Min egen diagnos: arachnofobi

Vårförfall. Påskafton. Andra halvan av april. Det är en väldigt sen påsk i år. Jag tror att det är bara möjligt att den är en dag senare, annars flyttas den över och blir tidig mars-påsk. Vi befinner oss i stugan i Lappland för att njuta av denna spektakulära vår med gnistrande snö och en vårsol som man måste lära sig att akta sig för. Jag med mitt röda hår, fast numera grått, ja till och med vitt, och min rödlätta hy måste kladda in kinder, haka och panna med solskyddskräm så fort jag tänkt tillbringa en halvtimme utomhus.

Vi har varit häruppe sedan vårdagjämningen, men fortfarande känner jag om jag är ute tre-fyra timmar att jag borde förstärkt solskyddet ytterligare en gång. En lätt irriterad överläpp som gör sig påmind att jag glömt att smörja. Och ”skyll mig själv” nästa vecka har jag herpes-utslag på läppen som berättar för mig att jag slarvat med solkrämen!

När vi anlände stugan för en månads sen, var det cirka 140 cm snö. Det innebär att bara tofsen på mössan syns på mig om jag ”går ner mig” i snön. Något jag lärt mig akta mig för också. Jag avvaktar till make med bröder har tryckt till snön så jag har deras skoterspår att traska i. Alla mina skoterspårs-tjänsteandar vet att vägen bort till utedasset har prio numro ett! Här vill jag ha kört många vändor så att det inte finns risk att jag trampar ner mig då jag är på väg dit. På vägen därifrån kvittar det om det inte bär. Men eftersom inga garantier finns för att det bär när jag går västerut men inte österut, ser jag att de gjort ett bra jobb även i år. Mina skoterspårs-tjänstefolk.

Men nu börjar våren påverka på sitt eget sätt. Snön ser jättebra ut, men det är bara ett bländverk. Två steg iväg, sen bär det inte längre och man står nedsjunken till grenen i snön. Och det är inte bara att rycka upp foten, man vill ju faktiskt ha sina gosiga vinterkängor kvar! Båda! Så det gäller att försiktigt lirka upp foten, inte tappa koncentrationen på att hålla sig, inte fara ner med andra foten i ett likadant grepp. Då är det kört! Då har jag inte längre något behov att gå västerut för!

Sen är det vid denna årstid som spindlarna börjar vakna till livs. Speciellt borta på utedasset ser jag dem dyka upp. Jag uträttar vad jag kom för, blir väldigt snabb när jag har dessa åskådare klättrandes på väggarna eller runt fönstret. Fast de senaste dagarna har den där stora råkat falla ner i tvättfatet. Då är det lugnt, han kan inte komma därifrån. Kryper bara runt, runt. Jag ser tydligt hur han avmagrar för varje gång jag besöker honom. Det flyger inga flugor ner till honom, och han har ingen spinntråd med sig. Då hade han lätt kunnat komma därifrån. I förmiddags då jag klarade hela vägen bort till dass utan ett enda genomtramp, och jag slängde upp dörren till dass ser jag till min förskräckelse, han är borta ur handfatet. Håren i nacken reser sig på mig, var är han? Men det var inte tid till något undersökande, först måste ärendet uträttas! Snabbt in blicken flaxade upp, ner in i alla skrymslen och vrår. Nej, borta! Var satt han nu och lurpassade på mig, beredd till attack? Skyddade omedvetet mina halspulsådror. Man vet aldrig!

Om ni undrar så är det bland annat detta som är livet på landet. Och det jag berättar om är ju faktiskt bara en helt vanlig medelsvenssonsk kognitiv terapi, eller hur? Fick senare veta att maken inte gillade mitt sätt att ha koll på spindeln utan tog honom av daga, tyckte det var ett snällare sätt mot våra djur, vadå. Snäll??

Igår, när vi var uppe på fjället, var jag faktiskt i en sådan situation att jag for ner med först ena sedan andra foten i djupsnön, så jag fick lägga mig på rygg i snön, försiktigt lirka upp fötterna och rulla mig en bit bort, för att sedan krypa mot lite fastare underlag. Gammkäringen! Norrlänningarna skrattar åt mig, att jag aldrig lär mig. Du ska smyga fram på hela foten, säger de. Ok, jag smyger fram, vilket innebär att, när jag trampar igenom, blir skeendet då jag känner att jag tappar fotfästet, ett ultrarapidialt genomtramp som gör att känslan varar jäääääättelänge att jag faller. Ni vet, som då man drömmer att man faller…..