Är jag en globetrotter?

När jag tänker tillbaka på de minnen jag har runt mina resor som barn, undrar jag; varför jag, och inte mina syskon? Jag satt och talade med min bror om de resor jag mindes från det jag var cirka sex år och fram genom min uppväxt.

Sommaren då jag fyllde sex var jag med mor och far på semesterresa till Göteborg. Även om jag endast har sporadiska minnen av den resan, vet jag ändå att vi bodde på ett pensionat. I ett hem hos en dam som både höll oss med sängplatser och mat. Vet inte om inackorderingen innehöll helpension eller bara delar. Men frukost serverades hemma hos henne.
Att vi besökte Liseberg vet jag också för jag minns tydligt fars klagan att jag bara ville åka karusell! Men jag vet att de föll till föga och lät mig verkligen åka karusell, massor av gånger. Minns lyckoruset över denna enorma upplevelse! Men att mor verkligen ville ha med mig en åktur på Spöktåget har jag aldrig förstått vitsen med. Kommer ihåg den obehagliga upplevelsen då vi hörde alla tusentals tallrikar som föll ner i huvudet på oss. Vår reaktion blev att vi hukade oss samtidigt som vi skrek oss hesa. Någonstans, har det fotot som togs per automatik i just det ögonblicket som vi med uppskärrad blick stirrar in i kameran, någonstans har det figurerat genom min barndom. Mor i sin nya fina sommaryllekappa med mönster i salt och peppar. Och jag med en stor fin sidenrosett i håret. Jag har de gånger jag råkat se fotot känt samma rysliga fasa som jag erfor på Liseberg. Att mina minnen stannar vid detta tycker jag är underligt. Var uppehöll sig mina syskon när mor, far och jag gjorde denna resa? Stig var fjorton år, Rune åtta år och lillasyster Bittan var bara tre år. Vem hade hand om dem? De var ju för små för att klara sig själv. Att jag aldrig frågade då mor och far levde! Men med i det lilla barnets värld finns det inga bekymmer för syskonen, det var bara vi: mor, far och jag!
Bror Rune och jag halkade in på dessa reseminnen då jag råkade nämna fru Jensen i Köpenhamn. Det var en kvinna som hyste in min fars bror Gunnar då han under en tid arbetade på Allers tryckeri i Köpenhamn. Han var anställd i Hälsingborg på deras tryckeri där, men för tillfället utlånad till Köpenhamn. Varför eller hur länge har jag ingen aning om, men en helg skulle min far hälsa på sin bror. Med på resan följde jag, som ett helt naturligt bihang till far. Varför det? Hur gammal var jag då? Men vad jag minns av resan var att till ”morgenmad” gick vi bara ner för trapporna, ut på gatan och i porten bredvid fanns ett bageri där vi köpte ”rundstycker”, danskarnas franskbrödbullar. Doftande nybakta ännu ljumma sattes de fram på bordet tillsammans med övrig frukost. Nu så här många år senare har min bror och jag spekulerat på om jag möjligtvis fick följa med för att fungera som en ”broms” på de två brödernas festande?? De kunde verkligen gå loss på groggar och gemyt, far och Gunnar. Var jag medskickad för att de skulle hålla sig någotsånär nyktra? Även här får det stanna vid spekulationer…
När jag sedan reser vidare i minnet på ytterligare resor jag gjort hamnar jag i Falkenberg hos en annan av min fars bröder och hans familj. De drev en restaurang mitt emot stationen. En restaurang som frekventerades av människor som kom in efter arbetsdagens slut och åt middag. Jag vill närmast jämföra det med nutidens lunchrestauranger, men det var inte mitt på dagen de kom för att äta utan efter jobbet vid 16.00-16.30 tiden. Ja det var en man som dök upp dagligen strax efter fem också. Man hade inte den lunch-ätarkulturen som man har idag. Oftast beroende på att lunchrasten varade bara en halvtimme-fyrtiofem minuter på de flesta arbetsplatser.
Därför var det många gäster på stället mellan fyra och sex på eftermiddagen. Maten som serverades var vanlig husmanskost, kåldolmar, stekt sill köttbullar och makaroner. Så det blev ingen utveckling till kalaskokerska av mig på denna resa. Men det var här jag lärde mig äta vaniljglass med chokladsås. Det var bara att gå ner i restaurangköket och ta för sig. De lät mig äta till det att skämdes! Och jag som trodde att jag aldrig skulle uppnå detta, att skämmas, men jodå, till slut skämdes jag faktiskt. Ha ha, när jag började att smyga för att snika åt mig ännu en portion glass med chokladsås, då var jag ju där! Att jag började känna mig skamsen! Eller var det de kvinnliga i mig som började vakna. En kvinna skäms för varje godisbit hon stoppar in i munnen, innerst inne, så skäms hon! Varför det? Får bli en senare spekulationshistoria!
För att återgå till mina funderingar om hur jag hamnade på resor genom min barndom. Fars syster Asta som varit ensamstående hela sitt liv, ville att jag skulle följa med henne på semesterresa till Småland. Hon hade beställt en resa där hon åkte och bodde på en bondgård. Hur och varför nu jag?? Men med kom jag. Jag tror det var då jag var i tolv-tretton-årsåldern. Och två somrar var jag med. En helt fantastisk resa där jag fick följa bondens vardag. Jag var mest nyfiken på deras liv med djuren och höskörden. Asta ville vi skulle cykla och bada, vilket vi gjorde varenda dag! Nu har jag aldrig varit så road av badande och framförallt solande men på något sätt kände jag att det var min plikt som gratisresenär att hänga med henne på dessa badutflykter. Det blev ändå mycket tid för livet på bondgården, tillsammans med gårdens dotter och sommarbarnet från Masthugget i Göteborg. Åka hölass och mysa med kattungarna var ingen vardagsupplevelse för mig asfaltunge.
Har ibland letat i mitt minne efter namnet på denna flicka som kom från Masthugget i Göteborg, var det Lena? Men vad jag minns var, ett hon undrade varför hon blev skickad iväg varje sommar, varför hon inte fick vara med sin mamma och lillebror. Detta tyckte jag var konstigt, att hon inte uppskattade denna i mina ögon lyxtillvaro på en bondgård med alla djuren, lekkamrater, sol och sommar. Nu kommer nya funderingar för mig – varför kände hon sig övergiven, utslängd?
Ja varför jag fick följa med på dessa resor kan vi bara spekulera runt brorsan och jag. Mitt framkastade förslag om att jag var en sådan sjujävligt besvärlig unge mottogs enbart med ett brett leende och en jakande nick, ett leende som jag närmst vill beskriva som ett flin…. Ja ja, han har nog rätt den där Rune….