Matan eller skolrestaurangen

Satt och läste i måndagens tidning om matsedeln på skolorna i Helsingborg. Konstigt. Man kollade upp hur många av nutidens menyer som var så kallade vanlig husmanskost. Tydligen är det bara ordet husmanskost som lever kvar. Och jag måste ju i för sig fundera vad är en husman? Och vad äter en sådan?

Däremot i dagens skolor var det endast tre-fem dagar av räknade tjugofem, man kunde se att maten var som den vi serverades då jag gick i skolan. Och de dagar den var så där gammaldags som jag skulle känt igen som den gamla tidens mat, fanns det ett alternativ i form av ett kycklingalternativ eller ett vegetariskt. Dock var köttbullarna tillagade på enbart nötkött, så de blir sådär torra, gnerpiga så de smakar som allt annat än köttbullar ska smaka enligt oss gamlingar.

Husmansknäckebröd från Wasa knäckebrödsfabrik fick vi som tilltugg varje dag då jag gick i skolan. Så det är väl mat för en husman. Men sedan bestod matsedeln av en strid ström av alldeles vanliga maträtter, sådana som vi var vana vid hemifrån. Makaroner hette den tidens pastarätter som serverades med stekt korv eller köttbullar. Fisken bestod ofta i någon kokt fisk med potatis och vit sås. Soppan var ofta en redd variant, s.k. ängasoppa men vanlig ärtsoppa förekom ganska ofta på matsedeln.

Men det fanns en maträtt som jag minns som en av mina favoriter, fiskpuddingen som var en ugnsbakad typ av fisksufflé som serverades med rivna morötter kokt potatis och skirat smör. Mmmmm…. Jag minns att jag var stolt, som hade ett fiskalternativ som en av mina favoriter, det var ju inte det första barn svarade om man frågade dem om vad de gillade för mat på ”matan”. Givetvis kom bruna bönor med fläsk som nummer ett, fläsk med lögadoppa som ett högt prioriterat middagsmål också.

Kunde inte se antydan till att dessa fanns med som alternativ på dagens utbud på våra skolrestauranger i staden.  Alltså bönorna eller lögadoppan.

Vid jul var det alltid ”julmeny” i form av en liten jultallrik, skinka köttbullar och en liten klick brunkål och efter det en portion ris á la Malta. Ett engångsalternativ precis som den meny vi fick valborgsmässoafton, en skiva rökt lax med stuvad spenat. Det var en stående vårmeny. Fast föräldrarna sa att det förmodligen var gråsej som rökts, vi barn fattade ändå inte skillnaden.

Hela tiden alternativ som var kända och hemtama för oss gourmeter. Men en gång när vi kom till matan, det var när jag gick på Magnus Stenbocksskolan, var det oro i matsalen. Ett klart högre brus än det som brukar vara, ett annat ljud. Vad hade hänt??? Jo nu skulle vi utbildas i den högre matakademin! Denna dag serverades det en, för oss flesta, helt ny maträtt, sparrissoppa. En gråbeige sörja utan innehåll, bara sörja. Fröken Percy som var en av de lärare som ofta agerade måltidsvakt, alltså inte målvakt, en blonderad högrest kvinna med en röst som i sin falsett alltid överröstade hela skolans ungar om det blev för mycket sorl i lokalen. Hon kunde höras hon, hon brukade klappa i händerna och utropa: Här ska vara tyst. Sorlet dämpades en aning för att strax växa i styrka igen. Denna ödesdag då denna konstiga maträtt, sparrissoppa serverades var det bara påfyllning av barn i matsalen, ingen lämnade stället! Vi fick nämligen inte lämna matsalen förrän vi ätit upp! Och serveringen skedde så att personal ”öste” upp på våra tallrikar. Ja, jag sa öste, det var som en lång rad boskap som skulle utfordras. Splatsch lät det när portionen landade på tallriken. Eller när det var soppa, schlurp.

Runt tusen ungar som skulle ha mat, då var det inte tid för finlir. Jag minns att jag många gånger blygt nigit för matan-tanterna och bett att få en liten portion, gissa om de hörde eller ens lyssnade. Icke! Denna dag satt alltså nästan alla skolans elever kvar vid matborden och rörde runt, runt i sin gråbeige sörja. Ingen kunde få ner denna, i våra munnar, vämjeliga soppa.  Även om man sörplade den i sig med näsan tilltäppt lyckades man inte få den i sig.Låångt om länge togs ett beslut av personalen. De fick känna sig besegrade. Skulle eftermiddagens lektioner överhuvudtaget komma igång? Man beslöt att ställa fram spannar,  fina rostfria minns jag, framför vagnen där man ställde sitt porslin och sina bestick. Häri fick vi hälla den överblivna soppa som vi inte lyckats få i oss. Knäckebröden behövde ingen avfallsspann, de var slut för länge sedan.

Jag minns också då fiskpinnar gjorde sin debut i våra skolrestauranger, det var ett uppskattat alternativ.