Lärandets mysterier….

Hur är det att gå kurs frågade en bekant mig. Säkert fler som undrar. Har alltså i veckan som gick påbörjat ett nytt projekt här i livet. Att kunna hantera mitt modersmål så att det blir en lättläst text, men förhoppningsvis även underhållande. Jag uttalade min ängslan över det där med presens, imperfekt, pluskvamperfekt och futurum. Tjusiga latinska ord som jag dåligt vet betydelsen av. Men vet att de hör till språket… Har fått veta att de numera heter något annat än det vi lärde då jag gick i skolan. Inte mycket hjälp för min del som efter sextio år inte fått in de gamla namnen och dess betydelse i skallen.
Lät i min inledande presentation av mig på kursen yppa min rädsla att klanta till det med dessa språkliga krångligheter. Fick till svar från läraren att jag inte skulle låta mig skrämmas av det där med tempus. Jaha! Vad är tempus, och hur vet jag när jag borde blivit rädd?? Alltså kursen börjar grandiost. Läraren och jag talar inte samma språk! Ha ha, en språkkurs! Kunde kanske tagit den där kursen i franska i stället, den jag gick och funderade på. Misstänkte att jag är för gammal för att lära ett helt nytt språk. Men det hade varit samma, läraren och jag talar inte samma språk där heller förmodar jag.
Skam den som ger sig. I måndags fick vi veta första veckans uppgifter. Och givetvis var jag först att skicka in mitt bidrag! Vad annars, sprängfylld av berättarglädje som jag är. Visst strul med datorn, eller rättare sagt strul med mitt datorkunnande gjorde att jag fick be om hjälp för att lyckas få uppgiften inlämnad på rätt sätt. Men nu är det gjort och jag känner att jag redan nu fått en viss insikt i hur man kan skriva på olika sätt beroende på vad man skriver.
Det hamras och spikas i bakgrunden medan jag sitter här och skriver. Jag har för tillfället rast. Jag hade jobbat ikapp maken som inte hade några fler losstagna brädor som skulle saneras från spik. Det är mitt jobb att ta rätt på, dra spik ur och trava i snygga högar. Idag lördag är lite lättare med detta jobb. Annars har vi haft en liten tjänsteande i form av en gräsklippare som sprungit runt fötterna på honom/oss. Då kan man inte låta det ligga lossbrutna brädor på gräsmattan. Vi vill ju inte han ska skada sig, våran Robort. Vi börjar se slutet på arbetet. En vecka tog det! Men vi har haft tur med vädret. Inte en droppe regn den tid vi har jobbat utomhus. Förmodligen spikas sista brädan upp idag under sen eftermiddag. Sen är det en omgång målning, till då det är gjort. Enligt SMHI:s app så ska det gå att genomföra någon av de närmsta dagarna.
Fantastiskt med dessa appar. Snabbt kan man få en uppfattning om saker och ting. Få en restid, väderleksutsikterna unt so weiter….
Min bridgekurs startade också i veckan som gick. Mötte ett gäng solbrända glada elever fredag-kväll. Men läst på vad jag gett dem i uppgift, nej det var bara några enstaka som gjort. Tänker på sonen och hans skridskoåkning när jag hör deras resonemang. Sonen som föll och slog sig riktigt rejält då han skulle åka skridskor, han var bara en liten ”knavär”. Snyftande reste han sig knästående, kravlade sig in till iskanten och tog av sig skrillorna.

-Jag väntar med åkandet till nästa år, sa han. Då kan jag!
Helt övertygad om att det kom med åldern, det där kunnandet. Inte att det kanske behövdes träning. Det har senare i livet heller inte blivit hans melodi, det där tränandet. Kanske mina bridgeelever också växer i ett kunnande, vem vet?
Nej nu hör jag att det brutits loss ganska många brädor igen. Ut och jobba!!