En grann cykel

Sicken grann cykel hon hade! Var det en Skeppshults?? frågar maken.
Sitter vid frukostbordet djupt försjunken i mitt sudoku. Noterade visserligen den cyklande tjejen utanför på gångstigen. Tyckte hennes hastighet var onödigt hög med tanke på hunden hon rastade. Men hojen! Inte hade jag lagt märke till hojen. Trots allt tittar jag förvånat upp på maken och frågar hur han mår.
-Vadå, undrar han?
-Ja du kommenterar en cykel och att den var fin när det sitter en vacker kvinna på den! Hur är det? Har dina uppfattningar om vad som är vackert här i livet ändrats från att notera vackra kvinnor till att kolla in fina cyklar??
Han skruvar generat på sig. Vill kanske inte erkänna att hela ekipaget var en fröjd för hans ögon, men av hävd drar man inte igång några samtal som kan ge anledning till några andra ifrågasättanden. Nu blev det i alla fall ifrågasatt ändå. Ha ha ha. Visst är livet svårt ibland. Efter femtio års äktenskap är inte alla samtalen intensiva och högljudda längre. I stället utspinner de sig som små lösryckta meningar, ibland utan naturligt sammanhang. Hummanden och nickanden ingår också i samtalen. Ibland hänger det i luften med svar. Behövs inte. Det finns ett gammalt talesätt som säger: den som tiger samtycker. Därför har det blivit tysta överenskommelser om det mesta.
Det är ganska många år sedan vi insåg att kunna vara i varandras sällskap helt tysta, inte ha något särskilt att dryfta och ändå trivas, det kunde vi.
Minns när jag en gång låg på sjukhus, maken bara satt där. Jag menade att: du kan väl åka hem, jag orkar ändå inte prata något särskilt.
-Du ska veta, sa han, här är en som är världsmästare på att ha tråkigt…..jaha, det var ju ett riktigt trevligt sätt att få veta att man var hans allt…..eller vad det nu var.
Jag måste skriva ner detta och dokumentera vilka tråkmånsar vi är, vilket vi är medvetna om.