Ensam hemma

Det var en serie filmer för några år sedan smålustiga famiiljefilmer om hur de glömde en av sina ungar hemma då de familjen gjorde en weekend-resa. Jag är ensam hemma, inte för någon har glömt kvar mig av misstag, utan för att jag valt det själv. Det kanske låter konstigt, men jag har sett fram emot det. Berättat för vem som helst som velat höra på, att jag ska fira med ett skumbad och en flaska champagne. Efter femtio år som gifta kan det tyckas att man inte ska se fram emot ensamheten. Den drabbar oss ofrånkomligt förr eller senare och då är det inget vi gått och längtat efter. Inget man blir glad för heller. Jag är mycket medveten om detta. Alla människor jag mött under min yrkesverksamma period som berättat hur de tappat fotfästet då de blivit lämnade ensamma av olika anledningar.
Och under eftermiddagen igår då folk frågade efter maken och jag berättade att han var Norrland. Nu igen undrade de? Ni har ju precis kommit hem. Då är du ju ensam sa de lite lätt beklagande. Ja vilket är det nu som är hem? Där eller här? När vi är där är hem här och när vi är här är hem där, som min svägerska brukar replikera då jag frågar var hon för tillfället befinner sig.
Då vi kom att tala om det på bridgen såg jag ett ögonblick smärtan i ögonen hos en av kvinnorna, hennes make dog för knappt två månader sedan. Hennes ensam hemma var inte självvald. Och jag kände mig lite skamsen för ett ögonblick. Den andra kvinnan lever också ett singelliv som inte valts av henne heller. Men jag undertryckte skamkänslan och beslöt mig för min njutning. Jag hade berättat för dem om champagnen och skumbadet. Då jag for hem från bridgen hade jag tänkt att besöka restaurang Gyllene Måsen. Maken är inte så förtjust i hamburgerkedjornas torra hamburgare som han brukar beskriva dem. Så när jag blir så här övergiven som jag är just nu, brukar jag ”fira” med hamburgare. Men ändrade planerna, for in om på närmsta ICA-affär och plockade åt mig en sallad i deras salladsbar. Jag gillar den sortens mat, och, och det har jag fått maken till att själv föreslå som alternativ. Ett alternativ till vägkrogarna då vi färdas mellan hem och hem.
Hade champagneflaskan i tankarna, systemet ligger vägg i vägg med min ICA-affär. Det är bra tänkte jag. Tills jag kom att inse min situation! Vem öppnar en sådan flaska? Misstänker att jag står mig kort, min ”allt eller ingenting” är bortrest! Han som servar mig med allt det där som svaga kvinnor som jag inte behärskar, bland annat öppna en så´n där kork med ståltråd och sån´t. Ska jag stå där med en oöppnad flaska på söndagkväll när han kommer hem? Och erkänna att jag inte klarar mig utan honom? Men då är tillfället inte längre aktuellt, varför jag skulle dricka det!
Jag kan uttrycka mitt behov av honom ändå, behöver inte slösa en flarra champis på det. Så det blev ingen flaska. Visserligen är inte tanken borta helt för det. Jag kom på man kanske kan ringa femtiofem-plus och be om hjälp där. Undrar vad det kostar?
Och hur ska jag fira ensam-hemma mer då. Jag skulle ju inte bara kolka i mig en flaska skumpa. Blir en del tid framför iPaden. Skriva,skriva och åter skriva. Till mina sidor, till kursen. Sedan ska jag spela bridge hur mycket som helst. Kommunicera med folket på webben, hur mycket som helst… Ingen make som suckar i bakgrunden.
Nu ska jag krypa ner i ett skönt skumbad för att snygga till mig. Ikväll är det nittio-års kalas som gäller. Min förre bridgepartner på onsdagsbridgen bjussar på restaurang. Då blir det annat än torra hamburgare. Sedan blir det hem till iPaden igen för fortsatta skrivstunder och bridgespel. Känner att tiden då mina ögon tjänar mig börjar bli begränsad så det gäller att leva när man kan leva. Tiden med begränsningarna tar jag då de kommer.