Söndagsutflykt med släkten till släkten

Vi var ut och åkte tåg igår, maken och jag. Tågbyte i Lund för att resa till Kristianstad där det var kalas, 70-års. Spännande att åka tåg, titta på det skånska landskapet från ett annat perspektiv än det vanliga man ser från landsvägen och bilfönstret. När vi strax efter Lund passerade ett vattendrag sa maken; det där var Rönne å. Ah nä, kontrade jag, inte Rönneå här nere vid Lund! Försök inte lura mig gosse! Jag vet väl att Rönne å rinner fram uppe i Ängelholmstrakten! Men nej nej, han visste bättre, och som för att övertyga mig tog han fram en karta där man tydligt kunde följa åns slingrande lopp. Han pekade på kartan särskilt ut där ån passerar Starby, där du vet, där du åt ris, sa han. Vadå åt ris, frågade jag, innan minnet sakteligen trängde fram ur bakhuvudet nånstans, och jag drog mig till minnes. Aha, jovisst mindes jag plötsligt. Och i nästa nu kom tanken, har jag berättat om det i mina minnen?

Hela eftermiddagen och kvällen upptogs mina tankar på detta att jag åt ris i Starby. Detta som min make hade bättre koll på än jag! Talade med mina syskon under tiden och frågade hur mycket de mindes av dagen då jag åt ris.
Denna dag i mitten av femtio-talet, en solig söndag, for vi på besök till Starby. Till min farmors barndomshem, som hennes bror med familj bodde i. Far, mor, lillasyster och jag gjorde sällskap med Greta och Valter till deras släktingar. Att lillasyster var med vet jag eftersom hon klart och tydligt minns en speciell episod. Fars kusin Lennart med hustrun Birgitta (inte helt säker på hennes namn) hade en babyflicka som var så översållad av kliande excem att de band hennes händer upp mot spjälorna i spjälsängen hon låg i. Även jag har minnen av detta, visst var det grymt!
Men det jag minns klarast från denna söndagsutflykt var middagsmålet! Ja ja, jag vet har alltid varit glad för god mat, vilket syns mycket väl på mig.
Vid denna tid satt oftast inte de mindre barnen med vid det fint dukade middagsbordet utan var placerade ute i köket, där man fick vänta tills de vuxna hade tagit för sig av godsakerna innan serveringen bjöds på oss ungar. Sen om det bjöds en runda till fick man vänta till det trugats en gång, två gånger och sen en gång till! Medan snålvattnet rann och man skänkte dem många fula tankar; bestäm er, så att det blir något kvar till oss också!
Dock blev vi serverade av husets vuxna döttrar, de tog fint från uppläggningsfaten och la för oss direkt på tallriken. Först potatis, en fin skiva läckert kött. Sen hälldes en rejäl portion brun doftande sås över det hela. Sist kom ena systern med ett fat till, nu kommer ärter och morötterna tänkte jag. I min sinnevärld den enda grönsak som jag kände till vid denna tiden. Men nej då, en rejäl klick kokt ris var det som hamnade på min tallrik!
Hoppsan tänkte jag, nu blev det väl fel. Inte brukar vi äta efterrätten på förrätts-tallriken, eller? Hade de blandat ihop serveringsordningen? Ris åt man antingen med vispgrädde som ris á la Malta eller som gröt med kanel och mjölk!
Skulle jag påtala att jag fått efterrätten för tidigt? Sneglade försiktigt in i stora matsalen, joho de fick också allt på en och samma tallrik, fast de serverade sig själv. Blev alltså inte pådyvlade riset utan tog det självmant. Var det av artighet och omsorg om diskerskan som på detta vis skulle sparas arbete? Eller ville de inte genera döttrarna att de gjort fel mot oss ungar och på detta vis gjorde på samma vis? Precis som vår drottning blev tvungen att göra på en kungamiddag då en av de gästande damerna lade upp sin handväska bredvid sig på middagsbordet. Då blev drottning Silvia tvungen att göra likaledes, upp med sin handväska på bordet vid tallriken, vilket anses mycket osnyggt.
Att jag åt upp hela middagsanrättningen är jag övertygad om, men minns inget ytterligare om någon dessert. Däremot minns jag alltså tydligt när jag i livet åt min första portion mat-ris. Lillasyster kommer inte ihåg någonting om detta med efterrätt till förrätten, men babyn med excemet minns hon.