Hur var det, var det bättre förr………..

Kallvinterväder brukar maken säga om det här grådaskiga vädret. Lampan över köksbordet tänd hela dagen. Vill inte skylla mina ögon för allt. Det är faktiskt rätt svårt att se i det som ska kallas dagsljus, sådana här dagar. Men förvånansvärt hyfsad temperatur.
Annat var det förr, då det var mycket soligare somrar och mycket snörika och frostiga vintrar. Jag minns särskilt den vintern då det var så kallt att mor tvekade att skicka oss till skolan. det var minus 22 grader då hon väckte oss på en tisdagsmorgon. Ett vitt vackert snötäcke, inte så djupt men likväl ett snötäcke som gnistrade som diamanter överallt då solen steg upp. Ingenting kunde hålla oss inomhus denna glimrande dag. Men skolka och gå ut i snön gick ju inte, så denna dag riktigt bad vi att få gå till skolan. När vi väl kom hem från skolan var vi snabba att komma oss ut. Ut och rulla snögubbar, leta koksbitar som brukade falla bredvid luckan där bilen lastade ner koks i pann-rummet i källaren. Blev fina ögon på snögubben och mun, många småbitar bredvid varandra blev mun. Halsduk kunde vi alltid tigga oss till, dög med en trasa, vilken som helst. Hatt fick vår fantasi sätta dit själv. När vi rullat snökloten och monterat ihop dem var vi så genomfrusna om fingrarna att vi blev tvungna smyga in i vår trappuppgång, där nere i porten var ett element. Men vi fick vara tysta som möss. annars kom någon av ”tanterna” som bodde på bottenplan och körde ut oss. Vi fick inte ”leka” inne i trappuppgången. Men vi tinade ju bara våra iskalla händer, stack in dem mellan lamellerna i elementet. Men hjälp vad ont det gjorde då de väl tinade, en smärta som var svår att tiga still om.
Denna tisdag var en sådan s.k. syföreningsdag som jag berättade om i förra historien. så de där fyra damerna skulle mötas i vårt hem. Det var min moster, två arbetskamrater till henne och så min mor. Moster och ”Blomman” städade på rådhuset morgnar och förmiddagar, men Karla hade det senare passet, jobbade eftermiddagarna. Så Karla kom direkt från jobbet till syföreningen, ibland med andan i halsen. Denna tisdagskväll började som vanligt med att mor, moster och Blomman gick igång med veckans allehanda händelser. Mors och mosters breda skånska lät skorrande dov, medan Blommans lite gälla dalmål skar genom dörrarna in till oss dit vi var förvisade i köket. Det dröjde en stund innan någon började undra över Karla, vad hon dröjde! Hon brukade ju vara snabb! Karla var nämligen en så modern kvinna att hon var motorburen! Hon körde moppe, en alldeles egen moped! Klockan slog sju och ingen Karla i sikte.

Oron började gnaga i oss allihop. Vi hängde oss ut genom köksfönstret för att se om vi fick en skymt av Karla på moppen. Men det var återigen mycket kallt så det ropades snart att; stäng fönstret! Hade hon kört omkull i det hala väglaget, hon brukade inte köra sakta precis. Vad hade hänt? Nu lades till och med lite sordin på damerna som startat veckosessionen. Även de blev oroliga.
Långt om länge dök motorburna Karla upp och friden var återställd, eller snarare ofriden. För nu gick de igång igen, med ytterligare frenesi. Och vi fick höra förklaringen till Karlas fördröjning.

Vägen från hennes jobb på rådhuset, upp över Hälsan i tjugo minusgrader. Då hon nådde Hjälmshultsgatan var hon så genomfrusen att hon var tvungen till att hoppa av moppen in i första trappuppgång, lyfta upp kjolen och backa upp mot elementet. Hon var så genomfrusen att detta var hennes räddning menade hon. Annars hade hon inte kunnat använda dessa ädlare delar, hon hade fått stå upp och köra moppen.
Jag har tänkt på Karla och hennes sätt att rädda sig från förfrusen rumpa, det hade inte fungerat idag. Alla portar är låsta och utrustade med porttelefon nuförtiden. Tror ingen hade släppt in Karla för att tina häcken. Så kära läsare, visst var det väl bättre förr?