Kråkhacka

Nu är det den årstid då kråkhackan börjar ge sig till känna. Eller tran-svedan eller tranhackan som den benämndes uppåt landet. Jag kom till att tänka på dessa gamla ordbruk då jag kände av klådan jag brukar ha på ryggen. Då jag ber maken smörja mig på skuldrorna. Där bak ni vet som man inte når själv utan hjälpmedel, eller hjälpgubbe. Krämen jag använder är på väg att ta slut. Så det blev en anteckning på inköpslistan. Tänkte; bara nu inte maken går och inköper någon kräm som luktar mycket gott men gör mindre nytta.
En snabb titt på vad den kräm jag gillar bäst är baserad på; ureum. Lite roat inser jag att gamla huskurer är inte att förakta. När vi var barn hände att man fällde en och annan tår över de onda spruckna händerna man hade såhär fram på vårvintern.
Många gånger har jag hört mor och även fastrar och mostrar gett en rådet att kissa på händerna. Lustigt nog minns jag aldrig en liknande kommentar från någon manlig anförvant. Ja det var tydligen ett allmänt råd som man föreslog då barnen klagade över sina onda händer. Det var väl det äckligaste man kunde höra! Jag uppfattade det nästan som: struntar jag i, skyll dej själv som inte haft vantarna på! Men jag hörde det så många gånger att det etsade sig fast i minnet. Och alltid samma uttryck, kissa på händerna! Hittade ett inlägg på en sida som handlar om just detta sätt att mildra symptomen på ett naturligt sätt förr i tiden.
http://www.murberget.se/upptack/minnespost.aspx?regnr=404
Jag blev med tiden införstådd att det verksamma medlet i vissa av våra bästa hudkrämer bestod av detta urea, ett ämne som finns i däggdjurs urin. Därför har jag i vuxen ålder tagit till mig att man ska kissa på händerna, nu när vårens besvärliga kråkhacka slår till. Nu vid denna årstid då man känner både händer och fötter behöver smörjas med hudkrämer. Och min rygg. Men det är svårt att få en bestående effekt av ett snabbt pink, som man förmodligen vill tvätta bort så fort som möjligt så jag håller mig till krämen. Men då jag smörjer mig tänker jag att det ersätter det pink som jag kunde presterat själv, öööörk….
När jag som vuxen började läsa och lära om vår natur och speciellt blommor, blev jag varse att de latinska namnen på blommor var ibland besläktade med de latinska namnen för sjukdomar. Varför det? Hade de något samband? Tussilago farfara t.ex. hade det något samband med tussis, hosta? I alla fall finns det medicin som heter Tussipect, en hostmedicin. Och om man kollar innehållet är det baserat på ephedrin utvunnit ur tussilago….
Och tittar man på den gamla stammen av mediciner var de ofta en vidareutveckling av gamla huskurer. Kan inte låta bli att fundera hur många människor genom årens lopp som har fått sätta livet till, för att man skulle inse att den växten inte gick att använda, eller att det var för stora doser.
Jag har tyckt att det var spännande att utforska växternas läkekraft själv, och den växt som varit en stor tröst för min familj många gånger är, groblad.Den vite mannens fotspår brukar maken kalla den. Den anses bara växa där vit man trampat någon gång. Den är en ypperlig inflammationsdämpande växt. Många gånger har jag hejdat nageltrång och även infekterade sår genom att lägga ett tillknycklat groblad under bandaget, närmst såret/inflammationen. Jag är övertygad att det ska vara tillknycklat, såpass att växtsaften börjat läcka ut ur bladet, så att det inte bara torkar. Vi brukar plocka, torka och lägga upp ett litet förråd inför vintern. Dottern brukar ibland utbrista; så mycket friska fötter det växer här! Då har hon stått och skådat en stig översållad med groblad.
Har även andra funderingar på växter och sjukdomars samband, men jag kanske ska hålla dem lite lågt. Kloka gummors och häxors rykten ligger rätt nära varandra.
Men lite antidot mot vampyrer har det visserligen debatterats mellan en viss greve och mig på senaste tiden, och det är ju skönt att det finns i det receptfria sortimentet, vitlök är dessutom gott.