Smulnoja

Har ni lagt märke till hur olika folk hanterar det här med smulor? Smulor är ju något vi alla producerar i stora eller små mängder, men alla lämnar smulor efter sig där de sitter och går.
De finns de som aldrig visar med en min att de uppmärksammat den lilla smulhögen som snyggt lagt sig framför dem på bordet. Beror de på att de har dålig syn? Eller att det inte bekymrar dem överhuvudtaget? Inte deras business! I samband med att de med skjortärmen sopar ner halva smulhögen i golvet under samtalets gång, ser man värd eller värdinna tappa tråden i samtalet då de följer smulorna med blicken. Det är ju på deras nystädade golv smulorna hamnar!

En av mina svågrar har sitt sätt att hantera smulorna på, han jobbar oerhört intensivt med dem. Först för att få fullständig kontroll över allihop, så inte en endaste en slinker undan. Sen småfjöser han dem långsamt, långsamt inåt så de till slut bildar en liten snygg hög framför bröstet på honom. Nu koncentrerar han sig till det yttersta för att med vänsterhanden ge dem en riktig råsop mot höger sida, samtidigt som han snyggt lyfter högerarmen, bara sådär lite grand så ingen märker. Nu far smulorna i en tjusig båge ner över golvet och smulproblemet är ur världen för hans del! Krasch, krasch låter det då man råkar sätta foten där han har markerat sitt smulrevir.
En annan av mina släktingar har också ett lite speciellt sätt att fixa sina smulor. Hon sopar ihop sin lilla hög framför sig på bordet, även hon övertygad att ingen märker hennes pysslande. Slick på pekfingertoppen, ner i smulhögen och in i munnen. Ingenting må förfaras! Ner igen i smulhögen så många gånger att det bara återstår en fuktig fläck på bordet! Känner feedback över mina goda hembakta bullar. Tack för uppskattningen!
Men jag själv? Hur gör jag med mina smulor? Är gift med en som lider av någon sorts smulnoja. Det är ofta jag har en sopande gubbe bredvid mig redan under tiden jag äter. Jag anser att smuleriet kan vänta till man stoppat in maten i munnen. Häromdagen stod han som av en händelse bredvid bordet då jag åt min morgonmacka. Som han pratade började han sopa smulor på bordet framför mig, riktigt sådär så jag fick böja mig bakåt för att han skulle komma till! Jag lät handen med rostbrödet stanna lite demonstrativt i luften. Skulle han reagera? Nej då, han fortsatte prata och borsta smulor och jag trutade med munnen så han skulle kunna borsta av eventuella smulor runt den också! Först böjde han sig över mig och gav mig en kyss, men sen insåg han vinken och förstod vad jag menade. Ha ha. Lite generat lät han upplysa att han led av denna smulnoja som det förmodligen inte finns något nummer i diagnos-katalogen över.
Men hans smulnoja har jag å andra sidan stor glädje av. Hans referens för hur mycket smulor och damm är betydligt lägre än min. Därför har dammsugaren blivit hans ofta använda redskap, tackar jag för.

Hur gör ni med era smulor? När övergår de från att vara födoämne till att vara skräp? Har jag fått nya go’a frallor med vallmofrön, ja då håller jag med henne med fingret!