Kubbspelens kubbspel

Jag fick frågan av min väninna häromdagen: vad fyller du dina dagar med Inga-Lill? Vadå fyller? tänkte jag. Men svarade att det var med lite av varje. Maken och jag har som valspråk att vi ska göra minsta möjliga på mesta möjliga tid. Riktigt få töja på uppgifterna så att vi alltid verkar vara upptagna och viktiga. Om vi åker för att inhandla lite mat tar vi den dagen till det. Inte jäkta igenom affären och kanske komma hem med något bortglömt oinköp.
Sedan blev jag beskylld för att vara ute och supa i måndagskväll, var jag inte alls! Missade bara att svara i telefon som låg på laddning och därför inte blev uppmärksammad då det ringde.
Men det där med fylle och fylla tycks förfölja mig. Kan väl erkänna att jag infört bruket av ett gott glas vin till maten häruppe i dalen. Förut var det mest skogsblomman som intogs, men jag har lite svårt att dricka denna sorts alkohol. Anser att det ska vara smakligt, vilket inte skogsblomman är, tycker jag.
Men nu har det mesta runt stugan blivit iordningställt. Husvagnens placering har justerats så att den inte står i vägen då jobbarna kommer och ska gräva för fiberkabeln som de håller på med längs byn. Även ängen har blivit trimmad så man kan både bedriva pilkastning och spela kubb på den. Maken går väl och väntar på att jag ska be att få revansch på det parti som vi spelade midsommarafton hemma hos sonen! Parti nummer två, som skulle vara ett parti revansch redan det! Jag hade haft svärdottern som lagkamrat i parti 1. Fick däng av sondottern och maken, trots att svärdottern slog ner klubbar så det bara lät smash, smash när det var hennes tur. Denne här deltog men mer var det inte….. Sen gjorde vi ett byte med laguppställningen.
Nu mötte vi lag: make – svärdotter, sondottern och jag. Sonen kom in och förbarmade sig över oss och förstärkte vårt lag med sin styrka! Svärdottern började, kastade en pinne och slog ner en kubb. Pinne två, här missar hon kubben med några centimeter. Skönt säger vi och slappnar av lite. Axlarna sjunker någon centimeter. Pinne tre slår ned en kubb, studsar och i farten tar ned en tredje kubb! Nu känner vi att vi ligger risigt till? Undrar vad denna kvinna har för profession? Kan man träna pricksäkerheten som musiker? Det är klart, om hon inte sätter fingrarna rätt på greppbrädet blir det ett fiss istället för ett F, så det är nog så….Men tack och lov, nu hade hon inte fler pinnar, nu var det makens tur att kasta. De två återstående stående kubbarna ser lite ensamma ut där de står, och nu vips står där bara EN kvar! Hjälp! Sista kubben faller och maken har en pinne kvar. Den tar han och tjusigt svingar iväg, välter kungen och spelat är slut!
Och vi som fick förstärkning av vårt lag! Vinnarlaget beklagade sig att ingen hade filmat deras uppvisning, bah…. Som om de inte räckte att de hade ögonvittnen? Visserligen hade vi vridit oss i vånda, blundat men dock bara med ett öga i taget allt eftersom våra kubbar på baslinjen visslade iväg. Stackars dom, att vi inte filmat deras mästaruppvisning. Vem skulle titta på den eventuella filmen? Vi? Nä nä, det behövs inte! Vi minns alltför väl hur det såg ut när de mosade oss!
Våra hakor hänger långt långt ner på bröstet! Vi fick inte ens ta i kastpinnarna, inte en enda gång! Hur räknas detta? Vi kom oss inte för att be om att få göra en liknande serie! Bara att inse. Nu vet vi vem som är världsmästare i kubb. Så nu återstår frågan, ska jag våga utmana maken i kubb? Nu har han inte svärdottern till hjälp.

Idag har jag tagit en promenad och tittat vad jobbarna har för sig, de som gräver och stökar här utanför vår stuga uppe på vägen. Det är andra året de arbetar med att lägga ner elkabeln i marken längs denna dalgång, så de helt kan avsluta de luftburna elleveranser som finns kvar här i byn. Samtidigt läggs en fiberkabel för telekommunikation då de ändå har öppnat gropar. Vintertid har arbetet legat nere av förklarliga skäl. Men nu på sommaren kan de jobba dygnet runt då det aldrig blir mörkt. Ha ha, nu ska de gå på semester! Så i slutet av augusti återkommer de. Dock blir det inte klart i dalen i år heller. Småpratade med dem lite, och de blev nyfikna på hur jag kommit dit och varför? Då de hörde min dialekt frågade killen i grävmaskinen om jag kände Jan-Erik Nilsson i Perstorp. Han har ju samma dialekt som jag har menade han…. Förstår ni att detta är verklig glesbygd? När man tror att alla som talar skånska känner varandra.
Ska slänga ihop en vetedeg, baka några bullar. De vi hittade i frysen efter påskvistelsen häruppe hade en snabb åtgång. Så nu får vi äta skorpor till fikastunderna, gott det också, men det är någon som brer så tjocka lager smör på varje skorpa att det är en alldeles för dyr variant på fikabröd. Jaja, men visst är det mumsigt med extrasaltat smör på skorpor? Eller hur?