Höst med skrivarkurs

Nu börjar folk undra vad som händer med mina sidor. Givetvis tänker jag på er mina läsare. Och jag börjar känna lite ängslan att, om jag inte skriver så glömmer folk mig! Det vore väl inte roligt.
Jag har börjat min kurs som jag beslutade mig för i somras, då jag producerade små berättelser på löpande band. Hade verkligen ingen skrivarvånda. Det poppade bara upp ideligen små händelser som var oerhört roliga att få återge. Berodde också på att det var ganska många dagar då vädret var riktigt inomhusväder trots att det var mitt i sommaren. Jag skrev och raderade, skrev och raderade. Kände att jag behövde hjälp att få styra upp berättelserna lite. Och då det följde med tidningen en broschyr om höstens kurser blev jag så intresserad av en skrivarkurs. Är inne på min tredje vecka. Vilket lyft för mig! Känner glädjen att få skriva i mer genomtänkt form. Att jag inte fladdrar från det ena till det andra. Har en koppling mellan början och slutet. Verkar enkelt kanske, men då jag ibland sätter mig för att skriva bubblar jag av idéer. Hoppar runt i olika miljöer och tidsperioder så jag knappt kan följa det själv när jag läser igenom texten.
Men onekligen var jag ängslig för vad jag gav mig in på. Jag har ju inte tänkt skriva någon bok. Enbart fortsätta att berätta om min vardag. Och varför nu det undrar somliga. Därför att det roar mig, och ibland även andra.
De andra eleverna på kursen är till största delen blivande författare. De citerar våra stora klassiker och även en del av nutidens författare. De författare som låter sig omtalas i mitten av oktober varje år. De som nämns som troliga blivande Nobel-pristagare.
Själv brukar jag nästan årligen läsa en bok på höstkanten av Joyce Carol Oates. Det spekuleras om henne varje år, har varit en trolig kandidat de senaste fem-sex åren. En hel bok har jag orkat! Sedan har jag läst tre-fyra stycken böcker ett par kapitel. Men min favorit Håkan Nesser har aldrig talats om i de sammanhangen, trots att han har ett lika fantastiskt sätt att behandla språket. Men han skriver gärna deckare. Det får man förmodligen inte göra då man ska få Nobel-pris. Och för det mesta utses en författare som jag aldrig hört talas om.
Senaste veckans uppgift var svår att skriva tyckte jag. Jag har alltid svårt att skriva från givna rubriker eller styrda innehåll. Det blev måndagens uppgift, att komma igång med novellen. Jag grunnade funderade och diskuterade med maken. Hoppades få starthjälp av honom. Men nej, jag slet mina hårtestar! Vad har jag gett mig in på? Ska varje vecka vara på detta vis? Jag som sett fram emot denna kurs! Vid midnatt gick jag tills sängs dyster till mods! Ett halvt A-fyraark var dagens skörd. Jag hade inte en bokstav till att pränta ner. Den var färdig! Men den saknade en historia den saknade de karaktärsdrag som hela novellen skulle handla om. Och det krävs ett visst omfång av novellen också! Två A-fyrasidor, tolv punkter och med 1 1/2 i radavstånd. Inte mer men heller inte mindre!
Svårt att komma till ro. Somnade till slut framåt ett-halvtvåtiden. Klockan halvfem vaknade jag. Inte någon lång nattvila. Men den där ofullständiga uppgiften gnagde i mig. Tills det började spira en tanke i mig. Släpp den där du inte är nöjd med. Tag in en annan huvudperson! Ändra innehållet! Tänk om helt och hållet! Och Eureka-där var den! Storyn! Jag steg upp halvfem, tassade ut i vardagsrummet satt mig med iPaden och skrev och skrev. Berättade om maken och hans förestående resa till Norrland. Där vi hem ifrån för en månad sen. Men som han återvänder till igen då en bror till honom dött och ska begravas.Förberedelser inför resan och återbud till ett nittioårskalas skrev jag om.
När klockan började närma sig åtta dök en rufsig yrvaken make upp i dörröppningen till hallen.
Vad gör du? frågade han. -Varför sitter du här? Ängslan var tydlig i både hans tonfall och den något högre tonart han talade i. -Varför ligger du inte i sängen? Jag lugnade honom att jag mådde bra och att jag bara skrivit om den fördömda novellen.
Efter en stund spred sig en kaffedoft från köket och jag kände att jag arbetat på fastande mage. I tre och en halv timme. Inte konstigt att kaffedoften nästan fick mig knäsvag. Jag avslutade i samma ögonblick med de sista meningarna, bad om en utskrift. Maken fick storyn om sig själv till frukostkaffet, med en vädjan – läs. Maken började läsa. Visste inte något om innehållet. Men insåg efter en stund att det var han själv som var huvudpersonen. Jag var själv så nöjd med alstret att jag nästan var tårögd. Och den godkändes att få lämnas in som kursuppgifterna. Jag lägger ut den på mina minnen också sa jag! Men ahnej, där gick gränsen. Det godkände han inte. Att bli uthängd till allmän beskådan. Får vänta tills jag fått Nobel-priset!

Ja, tänk att vid mina år lära sig något nytt, växa en bit även om det bara är en hobby jag har, ett självbejakande, och självbekräftande. Att skriva kan också fungera som en terapi då man har mycket i huvudet och behöver spalta upp sin vardag.
Annars är bridgen helt överskuggande allt annat. Har numera ordinarie speldagar tre dagar i veckan. Sen fortsätter jag med min bridgekurs en termin till har jag lovat. Så nu ska jag som omväxling koppla upp mig på nätet och spel några brickor. Innan sängen kallar.