Vårvinterlov, dis, dimma….

Vecka åtta. Dimmigt, disigt, ingen blåst ingen kyla heller. Bara väder ”noll” som jag brukar ange det som, då norrlännningarna frågar vilket väder vi har. Det är den tid då våren står och tvekar här i Skåne.
Frukosten avverkad och maken och jag sitter och diskuterar, minns andra vintrar både i Skåne och i Lappland. Han berättade att hans farbror Henning, även han hade besvär med dimma. Henning som vistades så mycket utomhus året runt utan varken karta och kompass, men hittade alltid dit han skulle. Utom då vinterdimman slog till. Då kunde han göra milslånga skidturer och hamna vid startpunkten efter någon timme. Jag uppfattade, att vilse blev han aldrig för var han än hamnade, kände han till folket och gårdarna han kom till. Men var det alltid dit han tänkt? Vet man aldrig! Så länge skidturen gick över en sjö kunde det bli fel! Men väl på landbacken igen kunde han lätt orientera sig om var han var.
En vinter då vi var upp till Lappland skulle vi göra en tur in till svåger och svägerska i Norge. Henning tog sin skoter, maken lånade en, lastade hustru och barn och drog iväg. Väl uppe på Skinnfjellvattnet hade Henning några nät som skulle vittjas, samtidigt passade jag och barnen på att ”blöta fiskekroken” som man säger här uppe. Tjuvfiske! Vi har ingen fiskerättighet här, men vi hjälpte Henning att ”få sig maten”. Sen vidare in mot Norge. Då vi passerat Rövattnet, övre och nedre stannade vi till en stund, sträckte på benen. Nu var vi högt uppe på fjället, bara små vresiga knappt manshöga fjällbjörkar runt om oss. Försiktigt frågade jag Henning om vi var på en sjö igen, biten av fisket, som jag blivit. Det var ingen talträngd man, men frågor besvarades även om det tog en stund. ”Nej, svarade han samtidigt som ett lätt skratt kom över hans annars väl tillslutna läppar. Sjöar brukar inte luta så här mycket!”
Plötsligt insåg jag att, visst lutade det, vi stod i en lätt sluttande nedförsbacke. Skämdes lite över min dåliga observationsförmåga. Det var en av dessa många slåtterängar som traktens hemmansägare slog myrhö till boskapen på. Men med en meter snö tänkte jag inte på detta. Man fick ta tillvara allt som gick att få tag på, på dessa magra marker. Så något fiske var inte att tänka på här.
Ett annat vinterminne som kommer över mig denna dimmiga, disiga veckaåtta-dag, och som jag berättar för maken är; när vi gick till Kattarp! Det var faktiskt bara häromveckan som lillasyster frågade mig om jag minns när vi gick till Kattarp!? Visst minns jag! Slutet av femtiotalet.
En dimmig råkall dag, vårvinterlov, och ingen snö, inga isar, ingenting som kunde locka ut oss skolungar. Bara detta stillastående dis. Var man utomhus några timmar var ytterkläderna blöta trots att det inte regnade. Konstfibermaterial-jackor var knappt var mans ägodel, det var ulljackor som sög åt sig fukten och blev tyngre och tyngre för varje halvtimme.
Förmodligen blev mor trött på vårt eviga käbbel då vi lekte inomhus, och bad oss gå ut och leka. Det var ledigt en hel vecka från skolan. Och med detta tråkiga väder blev vi stingsliga och lättretade, hade lätt för att kivas. Alltså, vi åkte ut! Vad göra? På gården var en annan tös från grannfamiljen som också blivit ”utvisad”. Vi ”slog dank” gick bort mot Pålsjö skog, som ofta var målet då vi skulle leka. Ändrade kurs efter en stund, strosade upp mot Kullavägen. Visste inte riktigt var vi tänkte oss, bara strosade på. Kom upp till järnvägsövergången, Kullavägen. Då kom vi på den befängda iden att följa spåret en bit! -Förbjudet! -Visste vi ju så klart, men det var väl det som var det spännande.
Trots detta styrde vi kosan mot Ödåkra, längs järnvägsspåret! Mor skulle bara visst vad vi hittade på! Men men, lite ängsligt gick vi framåt, hela tiden med blickar över axeln för, att kolla så, det inte dök upp något tåg. Givetvis gjorde det det. Vi kröp ner i diket bredvid banvallen och gjorde oss så små som vi bara kunde. Det schvissade förbi både persontåg och godståg, men efter en stund började vi vara säkrare på att vi hörde tågen i tid så vår marsch blev snabbare och snart var vi framme i Ödåkra.
Jaha vad göra nu? Villrådiga stod vi på stationen i Ödåkra, då granntösen kom på en brilliant idé. Vi fortsätter till Kattarp där hon visste var en ytterligare grannes farmor bodde. Sagt och gjort. Vi ska ju inte skryta över vår bedömningsförmåga, utan vi var ute verkligen i olovliga ärenden, så det fanns ingen broms på tokigheterna. Vår färd fortsatte till nästa samhälle längs järnvägsspåret. Även här med ängsliga blickar både bakåt och framåt.
Väl framkomna i Kattarp gick vi hem och knackade på dörren där den gamla dam bodde, farmor till våra lekkamrater. Hon bodde i en liten stuga inte långt från stationen, så vi stod strax på hennes veranda. Kvinnan som öppnade dörren väntade definitivt inga gäster, så det tog en stund innan hon förstod vem vi var. Sen kände hon igen Lillan, granntösen, och bjöd oss inomhus. Samtidigt ojade hon sig över att hon inte hade något hemma att bjuda på! Sen kom hon på att hon kunde koka lite havregröt till oss så vi fick oss något till livs.
Inte en fundering på hur vi kommit oss till Kattarp, ingen fråga om hur vi skulle ta oss hem!! Hon bjöd på havregröt!
Vi fick ta oss samma väg tillbaka till stán som vi kommit! Ytterligare någon-några halvmil att traska. Men hem kom vi, sista tiden med oroliga tankar om vi skulle bli uppläxade av vår kära moder om att vi varit osynliga hela dagen. Men jag minns inte att hon sa någonting! Hon hade väl njutit av att vi hade varit ute och lämnat henne ifred. Att hon inte reagerade att vi inte var mer hungriga!?