Kan detta räknas som minnen?

Nu är du sådär tyst igen, hör jag någon säga till mig. Vadå tyst? Ni skulle bara frågat maken! Han håller inte med! Visserligen surrar jag hela tiden. Om allt och inget. Sen kan jag för all del tiga i timmar. Vad det gäller talandet. Men då är jag förmodligen sysselsatt med något skrivande. Till någon, om någon eller såhär om något.
Men att berätta saker som händer eller har hänt kanske jag för tillfället är lite sämre på. Inte för att det inte händer något, kanske mer för att det som händer är så trivialt att jag misstänker ingen upplever det som intressant.
Just för tillfället är vi inne i en period av planering av det sista inför sommarvistelsen i stugan. Ni vet det där med ”livet på landet”. Ska vi ta med hela flaskan mushroom-soya eller ska vi slå över på en mindre? Har vi dukar så det räcker inför sommarens grillaftnar? Nu har vi i alla fall sett till att vi har tillräckligt med bestick. Förra sommaren förlorade vi vissa delar av vårt vardagsmatsilver….
Hur det gick till? Jo, inte för att situationen går att återskapa men, då maken en dag höll på att tömma diskstället på den torra disken och ställa in i skåp och lådor, frågade han plötsligt – var har du gjort av knivar och gafflar? Det är inte så många rena i lådan att det räcker till en dukning om det kommer fyra gäster!
En lätt ryckning på axlarna från mig, sade att: jag vet inte! Vilket i princip är det samma som; jag lyssnar inte på vad du säger! Jag satt djupt försjunken i ett korsord, så det tog en stund innan hans fråga trängde in i mitt medvetande, och som vanligt hade jag slängt ur mig standardfrasen; vet inte! Efter en stund vaknade jag till, reagerade för hans fråga. Besticken? Jodå, jag kunde för min inre syn tydligt påminna mig då vi efter en underbart god måltid, med god mat och gott dricka, skulle rymma av bordet för att göra plats för kaffet efter maten. Hur vi tog de där fina fyrkantiga engångs-plasttallrikarna, vek dem och stoppade dem i soppåsen. De var som gjorda för att göra som vi gjorde, vikas diagonalt över, med servetter och skräp instoppade mellan. Skönt, så var den disken avklarad! Inte en massa bråte som belamrade diskbänken nästa morgon. Jag var i många år en stor motståndare till engångsmaterial vid middagsbordet. Men känner att jag är snart den enda svensk med sådana värderingar, att spara på våra resurser, att jag gett efter helt och hållet (nästan). Men då efteråt, flera dagar efter, insåg jag att våra bestick hade även de blivit snyggt invikta i tallrikarna, och förpassade till sophinken! Jaha, så då blev den festen dyrare.
Nya bestick är inköpta, folket runtomkring vidtalade. Så nu kommer vi att bli lite mer rädda om vårt bohag i sommar, ingen soppåse till sopstationen förrän besticken är kollade!
Maken slog sig ner en stund här bredvid för en stund sen, kikade på vad jag skrev. Suckande sa han: en liten sketen gaffel, och du håller fortfarande på att göra en historia av den ett helt år efter! Nu var det ju inte EN gaffel, det var både knivar och gafflar för flera kuvert!

Gårdagen var vi på prins- och prinsess-bröllop hela dagen. Slötittade på TV, blippade lite framåt kvällen, men var tillbaka på bröllopet igen efter en stund. Jisses så trevliga uppläggningar av maten, vilka tårt-presentationer. Inte utan att man fick idéer. Jag hade svårt att avsluta och krypa till sängs trots att klockan var över midnatt.
Nu ska jag plocka fram tidigare listor om vad vi behöver ha med till stugan. Så eventuella inköp inte måste göras allra sista dagarna. Får nog packa med lite bridge-litteratur så jag kan planera några träffar för mina elever som absolut vill ha vidare guidning i bridge-konsten i september.