Varför är det så mycket mat i mina minnen?

Igår var jag på ”tonåringskalas”. Föremålet för firandet inträder i tonåren, så nu kan man inte propsa på barnkalas i det huset längre. Men då blir det lite annat stuk på kalaset. I detta fallet stod det på önskemenyn att laga hemlagade raviolis med röd tomatsås och en ljus gorgonzolasås, husets egna black and white, eller som i detta fallet red and white. Raviolisarna, (heter det så) var fyllda med spenat, kalkon och parmesanröra. Då vi anlände var de i full gång med att veva pastamaskinen.

Maken och jag hade på vägen dit varit in om vår dagligvarubutik för att komplettera med några varor som vi visste fattades i vårt kylskåp. Suckande hade jag konstaterat att vi allllllldrig fick pasta till middag numera. Lite halvsträngt kontrade maken med att, man kan inte äta pizza, hamburgare och annan skräpmat sju dagar i veckan och sedan ha en hel veckomeny att välja på hemma! Hoppsan! Ja, ok, jag hörde vad han sa…. Hade nog blivit lite mycket av den varan sista veckan, men bara sista veckan. Den hade varit varvad med extra bridgesessioner, läkarbesök och besök på lasarettet. För sedan blev fredag kroppkakedag i samband med att jag ändå ville slänga ihop ett bak med vetebullar. Vi var i detta läge sugna på husmanskost, ”pärsnål” som maken brukar uttrycka det. Men pasta hade vi inte ätit på evighetslånga tider.
Nu stod barnbarnet där och stansade ut hjärtformade raviolis,  hemlagade! Sonen stod och vevade pastamaskinen medan samtalet flöt på, jag hade just berättat för dem att jag klagat min nöd på vägen dit! Skrattande kom jag att säga till sonen- ”tror du att morfar ätit den här maten”? Han tittade upp från sitt vevande, mindes skrattade och sade ”absolut inte”.
Minnen som kom upp i våra huvuden sträckte sig tillbaka till sommaren 1975. Femdagarsorienteringen O-ringen gick i Stockholm. Maken och jag skulle delta, anförtrodde våra två ätteläggar till mormor och morfar. Lämnades in för fem-sex dagar, en åtta-och en fyra-åring. Visserligen följde de med oss då vi deltog i orienteringstävlingar här i Skåne med omnejd, men vi passade på att låta mormor och morfar ”rå om dem” en vecka. Eftersom vi var förlagda i en tältby kan jag erkänna så här i efterhand att bekvämligheten att ”låna ut dem” lockade.
Det var ju mitt i sommaren så jag tror att mycket av dagarna tillbringades i kolonin, så det var uteliv och sol för barnen. Men jag tror att matlagningen var lite knölig för min mor i det lilla köket i denna kolonistuga. Till två personer var det inga problem, men fyra man med disk och allt runtomkring, då var stugans kök minimalt. Därför lagades huvudmålet hemma i lägenheten. Jag kan livligt tänka mig att mor ville laga ”god mat” till sina barnbarn så det blev köttbullar pannkakor och annat som stod på önskelistan. Sen gjorde hon misstaget att fråga vad de ville ha till middag en dag. Skulle hon aldrig gjort! Jag kan höra hur mina ungar unisont svarade – spagetti och köttröra! Givetvis, det stod överst på favoritmenyn för bägge barnen, i många år. Jaha, och hur gör man det då? undrade mor. Sonen åttaåringen hade redan då ett utvecklat intresse inte bara för mat utan även för matlagning. Otaliga var de gånger man hade blivit tvungen att schasa bort honom från spisen, dels för att inte bränna honom, dels för att man inte hade tid att ha honom rörande i grytorna. Detta visste min mor om, och hon hyste nog ett förtroende för hans kunskaper i matlagning som var lite väl stort.
Men de, sonen och min mor skulle laga spagetti och köttröra. Spagetti fanns som basvara i mors skafferi, hon bröt ner dem i en bechamelsås och hade på detta sätt ”uppfunnit” mjölkstuvade makaroner. De var mer snabbkokt än när hon mjölkkokte makaroner på vanligt sätt, och de brändes inte vid lika lätt. Sen var det bara att köpa lite malet kött. Mor och sonen slog sina kloka huvuden ihop, lök hade man med, köttet bryntes. Denna kunskap bidrog sonen med, stående på en stol vid sidan om spisen. Sedan var det nog något med ett ägg, eller….? Man beslöt att knäcka ner ett ägg i den smuliga brynta färsröran, och i detta nu bands röran ihop till något som nästan såg ut som det brukade se ut hemma hos pappa och mamma. Lite kryddor att smaka av med och maten var klar att duka fram.
Nu kunde morfar dyka upp närsomhelst, det var den tid han brukade komma från jobb. Jag kan föreställa mig sonen stolt säga till morfar -”varsågod, det är jag som hjälpt till med maten idag”. Nu hann han aldrig säga något varsågod. Min far kom hem, gick inom i köket lyfte på grytlocket, frågade vad det serverades till mat idag. Han stirrade ner på den konstigaste röran han någonsin skådat, small locket på grytan och marscherade raka vägen in och lade sig på sängarna i sovrummet! Inte ville eller kunde han förmå sig att äta det där de hade i grytorna. Han hade minsann matat grisar med röror som var mycket mer aptitretande än det där misch-maschet! Så mor och barnen fick äta sin middagsmat själv.
Nu är detta inget självupplevt minne, jag har fått det återberättat av sonen. Jag vet aldrig att far eller mor nämnt något om det. Men med den kännedom om min fars tjurskallighet, och min mors välmening gentemot barnen, känner jag att sonen har givit mig en mycket sanningsenlig beskrivning av händelsen. Så jag hoppas jag har hans medgivande till att återge även hans barndomsminnen på min minnessidor.