Vaddå glömska…

Visst är det konstigt med ålder och det där…… Hur man skrattat i mjugg åt äldre människor och deras virrighet och glömska. I den fasta förvissningen om att det är inget som jag kommer att tillåta mig och min smarta hjärna att drabbas av!! Ha ha ha, aldrig jag inte.
Gårdagen gick i kallskänketakt. Vad då kallskänketakt undrar väl somliga? Jo så här i årets sista skälvande dagar brukar vi sedan några år tillbaka ha en liten julsmörgås till våra bridgekamrater som spelar på tisdagarna hos oss. Och som tidigare år serverade vi en hemsnickrad landgång som tog morgonen och förmiddagen i anspråk att göra. Sedan en snabb dusch innan det var tid att ge sig iväg.
Väl utkommen ur duschen fick jag ett infall att jag skulle ta på mig en brosch med nyårsklockor, ett sådant där billigt bijouteri jag haft sedan långa tider tillbaka. Som jag brukar få ögonen på en bit in i januari och konstaterar att, även i år fick det ligga i glömska! Men detta år skulle jag bättra mig och komma ihåg det i god tid. Sagt och gjort. På med kläderna och fram med smyckena! Dök in i garderoben efter min hemliga smyckelåda….. Men var hade den tagit vägen? Borta! Inte på det vanliga stället, inte på det ovanliga stället heller…. Hjälp, hade vi haft inbrott igen? Alla mina juveler! Men nej, vi går ju knappt ut till brevlådan utan att larma huset. Vi sover nattetid med larmet påkopplat i övervåningen så där kan inte snika sig in huset då heller. Alltså jag bör nog inte skylla tjuvar för att mina juveler är borta. Vi bör nog sätta det på glömskans konto.
Och kan ni tro! Efter en stund dyker maken upp med skrinet och alla mina juveler.
Var hittade du dem? Frågan lät troligen lite häpet överraskad, såpass att jag avslöjade min förvåning.
Ja, han erkände då att han blivit förbryllad då jag inte hittade mina kronjuveler. Varvid han själv satte igång och leta. Alltså var han själv inte helt på det klara med var jag gömt dem. Därför dröjde svaret då jag ställde min fråga. Men efter en stunds tvekan fick jag veta att det var inte från mitt gömställe de försvunnit denna gången, utan från hans…….. Tiden var nu så knapp att jag inte hann gå igenom skrinet och leta fram klockorna. Får använda dem nyårsafton istället.
Bara så ni vet, nu är de här två gamlingarna med i klubben ”De som gömmer så jättebra att de inte hittar grejorna själv”.
Sedan som grädde på moset i detta glömskans tecken. Jag satt idag och kände; måste slå en signal till svägerskan i Norrland och önska ett gott slut och lite nyårshälsningar. Vi hade inte pratat på någon vecka. Så det blev lite prat om julhelgen som varit, om nyårshelgen som förestod. Tider som varit och tider som komma skall. Kände att ingen av oss hade bråttom till något särskilt. Bara ett trevligt samtal som löpte på om ditt och datt. Till slut då vi talat nästan tre kvart, tyckte vi att nu hade vi nog avhandlat allt av värde. Tillbaka till näringarna sade jag lite sådär hurtfriskt. Ja nu ska jag baka en tårta sa svägerskan….. Vadå tårta, sa jag. Vem har du nu som fyller, sa jag lite förvånat. – Det blev dödstyst i telefonen. Hörde hur hon kippade efter luft i andra änden. Trodde hon att jag skämtade? Nej hon insåg nog att nu, nu hade jag kalenderbitaren troligen visat ännu ett tecken på åldrande. Och efter några sekunder insåg jag själv att så var nog fallet. Hennes make fyller ju år idag! Just denna dag som vi suttit och pratat bort nästan en timme av. Generat erkände jag att det hade farit ur mitt minne helt och hållet, men att jag troligen innan dagen var slut, hade kommit ihåg det. Så förlåt svåger lille, om du läser det här så är du inte bortglömd – ännu.