Resereportage

Just passerat ytterligare ett vägarbete. Jag tror hela Sverige snart är digitaliserat. Det grävs ner kablar i dikena så nu har snart fåglarna inte en enda telefontråd att sitta på längre.
Har övernattat vid Rätansjön, en naturcamping som ligger ca tio mil söder om Östersund, längs E45:an. Naturcamping innebär att det inte finns några andra faciliteter än myggor, ett utedass, en soptunna och en brevlåda att lägga pengarna för övernattningen i. Men våra behov är inte högre och vi har sovit jättegott. Vi har kommit upp till LJUSET, det innebär att man får uppsöka en garderob att gå in i för att få se mörker de närmsta sex veckorna.
Gårdagen bjöd på ett lagom bilväder. Upp till smålandsgränsen sa det bara schwish.. Ibland kör han så man tror han stulit bilen, gubben min. När vi kommer in i Smålands mörka granskogar drabbas jag ofta av en dyster känsla. Det är den bit av resan som i mina ögon är den allra tråkigaste, mörk och låååång. Plus att ett sug efter en kopp kaffe blir påtaglig i Ljungby-trakten.
Ok, Laga-rasten blir perfekt för den första pausen. Brygger en god kopp kaffe och ostfrallor som vi köpte på ICA i Helsingborg. Fikar och njuter. Kan efter fikat konstatera, det är lättare att vara analytisk när man fått en god kopp Java. Frågar gubben om han noterar granarnas utseende, höga kraftiga och med grenarna om sträcker sig uppåt? De konkurrerar med varandra om att få solljus på sina barr. Att de har grenarna uppåt gör inte så mycket, i södra Sverige har vi inga snötyngder som knäcker dem.
Nu är det min tur att köra. Blir ju lite mer sansat. Ni vet, en kvinna bakom ratten…… Har fått Jönköping på min lott igen. Lustigt! Vi kör tydligen samma sträckor varje resa och gör förarbytena på ungefär samma ställen! Vid Brahehus-ruinen byter vi förare igen. Återigen kan jag slappa och kolla vad vi ser längs vägen. Jag skickar ett SMS till väninnan då vi precis vikit av från E4:an upp mot ”Bergslags-diagonalen”. I år är inte linfälten runt Mjölby så vackert himmelsblå som de var föregående sommar då vi passerade. Kanske dels beroende på att de var senare med all växtlighet i år. Dels var vädret inte soligt då vi for förbi. Det är lustigt med linblommorna, de blommar bara då solen lyser! Man kan passera ett djupt azurblått fält i solskenet för att om en timme komma samma väg och det är inte en antydan till blått, bara den där grå-gröna matta färgen, nästan lite silvrig. Meddelade i SMS:et att hon fick kolla fjol-årets bilder från linfälten, i dag var de bara ”tradiga”.
Planerade att tanka bilen vid Brändåsen, två mil före Örebro. Hamnade i en bilkö strax innan p.g.a. ett fordonshaveri, allt enligt de uppgifter vi kunde slå upp på trafikverkets informationssida. Här satt vi! Med rejäla viltstängsel på sidorna var vi fångade som i en fälla. Tiden gick. Det kom bilar i södergående körfältet, dock lite sporadiskt. Tydde på att även det körfältet hade besvärligheter. Och i vår fil vände personbilar och körde tillbaka. Det gick att vända med personbil, men vi med lite längre ”vehicle” fick snällt vänta. Ganska snart efter stoppet hade vi stängt av motorn. Vi hade inte så mycket kvar i tanken att vi kunde stå på tomgång. Tankarna snurrade: hur länge?…..var vi nödställda?….det enda som var lite oroligt var: räckte bensinen? Vi fick starta och flytta oss lite framåt med jämna mellanrum då det blivit luckor efter personbilar som vänt. Då vi stått en halvtimme såg vi en bildörr öppnas framför oss i kön, ca femtio meter före! Hurra det hände något! Våra blickar naglade sig fast vid kvinnan som steg ur bilen. Hon tog resolut tre-fyra steg ner från asfaltkanten tittade varken norrut eller söderut. Drog ner byxorna och hukade ihop för att lätta på trycket i blåsan!! Vad göra annat? Generat låtsades vi allihop i bilkön att vi hade INGEN ANING om vad kvinnan gjorde där på vägkanten. Men en sak visste vi allihop, hon kunde inte hoppa över viltstängslet, men hon var torr i byxan.
Bilradion lät meddela att snart var det framkomligt igen längs vägen. Så en timme försenade återupptog vi vår resa. Efter tankning av bilen och en god lunch på rastplatsen Sickelsta, strax före Örebro reste vi vidare norrut. Nu var det slut på de mörka granskogarna. Det syntes att även här i Svealand var sommaren sen. Skogen hade fortfarande den ljust gröna färg som den har de första veckorna efter att den slagit ut. De veckor då den inte ännu hunnit bilda det tunna vaxskikt på löven som skyddar den mot angrepp av allehanda ohyra. Såhär veckan efter midsommar ser man även granskogen lite ljusare grön då årsskotten syns som ett pastellfärgat överdrag längst ut på grenarna. Kan inte hjälpa tankarna som snurrar runt i huv’et på mej. Sitter och liknar naturen vid en nydekorerad kyrka inför ett pingstbröllop, skir ljus grönska. Tjärblomster lyser i ett dike och hundkäxen berättar att sommarlovet har börjat.
Då vi passerat Dalälven anses det att vi är i Norrland. Fast jag ser nog en del saker som hör ”sörlandet” till även efter den gränsen. En kraftig ek på vägkanten trotsar gränsdragningen? Annars växer inte eken norr om Dalälven. Men denna gör!
Vi har valt att ta vägen över inlandet denna gång. Så resan fortsätter upp igenom sjuhäradsbygden med reklam för dalahäst-tillverkning. Mina ögon njuter av de många välbevarade timmerkåkarna längs Siljan. Här har man förstått att turismnäringen är ett levebröd som inte man kan flytta till lågprisländer så man exponerar vad man har. Hör för mitt inre öra om ”flickorna som kom nerför ängarna” då vi passerar Sjugarebyn. Och de vackra majstängerna, fallossymbolerna som fortfarande är som nyklädda vecka 26.
Dagen lider mot kväll och efter att ha tankat i Mora inriktar vi våra sista timmar på att ta oss till den mysiga plats som vi nyttjat tidigare år. Kvällsresan går genom de djupa finnskogarna. Och om man nu tar en närmre studie av granarna ser man tydligt att deras grenar inte är lika långa ej heller lika uppåtsträvande som i södra delarna av landet. Omedvetet börjar jag nynna på Dan Anderssons visor från kolmilornas landskap, de lite sorgliga längtande visorna.
Nu i skrivande stund en bit in på dag två av resan, vi har just kört förbi skylten som säger att vi är i Lappland, ser jag granarna har mycket korta grenar och de drar den mot stammen som för att skydda sig mot snötyngden. Det får bli mer värme och sol innan de börjar sträcka sig mot solljuset. Nu sitter gubben och hånar mig för mitt naturintresse! Vojne vojne, säger han, så korta grenar granarna har! Och så hängande! Vad gör dom här människorna när de ska ha julgranar? Dom har ju inget att hänga glittret i! Dom får väl importera från oss i Sydsverige! Fast just nu kommenterade han att det var långa skägglavar i granarna, ett bevis på att här inte är så mycket föroreningar i luften.
Visst är Sverige fantastiskt!!