Onsdagskvällar

Onsdagskvällar, även så kallade piglördagar då jag växte upp, har alltid varit lite speciella. Vet inte om det är mina gener från statarna i släkten på mors sida som gör att lill-lördag klingar skönt i mina öron. Men även i vuxen ålder har vi ofta haft denna kväll förknippad med mysiga aktiviteter. Under flera år var det familjens egna hemmakväll med nyinköpt Hemmets Journal och frågesidorna med veckokampen om vem som fick högst poäng i tidningens frågetävling. Detta kvällsnöje höll vi på med en tid.

Sedan har kurser varit ofta förekommande under onsdagar åren som följde för min del. Hade en fundering att läsa språk, tyckte att franska lät tjusigt och var på jakt efter en kurs i detta nobla språk. Man hade inga kurser i mitt lilla Gantofta så jag var tvungen att åka till stora staden för att läsa detta. Men sen när jag tänkt över problemet med barnpassning, och att jag faktiskt hade två språk utöver svenskan som jag kunde hjälpligt och hackande, engelska och tyska, så beslutade jag mig för att fortsätta läsa engelska istället och detta blev onsdagskvällar. Läste och förkovrade mig i detta språk.
Sen kom bokbussen! Vi fick ut en buss full med böcker ut till vår lilla by onsdagskvällar, i början varannan och sedan varje vecka. Detta var en fest för mina barn och mig som kunde slita hem kassar med böcker. I början fick vi bara låna två böcker per man, men sedan togs de begränsningarna bort och man fick låna hur mycket man orkade bära. Med påföljd att man ibland lånade hem böcker som det bara var ett halvljummet intresse för. Men man kunde ju göra ett försök att ta tag i någon ny författare. Onekligen hade jag mina favoriter, gärna deckare. Hur många mord jag under åren läst utredningar om och hur många författare jag läst igenom kan jag nog inte räkna. Men som sagt vi bar hem lassvis med böcker. Särskilt när höstmörkret började göra kvällarna längre och det även blev kyligare var det så trevligt med lite nyhemlånad litteratur att krypa inomhus med.
När jag tänker tillbaka kan jag riktigt känna känslan som infann sig då vi ibland kommit hem från bokbussen, regnet piskade på fönsterrutorna och blåsten ven så det visslade i köksfläkten, känslan av trygghet, värme och välbefinnande. Och så en hel kasse med olästa böcker!
Minns särskilt en sådan kulen höstkväll, familjen tog en kvällsfika då vi kom från bokbussen. Gjorde kväll tidigt och hoppade sedan isäng med våra böcker. Visserligen var inte kvällen så sen, men inget på TV och detta busväder utomhus gjorde valet lätt, att gå till sängs. Dottern var inte svår att få på sådana tankar, hon var ofta kvällstrött, sonen hade alltid en hel del ”ska bara göra” först. Men jag hörde efter någon stund att det blev tyst och lugnt i ovanvåningen där barnen hade sina rum. Alltså antingen hade de somnat eller låg de och läste, de också.
Själv hade jag inte läst slut på boken jag lånade föregående vecka, men var på slut-tampen. Var bara sista kapitlen kvar så jag var jättenyfiken på hur den slutade. Så till sist, upplösningen! Ännu en deckare där jag gissat fel på vem som var mördaren!
Kvällen var fortfarande inte så sen så nu tassande jag upp igen, ut i hallen där jag lämnat kassen med böckerna jag lånat denna kväll. En stor plastkasse full med olästa böcker. Vilken rikedom! Kunde inte bestämma mig för vilken av böckerna jag skulle ta mig an. Stod en lång stund och prasslade runt i kassen när jag tycker mig höra ett smygande uppifrån ovanvåningen. Slutade andas, lyssnade. Sov inte ungarna? Nej där var det där ljudet igen! Trots höstruskets slamrande på rutorna hörde jag något smygande tassande! Varför smyga? Behövde de gå på toa, var det väl bara att gå!
Måste erkänna att en viss mörkrädsla smög sig på mig. Maken var inte hemma så jag var den som skulle vara stor och stark om något obehagligt hände.
Där var det igen! Det där konstiga ljudet! Reste mig från bok-kassen och lyssnade, bestämde mig för att vara modig. Med darr på rösten uttalade jag sonens namn….. Efter en stund får jag svar, ett lätt pipigt ängsligt: Jaa…
Tur att jag stod under trappan för precis ovanför översta trappsteget stod sonen beväpnad med och redo att avfyra den där jättestenen han släpade med sig från Lappland senaste sommaren vi var där. En sten stor som en ordinär mjölpåse! Men med en vikt mycket tyngre än en mjölpåse.
Jag är idag glad att jag inte stack fram huvudet i trappuppgången! Annars hade förmodligen aldrig dessa rader kommit på pränt!
Sonen hade också trott att han var den ende som var vaken. När han får höra tassande smygande steg i huset! Någon som var klädd i regnkappa, detta hörde han tydligt i och med allt prasslande ljud han hörde. Jag hade ju stått och prasslat i plastkassen en god stund! Och givetvis var han i detta skede den som skulle vara stor och stark, nu när fadern inte var hemma!