Angående min berättelse om hur jag sommaren 1955 lärde mig äta fisk, har jag fått en och annan försiktig kommentar. Jag avslutar berättelsen med ordet neger. Men kan inte låta bli att påpeka att det var det jag såg. Ingenting annat! Hade fått i julklapp en bok om lille negerpojken Sambo, en bok med lagom mycket text och fina färgbilder där man överhuvudtaget inte stötte på någon eventuell synonym till detta ord neger. Så tyvärr hade vi ord för saker och ting under min uppväxt. Jag vet inte varför man ska döpa om allting. När jag idag benämner liknande människor med orden ”en färgad” känns det innerst inne lite skämsigt för jag tänker en sak och säger en annan!
I och för sig, eller som datafolket säger iofs kan jag ju tänka mig att säga afrikan eller kenyan men det är ju inte det jag menar. Tänk om det är en amerikan sedan fem generationer? Då fungerar det ju inte med att placera dem i Afrika.
Vad jag försöker säga är att då jag växte upp hade vi andra referenspunkter på vad som var ”comme il faut”, det som var okej och inte.
Då jag nu tar itu med detta ämne, funderar jag även på var alla städerskor och sophämtare tog vägen. Ok, de bör ha gått i pension så att de arbetslösa kunde träda in som lokalvårdare och renhållningsarbetare fick jobb. Och jag tappar mina rötter för min morfar var anställd vid kommunen som ”skidaugare” alltså en riktigt gammeldags rehållningsarbetare som tömde dasstunnor runtom i staden. Tragiskt.
Min favoritpoet sa en gång att: strunt är strunt och snus är snus om ock i gyllene dosor och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor………
Under min skoltid fick jag klart och tydligt lära mig skillnaden på pojke och flicka. Jag kan inte minnas att jag sett någon av mina bröder diska i mitt barndomshem. Och vem var det som hämtade mjölken hos mjölkaffären, dem tunga mjölkaspannen som gjorde att mina armar blev extra långa. Inte var det någon av pågarna. Nähä, det var denna här. Kanske hade de haft den sysslan före min tid, men det är inget jag minns. Och inget jag någon gång hört dem nämna.
När jag skulle göra ett val till realskolan var det mina föräldrar som valde till mig, det blev handelslinjen. Visserligen stod hushållslinjen högre i rang hos föräldrarna, men! Redan vid denna tid var jag lite revolutionär. Jag vägrade! Fanns det mer att lära som inte jag redan visste? Jag som var uppväxt vid diskbaljan? Ah nä! Så de fick ge med sig och jag påbörjade min vidare karriär vid praktiska realskolan på handelslinjen. Efter två års realskola hade man en ny chans att välja linje, antingen maskintekniska, kemitekniska eller sjöfartstekniska linjen, om man inte valde att fortsätta på den tidigare valda linjen. Jag såg aldrig charmen i att sitta antingen bakom en skrivmaskin eller en bankdesk hela mitt liv, så nu gällde det att övertala föräldrarna om att låta mig byta linje. Har förmodligen alltid varit mer intresserad av det naturvetenskapliga området, så det blev tjat om att få byta till kemitekniska linjen, och jaaa! De tyckte det var värt ett försök! Föräldrarna.
Nu följde ett i mitt tycke mycket intressantare läsår, visserligen slapp jag inte tyskundervisningen, men vad gjorde det. Jag fick läsa både biologi och fördjupa mig i matematiken. Fysik och kemi var huvudämnena så det blev många timmar av dessa studier.
Och vad har nu allt detta med rubriken att göra??
Jo, jag satt en lektion hos magister Sven Myllenberg, salig i åminnelse, och försökte förstå hans långa förklaring på ett fysikaliskt problem. Erkänner att min hjärna inte förstod. Vet ej om han var dålig på att förklara eller jag var dålig på att förstå. Men jag räckte upp handen med bultande hjärta, det var ganska vågat på denna tid att be en magister vidareutveckla sin förklaring! Bad honom om att förklara det en gång till. Det är nu jag kommer till överensstämmelsen med min rubrik!
Då jag framställt mitt önskemål om upprepning blev det dödstyst i klassrummet. En tystnad som jag upplevde som jääääättelång.
Sen tog magistern till orda och sa: Det där, lilla fröken Jönsson, ska hon inte bry sin hjärna med, hon ska ändå bara gifta sig och föda barn!
Margareta
Själv var vi tio kusiner på min mammas sida. Nu har tre avlidit. Kom att tänka på boken med titeln: Tio små negerpojkar.
Jag skulle gärna vilja att någon med kunskap, förklarade för mig och alla andra, varför ”neger” har blivit ett skällsord.
Margareta
Det är svårt det här. Men varför ska en svart kallas för afroamerikan? Det heter ju inte euroamerikan. Men sen å andra sidan, är vi människor allihopa!
Eskil
Om jag, som vuxit upp med negerbollar och negrer förstår saken rätt, så har gränsen mellan neger och skällsordet nigger tunnats ut. Användandet av dessa bägge uttryck går inte längre med enkelhet att åtskilja. Det är ju sättet som vi använder språket på som gör att det utvecklas. Det som för 40 år sedan var ok, är inte längre det.
Språkutvecklingen går mycket snabbare idag med alla nya informationsflöden. När jag var liten fanns det två (tre) TV-kanaler och tre (tror jag) radiokanaler. Det fanns inget internet med facebook, twitter och instagram. Det som händer då är att vi är ett par generationer som går runt och är mossiga för att vi inte hänger med. Jag är mossig, men försöker att ta till mig och förstå förändringarna. Jag försöker att beställa en chokladboll. Ibland missar jag och beställer en negerboll, men jag skäms inte för det.
Om jag hjälper samhället att tona ner rasistiska tendenser genom att säga svart istället för neger, ja då försöker jag hänga med i språkutvecklingen. Jag lär ju inte stoppa den genom att på mitt mossiga sätt fortsätta att beställa en negerboll. 🙂
Ps. Heter det fortfarande Finska pinnar?
Margareta
Jag förstår din tankegång, Eskil. Men finska, bland andra, är en benämning på nationalitet. Att nämna folk vid deras hudfärg är en benämning på ras. I slutändan är vi alla människor.