Giganternas kamp

Nu, nu tyckte vi att trasten bör klara den eventuella påfrestning som det blir för honom då vi nyttjar bagarstugan, ett skjul som min svärmor lät uppföra senare delen av sitt liv. En smart idé från hennes sida. När man bakar tunnbröd blir hela huset mjöligt. Därför har man ofta bakugnar i uthus och även i speciella bagarstugor. Hanna hade inte tillgång till någondera så hennes hus blev ofta nermjölat. Med  en barnaskara på elva ungar fanns det alltid en sopare till hands. Men eftersom ungarna lämnade boet blev det färre sopare. Bakningen däremot, var lika nödvändig. Hon bad yngste sonen ”reda” till ett regnskydd där han även skulle mura upp en eldplats för att grädda tunnbröd. Nu kunde hon baka en ”stöpa” tunnbröd utan att få hela huset nermjölat. Efter Hannas död föll bagarskjulet lite i glömska. Femton år och ingen frågade efter dess användning. Tills en dag 2003-2004, tror jag det var, då min svägerska Siv frågade mig om vi skulle ”kolla” om vi kunde fixa till skjulet. Jamen…. Hur? Nödiga kunskaper i att baka tunnbröd hade Siv genom uppväxten, jag genom min oförtrutna nyfikenhet. Men redskapen runt bakningen? Det visade sig att den nödiga gjutjärnshäll var jag ägare av. Jaha, då var det bara allt det andra: bakuspjälor, minst två, brödfjäla, lämpliga kruskavlar, rullnagg, stöpspade, stöptråg osv. Men som jag har ett valspråk: problemen löser vi efterhand som de uppstår!

Maken med hjälp av några syskon högg ner den rönn som växt upp och spärrade, så dörren inte gick att slå upp i skjulet. Rötterna till björkar och rönnar runtom bröts upp så det gick att svänga upp dörren. Väl inkomna i skjulet fick vi göra en rejäl sanering av gamla råttbon och laga de största gliporna i väggar och tak. Lite spännande var det allt. Maken tog den trefotade järnring som vi hade i vår stuga och anpassade den till gjutjärnshällen. Då jag grävde djupt in i skafferiet hos makens äldste bror, han som bor kvar i deras barndomshem, hittade jag nödiga kavlar och brödspjälkar. Brödnagg fann vi också en men det var inte alldeles lätt att få låna den! Den var han rädd om! Jag fick ta ett riktigt allvarssamtal med honom om, vad det var han var rädd för, och varför? Det är ibland så att jag känner av det där norrländska ”ilunna” som de kallar det här uppe. Kan inte jag, ska inte hon……. Ni vet! Jag fick låna naggen också. Bakbordet som vi lånar har vi aldrig frågat om! Vi bara tog! Sedan bad vi yngstbrorsans hustru komma och hjälpa oss med första bakningen. Hon som är uppväxt i Fjosoken och har tunnbrödsgräddning i blodet. Sen gick vi lös med liv och matlust, bakade ett par gånger till den sommaren. Under vinterhalvåret lät maken, med min benägna hjälp tillverka en egen brödnagg. Då han slagit i de 472 små mässingsnubb i de tre trärullarna, knipsade vi av själva huvudet på nubben, 472 stycken!

Det visade sig sedan vid en provning att de blev för kantiga så jag satt nog en månad med en liten rasp, fil och slipade till varje liten nubb så de blev runda onaggade fina. Och det ska jag säga er, nog känner jag en viss stolthet varje gång jag naggar brödet med min fina nagg! Hjärtat känns liksom lite större!
Vid en liten resa ner till Lycksele i slutet av den sommaren fann jag på en loppis en fin bakspade, en ”fjäl”. En sådan där ni vet som han kocken på Ekströmsloggan har. Den är ca 65 cm tvärsöver den runda delen och med skaft ca 140 cm. Min vandring genom stan till med denna spade väckte förtjusning och kommentarer hos nästan alla jag mötte. – Nu ska det bli baka av, sa de flesta. Jag kontrade med: Nej då, det var bara det att jag blivit petad ur brännbollslaget p.g.a. mina dåliga bollträffar när det var min tur att slå……

Kavlingen av tunnbrödet är inget man har i generna, det tog tid att utveckla den kunskapen. Vid de första bakningarna var bröden som Irland. Tjocka kanter runt om och supertunna på mitten. Irländarna säger att Irland är som ett tefat, med en fördjupning i mitten. De påstår att de beror på all torv de tagit upp för att elda med. Mina kakor var inte runda heller. Ofta hörde jag kommentarer bakom min rygg att: den där blev som Tyskland. (När man bakar står man med vackraste sidan vänd mot gräddaren som skjutsar brödkakan på hällen då bagaren kavlat färdigt.) Jaha, nu hade jag fått kakan lite kantig igen. Undrade om han, gräddaren hade så oerhört goda kunskaper i världsgeografin eller det var kommentarer om att det inte var runda kakor? Tyskland och Frankrike gick väl an, värre var när kakorna liknades vid Italien eller än värre England! Island var rena flörten med bagerskan!

Åren rullade på, jag fick av en händelse höra min gamsvåger berätta om en kvinna. Du kan tro, sa han, hon kunde kavla kakorna runda och fina. Blicken i hans ögon sa mig, att här stötte jag på en värdereferens jag inte haft riktig koll på! Alltså flickorna bedömdes efter hur runda kakor de kunde kavla!!! Intressant! Jag hade vid detta tillfälle utvecklat en hyfsad rundkakefärdighet. Ok, då kunde jag känna mig lugn. Men innan jag uppnått detta, vad hade jag snärjt min make med? Kan man undra… Eller var det han som snärjde mig?
Igår beslöt vi oss för årets premiärbakning. Vi lät stegen hänga kvar med trastboet på, använde en annan stege för att fixa skorstenen. Maken lirkade försiktigt upp fönsterluckan, vi har den förskjuten då vi inte nyttjar skjulet. Oroligt fick vi veta att trasthonan inte var riktigt färdig med sitt boende, men vi lät meddela att vi började vara hungriga. Det blev en deal där, vi skulle vara varsamma, hon skulle inte skita i håret på oss då vi stack ut skallen utanför skjulet.
Maken eldade upp en brasa under hällen. På med grytan, värma tre liter mjölk. I med en klick smör, fick bli mejerismör i år. Hade en klick som höll på att bli gammal. Sirap salt kummin och jäst ner i tråget. Tre paket jäst. Då vi hällt ner degspadet och en del rågsikt hällde vi på ca halvlitern fil. Grahamsmjöl och sist vetemjöl gjorde degen fin. Stöpningen är ett grovgöra, det sker för hand. Det blir ju fem-sex liter deg att knåda. Medan degen jäste kokte vi en panna kaffe, kokkaffe och hade en fikapaus. Visste att efter denna paus är det grovgöra som gäller. Men kul grovgöra!
Upp på bakbordet med en rejäl klick deg, ca fyra kilo. Fördela på ca tre-fyra hekto stora klickar och sedan kavla, kavla och åter kavla.

Nu kom min skicklighet, som jag upparbetat, till användning. Jag vet precis hur stor hällen är. Vet också att maken, gräddaren har svårt att skjutsa ner kakan från ”brödfjäla” då jag kavlar kakan så precis att den får plats. Jag låter inte göra avkall på min skicklighet, han får utveckla sin! Nu när han slutat likna varje brödkakan vid all världens länder! Hör honom stöna att det blev lite överhäng i ena sidan eller det blev en stor skrynkla mitt upp på. Får han väl rätta till! Ha, det grymtades och muttrades bakom min rygg, men jag fortsatte med mina till ypperlighet tjusiga brödkakor. Vid ett tillfälle sneglade jag över axeln och såg ett veck tvärs över mitten på brödkakan. Hör du, sa jag, vill du att jag ska hämta en sporre så jag gör en perforerad linje mitt uppå. Så slipper du försöka göra vikningsränder på dem? Om blickar kunnat förstena hade jag inte kunnat kavla nästa kaka! Gräddarens träningsvärk i tungan imorgon är inte min huvudvärk!
Visst är det kul att det viktigaste i livet är runda bröd! Här skiter vi i det politiska läget i övriga världen, krisen i Grekland kan inte störa vår koncentration på brödets utseende.
Det jublades i stugorna under gårdagskvällen. Nu hade vi överträffat alla tidigare bakningarna vad gällde smak och vackra kakor. Detta är också ett av mina kulturarbeten häruppe som bar frukt! Här levde man helt efter Jantelagen förut! Du ska inte tro du är något….. Detta innebar att Hanna, svärmor alltid bedömde sina bakningar med: det var bättre förra gången!! Man fick inte förhäva sig och förklara sig nöjd, åh nä. Alltid blygsam förklara att man gjort bättre förr? Vadå? Erkänn att du är bra på något! Ingen annan kanske törs göra det!
Vi hade ett OERHÖRT bra bak igår.