Ingemardagen

Värme, nej förresten inte värme, hetta. Luften dallrar av denna värme som man ibland brukar tala om som försommarvärme, men som jag snarare förknippar med augusti, torka, sen höskörd och i mina ögon ett rent litet ”helsike”. Jag har aldrig älskat denna sortens värme, bara känt mig maktlös då dessa dagar fått folk att jubla över fint väder…. Vadå fint väder. Det är fint med ett lätt strilande regn som får naturen att stå tacksamt emottagande av den fukt som bjuds. Nu om man tittar på växter och djur, vill de bara göra sig så små som möjligt för att inte förbrännas av de erbarmliga strålarna som bränner, etsar deras kroppar och växtdelar. Och de har min fulla förståelse. Har levt mitt liv de tre senaste dagarna så stilla som möjligt. Minsta rörelse och det har känts som om lungorna fått förbränningsskador i alveolerna. Längesen ett plagg på kroppen har varit torrt flera timmar. Dyngsura av svett en halvtimme efter att man duschat och bytt kläder.
Men det är lätt att stiga upp om morgnarna! Det är de här tidiga timmarna som det fortfarande är drägligt att leva, att kunna andas.
Det är tur man har flextid på mitt jobb. Man kan på detta sätt använda de drägliga timmarna till det som måste skötas. Utom idag den 3:e juni…. Då har jag ett namnsdagsbarn som ska uppvaktas. Med kaffe och mocca-bakelse. Mmmmmm….. Den uppvaktningen gillar jag. Jag älskar dessa sliskiga söta marängbakelser. Är ett av de ”synder” jag numera fortfarande unnar mig. Så jag får trotsa kroppens motvilja att gå utomhus, ge mig iväg till namnsdagsbarnet. Som egentligen inte är så mycket barn längre. Han har fyllt nittio. Men jag måste berätta om historien om mocca-bakelserna.
Vi spelade bridge, namnsdagsbarnet och jag, i flera år som partners. Då det skiljer en generation mellan oss fick jag se hur hans liv ändrades från en spänstig tennis-och bridge-spelande herre, till en krökt värkbruten åldring. Under tiden blev det småprat om både ditt och datt. Bland annat om kaffedrickandet och dess betydelse för umgänget i våra respektive släkter.
Jag har mina minnen om ”långfredag” den fredag då min far inte fick lön. Han hade fjortondagarslön. Men på lönedagen blev vi barn skickade iväg till Helges eller Börjes konditori för att inhandla ”köpebröd” till kaffet och ofta också var sin bakelse eller tårtbit. Mums. Och då jag talade med bridgepartnern om detta såg jag att något minne dök upp hos honom också. Jodå det hade förekommit köpebröd även i denna småländska barndom. Han berättade att hans mamma skickade iväg honom att köpa TVÅ stycken mocca-bakelser på konditoriet som de sedan mumsande satte i sig till eftermiddagskaffet, han och hans mamma. Men endast en gång om året, den 3:e juni för då har gossen namnsdag! Om det förekom annat brödköp har jag ingen aning om, men sättet han berättade om mocca-bakelserna lämnade ett djupt intryck hos mig. Jag frågade lite försynt om inte traditionen fortsatt genom livet, men nej, hustrun hans gillade inte mocca-bakelser. Så det fick stanna vid barndomen och mamma.
Året därpå, den 3:e juni hade mannen blivit änkling, ingen hustru som kunde ta illa vid sig. Och jag, som är som byfånen i TV-serien ”Hem till byn”, kan nästan namnsdagarna utantill. Så då det var namnsdag för honom köpte jag var sin mocca-bakelse och gästade honom.
Vi slurpande kaffe, snaskade sliskigt sockersöta, nästan äckligt söta mocca-bakelser och än en gång fick jag höra historien om mamma och namnsdagen i hans barndoms Västervik. Då i början av trettiotalet. Och inom oss dolde vi båda det faktum att det var bara för mycket. Sötman var alldeles för mycket! Men det kvarstående slisket som känns i munnen timmar efteråt har hunnit glömmas till nästa år den 3:e juni. Så vi kämpar på…. ”The same procedure as last year”…. Nu ska jag koka kaffe och slå på en termoskanna.