Bartolomeinatt

Midnatt. Bartolomeusnatten. Den natt som det ska skördas malört för att få den bästa besken med de bäst läkande effekterna. Vi har börjat vår stugsista-vecka med räkfrossa. Sitter och småpratar om livet i största allmänhet. Konstaterar att det börjar skönjas en och annan stjärna såhär i slutet av augusti.
Klockan snart midnatt och plötsligt blir vi medvetna om det fantastiska! I mina ögon är detta naturfenomen så spektakulärt, blir aldrig trött på det. Norrsken, synligt sådant, under vår sommarvistelse här i fjällen, är lite ovanligt. Men inatt hade vi ett sprakande vackert ljussken spelande över himlen. När jag blev uppmärksam på det gick jag ut för att beskåda.
Kände hösten i den kyliga natten, men blev stående helt fascinerad. Först ett avtagande blygt, dimliknande sken som man vid en första anblick kunde förväxla med ett moln, en sky….. Men ett moln eller en sky lyser inte…. De förmörkar istället… Alltså var det norrsken. Det fortsatte i ett skarpare smalare stråk för att efter en stund falna. Nu var det slut sa maken som just slutit upp vid min sida. Men inte då, plötsligt flammade det upp igen och nu med en intensitet som gjorde att det riktigt lyste upp den mörka natten. Det måste vi försöka att fotografera sa maken, då han såg hur det tilltog i styrka.
Han vände, gick in i stugan och hämtade sin iPad. Maken är mycket bättre på att fånga intressanta motiv än jag, så jag stannade kvar ute. När han återkom ut ur stugan anade jag att även han var lite uppspelt av det natursceneriet. Han hann knappt kliva ut på trappan förrän han riktade kameraögat mot himmelen. Svårt att se… Tog ett steg till…ojsan där var ingen trappa…. Tog ett steg rakt ut i luften, tumlade framåt och jag hörde hur det skrällde till i blomster-arrangemanget som står på altanen. I nattmörkret ett gnyende följt av en svordom… Men iPaden hade inga skador. Skönt. Sådana har ju inget läk-kött…. Plåstret på makens smalben blev ett av mina Bamseplåster. Han tycker de lindrar bäst.
Varje gång jag står som åskådare till dessa ljusfenomen känner jag mig utvald, nästan lite högtidlig, som får se sådant. Visserligen har de flesta människor som bor i norra delarna av Sverige sett detta himmelsljus, men jag hör trots allt att då de nämner om norrskenet, har de ett sätt att tala om det, som något vackert. De tröttnar aldrig på det. Kanske inte så konstigt. Spelet ändrar på sig hela tiden, som slöjor som draperas över himlavalvet och rör sig i vågor hela tiden. Precis som jag är en ivrig åskådare till åskväder, där jag med respekt beundrar blixtarna. Hotfullheten i ett åskväder får mig dock icke lika exalterad som detta norrsken får mig. Där stod vi och följde detta spel en god stund, tills månen steg upp över Murberget. Den intensiva augustimåne, den som har de tydligaste dragen av en ”gubbe i månen” än någon annan tid på året, visst ser man hur han småler. Nattkylan tvingade oss inomhus igen.
Väl inkomna fortsatte samtalet runt detta norrsken. Jag påtalade att det var Bartolomeinatt. Allting är magiskt denna natt…. Och ja, vi var benägna att hålla med…
– Vilken av all dina kortspelande vänner var det som skulle komma och hälsa på dig för att få se norrskenet frågade plötsligt maken? Jaha, vem var det som jag talat norrsken med? Mindes inte. Men efter en stund erinrade jag mig….the northern light!
Fransmannen, min franske favoritpartner har vid ett flertal tillfällen sagt att han skulle vilja åka hitupp till Norrland och hälsa på mig sommartid. För att se om jag talar sanning då jag säger att jag kan läsa dagstidningen vid midnatt utan att tända lampan… Och då säger han the northern light, uttrycket som nämns både om ljuset som midnattssolen ger och norrskenet. Aurora borealis brukar jag tala om då jag talar engelska och berättar om norrskenet, men ofta hör jag att de engelsk-talande säger the northern light… Så veckans brev till fransmannen kommer att handla om det avtagande ”northern light” och the northern light jag beskådade inatt… Ska han bli förvirrad stackarn?