upp på bron, ställde ifrån mig mina stavar. Måste ha dem i dessa backar.
En snabb knackning på dörren och sedan in genom dörren. Man gör så häruppe. Kliver på själv. Tomt i stugan! Jaha… Var hon på toa kanske? Satte mig i kökssoffan. Sträckte mig efter en tidning… Bläddrade lite…. Hoade, ”Är det nå´n hemma?” Tystnad. Sneglar på termosen som står på bordet… Ska jag? Det känns lite underligt…. Bestämmer mig för att gå ut på bron och kika om hon är i vedboden eller förrådet. Lämnar inte verandan för det kommer just en störtskur. Hunden hälsar igen, buffar lite med nosen… Inte mycket till vakthund… Väl ute på bron får jag ett mail. Jag tar upp mobilen och står kvar på bron och läser mitt brev. Min fransman berättar var han är för tillfället, i England… Jaja, ingen bridge med honom den dagen… Slänger iväg ett snabbt svar, och tittar ner mot vägen. Där kommer min andra svägerska cyklandes. I ösregnet. Jag ropar och frågar om hon vet var svägerskan som jag tänkte gästa kaffe hos är. Jag får ett tjoande till svar om att hon strax skulle passera igen. Hon skulle bara hämta en grej…. Jaha. Får väl bida min tid. Efter ett par minuter är svägerska 2 tillbaka med sin hoj. Hon kommenderade mig ner från bron och att jag skulle följa med henne! Jamen det öser ju ner protesterade jag. Och jag hade inga ytterplagg. Ingen paraply heller. Ingen pardon, bara kom, sa hon. Det är visserligen bara några hundra meter bort till nästa stuga, men men…. Motvilligt följde jag henne, hon visste ju var det fanns kaffe att få tydligen…
Att jag inte förstod!! Nu var det min tur! Min dag!
Nu följde en dag i lyxens tecken. Tre svägerskor tog hand om mig. Servade mig kammade håret på mig efter regnskuren, skakade min yllesjal som blivit blöt i regnet. Puffade kuddar bak ryggen så jag skulle sitta bekvämt. Matade mig. Släckte min törst, dock icke med kaffe. Hela dagen underhölls jag med lekar spel mat och dryck…….det där kaffet som jag gick för att dricka varade ända fram till midnatt. Då var vi ganska trötta allihop. Jag får skylla mig själv. Idén om det här med att fira varandra är min egen från början. Det är sju år sedan den första av oss ”nollade”. Och nästa år har vi gått varvet runt.
Nu idag är fjorton dagar gångna, hela två veckor, likören anses färdig efter den tiden. Så fram med tratt, filter och en ren flaska. Och sila ifrån bären först… Sedan ner i filtret med vätskan. Ahhh, ni skulle sett vilken vacker röd färg. Man blir gråtmild då man ser vad man lyckats åstadkomma. Nästan lite helglikt, men det är ju söndag. Likören fortsatte i lugn takt.
Maken drog på sig skogskläder och drog en tur på fjället. Han har nog fått lite stressigt nu. Igår ringde sonen och meddelade att vår frys hemma i Gantofta stod och larmade då han kom dit. Allting upptinat, glassen rinnande, köttet tinat. Han nämnde ingenting om dålig lukt, han sa att det var +10 grader i frysen… Han kanske kunde rädda lite av varorna som fanns om det nu hade hänt nyligen. Inte mycket varmare än i ett kylskåp. Han får ta vad han lyckas rädda som tack för besväret vi åsamkar honom.
Sist vi hade fryskåps-haveri hade vi varit borta en månad. Det är många år sedan, men jag minns fortfarande stanken då jag öppnade dörren. Sonen nämnde inget om någon stank. Han kanske festar denna vecka på älgfilé och äter hjortronsylt med stora matskeden. Glassen fick väl kastas men det finns ny i affären. Men hjortronen och älgen växer inte i stugknuten i Skåne precis…..
Så nu kollar maken hjortronmognaden runt i skogen. Och de kantareller vi hittar blir välkomna i vårt basförråd som vi måste bygga upp igen.
Likören droppar på. Och jag tar fram plättlaggen. Den har inte fått möta min nya spis förut, så det behövs att jag lär mig hur jag ställer in värmen på den. Men det var inte så svårt som jag befarade. Vispar ihop en plättsmet, gräddar några laggar. Medan jag står vid spisen och gräddar plättar låter det pling-pling-pling i mina öron. Har öronpropparna i, lyssnar på en bok. Men den avbryts då det kommer meddelanden. Jaha, vem vill något? Fram med mobben… Väninnan som frågar hur det går med likören!!! Hon har superkoll på dagarna, visste att det var idag silning skulle ske tydligen… Har jag skvallrat? Ja men något premiärsmak kan det ju inte bli för hennes del. Hundrafemtio mil bort… Letar i kylen efter lite grädde jag kan vispa. Brygger kaffe. Och när maken sedan dyker upp igen efter sin fjälltur serverar jag detta Java med nygräddade plättar med vispad grädde och……..vad tror ni?? De frånsilade åkerbären!!!! Whoooow. Så smarrigt, men starkt! Ingen barnmat precis. Och den rubinröda vätskan fortsätter att drippe-droppa. Nu bör vi inte köra bil idag för jag är övertygad om att vi aldrig skulle klara ett alkotest.
Efter kaffet går jag ner i backen och tar duschen som fått vänta tills vattnet var behagligt. Då jag kommer in i stugan igen känner jag…. Det luktar pannkakor. En riktigt mysig doft tycker jag. Annars kan kvarstående matos vara tråkigt, men pannkaksdoft….nej jag tror ingen tycker det är tråkigt. Eller vad säger ni.