nedtecknade minnen och berättelser

Förutfattade meningar

Jag blev tillsagd, av en bekant för en tid sedan, att inte ha några förutfattade meningar. Jodå jag hade trampat i klaveret, hade sagt något som avspeglade min uppfattning och mitt tänkesätt. Skämdes, men insåg att det är sådan jag är. Försöker ändra mitt sätt att tänka. Skäms, irriterar mig ofta, men vad gör jag? Läser i dagspress och olika medier om människor som, precis som jag, trampar i klaveret genom att uttala sig om saker där de borde knipit käft. Samtidigt fascineras jag av att jag läser dessa saker och ryser åt att man kan uttala sig i frågorna. Varför inte bara bläddra förbi dessa artiklar? Varför inte bara ”skita” i dem?
Om alla människor bara uttalat sig på det sätt att det inte kunde väcka någon anstöt hos någon, någonstans tror jag att debatter och nyhetsrapporteringar blivit riktigt uddlösa. Då hade vi övergått till att bara rapportera bränder och olyckshändelser. Naturkatastrofer givetvis också, men inte andas ett ord om vad vi tror att de beror på.
Tillbaka till fenomenet undertecknad. Ja, jag är ganska språk-intresserad, lyssnar på de olika dialekter jag stöter på hos folk. Försöker placera dem i Sverige. Visst var Stig lite ”gnällig” på sina ”i”. Kunde det vara en örebroare bakom det uttalandet han gjorde? Jodå! Där slog jag huvudet på spiken. Ullas lite melodiska språk, som jag trodde var dalmål, visade sig vara västmanländska. Upp mot dalagränsen. Erics göteborgska är helt underbar, speciellt när han säger den där frasen ” oh, harre jaevlar”. Behöver inte tänka, placeras direkt!
Gamle radiodoktorn Paul-Peter Heinemann lärde mig lite om hjärnan och språkets utveckling. Just vid puberteten ändrades hjärnans inlärningsbeteenden. Detta gäller framförallt språket, sade han. Så han menade att man kunde höra om en människa hade ett annat språk, även tänkande, som präglats före ca trettonårs-åldern. Har under åren nyfiket kollat hans påståenden, och jodå, visst stämmer de. Man kan tydligt höra på språket, om där är en brytning som aldrig går att arbeta bort, att det är en som kommit till landet under eller efter puberteten. Spännande! Att man under de första tolv levnadsåren är så flexibel, för att sedan stagnera. Givetvis gäller detta inte bara språket utan även vårt sätt att tänka, ont som gott.

Minns storyn som jag läste om damen som varit på shoppingrunda. Han unnade sig en kopp kaffe och en mazarin innan bussen hem. När hon inne på caféet knölat ner sina fullproppade kassar och sig själv på en stol, upptäckte hon att i trängseln bort till bordet hade hennes mazarin försvunnit. Assietten var tom! Vid en snabb överblick såg hon att vid bordet direkt bredvid satt en herre med ”hennes” mazarin på sin bricka. Visserligen var hans djupt försjunken i dagens tidning. Men han skulle inte sitta ostraffat och äta hennes kaka! Häpen ser mannen vad bordsgrannen tar sig för! Beslutsamt reste kvinnan sig, lutade sig bort över hans bord, tog mazarinen och bet en rejäl bit ur den , lade tillbaka den på hans assiett, gav honom ett menande ögonkast. Sen kunde han gott få sitta där med sin stulna kaka och skämmas.
Väl hemkommen fick historien en annan vändning när damen ur en av shoppingkassarna packade upp en klämd något havererad mazarin.

Varför har jag nu skrivit ner dessa funderingar? Jo, jag var på ICA igårkväll. På utvägen smet jag bort till conditori-disken. Hade till min förskräckelse sett att disken var full av ” fastlansbullar”. Jo, dom heter så på mitt språk! Men i och med att dessa fastlansbullar dyker upp i affärerna, försvinner mina älskade moccabakelser. Nja de dyker upp igen någon gång i mars när folk tröttnat på fastlansbullarna. Men där stod några förskrämda moccabakelser kvar, så nu, nu måste jag ta tillfället i akt. Stod i kön, och studerade mamman med barnet, före mig. Barnet ville ha en av de mörkblå bakelserna. Var mamman döv eller? Han tjatade och tjatade, men inte med en min hon visade att hon hört. Ja ja, så hade de handlat färdigt, kön bakom mig hade vuxit. Direkt bakom mig stod en slarvigt klädd kille, svartmuskig, såg onekligen lite schabbig ut. Jag drog min ryggsäck lite närmre mig, kollade hans blick. Nja, den var nog inte farlig. Men man vet aldrig, gamla tanter som jag. Sen fick jag min beställning effektuerad. Medan jag stoppade ner pengabörsen i säcken var det näste mans tur. På bredaste skånska beställde mannen, den svartmuskige,  ”ein bouddapestkaga o en limmenad”. Jag stelnade till, frågade vad han sa? Sa du verkligen ”en limmenad”??? Trodde jag var den siste här i världen som pratade om limmenader. Så den där schabbige, svartmuskige var som ”vanligt folk”! Vadå förutfattade meningar. Varför tänker man överhuvudtaget?

Föregående

Musiken i mitt liv

Nästa

Man behöver inte låna en unge

  1. Margareta

    Jag har nästan beslutat att sluta tänka och sluta kommentera. Man får bara på tafsen! (Men att kommentera dina härliga berättelser, måste jag ju!) Att ge ärligt menade komplimanger tänker jag fortsätta med!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén